Banta fettledes?

Tre månader med LCHF, knappt. Känns som jag alltid ätit så här. Mackomanen och pastaälskaren klarar det. I min barndom som var alldeles nyss (eller...?) var det minst 10 mackor om da'n, ofta fler. Minns min och killkompisens tävlingar när vi kom hem från skolan - Vem klarar att äta flest? Gärna degig Skogaholmslimpa.

Har sagt det tidigare men det tål att upprepas - Jag var övertygad om att jag skulle testa detta i max ett par veckor för att sedan gå tillbaka till mitt vanliga ätande. Jag hade inga matproblem. Banta? Nej, inte jag. Har alltid varit relativt smal även om det visst fanns lite smått (?) att plocka av efter barnafödandena.

Käre maken skulle testa LCHF och jag hängde på bara för att överbevisa honom. Min kropp skulle inte klara detta. "Jag kommer inte att hålla mig mätt på ägg och bacon! Jag måste ha fiberhavregrynsgröt på morronen. Kolhydrater i massor över hela da'n, jag tränar ju!"
Jag käkade sex ggr/dag - minst - för att jag skulle hålla mig mätt. Ja, jag har en ämnesomsättning som går på högvarv så det krävs litegrann.

Två dagar efter vår kostomläggning var jag den som fick krypa till korset och erkänna att jag hade haft fel! Redan så tidigt kände jag hur bra jag mådde. Den där hemska, uppblåsta magen, vart tog den vägen? Värken när jag hade ätit? Det tog ett litet tag innan jag t o m fick tala om att jag minsann klarade mig utan mat i 6 timmar istället för max 3.
Visst, det var lite bökigt under omställningsperioden, men nu är det redan rutin. Inga problem med resten av familjen heller, det går bra att samköra.

Tillbaka till viktminskning. Jag var skraj att jag skulle fortsätta tappa vikt och bli benig. Det vill jag ju inte! Det är det som är så otroligt, kroppen känner tydligen av att "Nähä, stopp och belägg, nu räcker det! Hon behöver inte minska mer i vikt"
Knappt 2 kg har jag tappat, däremot har midjemåttet minskat med 6 cm. Precis där jag ville att det skulle försvinna rann det bort. Och jag tränar - utan kolhydratsfrossa. Fungerar hur bra som helst.

Det enda som är tråkigt är att behöva förklara/försvara att jag äter som jag gör. Oförståelsen är ofta stor, men det är på bättringsvägen som tur är. "Äter du bara en massa fett?" Nä, det är ju inte riktigt så... Aftonbladet har plockat upp ett par stycken som skriver om denna "bantardiet", kanske får nya människor upp ögonen och respekterar de val vi gör?