Statussymboler

Facebook, fejjan, ansiktsboken. De flesta vet vad jag menar. Detta onda som ibland har nåt gott med sig. Jag tvekade i det längsta men till slut gav jag efter, av ren och skär nyfikenhet.
Har hittat en hel del gamla kompisar från förr och andra som inte är så gamla, varken i världen eller i mitt liv. Det är trevligt men uuuh så lätt att fastna i alla statusuppdateringar o dyl.
Jag är inne dagligen (nästan) men kan låta bli om jag vill. Så det så.

Jag spelar inte Farmville eller några andra spel, låter numera också bli att ta emot gåvor med hjärtan, blommor och annat som mina FB-vänner vill ge mig. Inte av otacksamhet, jag lovar, men jag hinner inte. Vill inte heller lämna ut för mycket info till dem som sittar på pengarna, dvs folket där bakom allt.

Det vimlar också av saker man uppmanas att lägga upp på sin logg. Det är för att visa att man har världens bästa syskon, att man älskar sina barn, att mannen i ens liv är den mest perfekta, att man hedrar alla med cancer eller nån annan sjukdom. Att man är en bra människa, helt enkelt.

OK, gör det ni som vill men mig står det upp i halsen. Jag  - och mina närmaste - vet redan allt det där. Jag har inget behov av det och känner ingen lust att kopiera och klistra in allt möjligt.

Tråkig? Säkert. Uppstudsig? Finns nog lite sånt kvar, ja. Men låt mig för sjuttsiken vara den procenten som inte gör som alla andra. Nån måste vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, fejjan, ansiktsboken, statusuppdatringar

Vilken rikedom

Hallen full av skor och jackor. Det är en ynnest att njuta av. Inte bara för att man har råd att köpa dem - även om det visst köstar på - utan för att vi är rika som har så många som kan breda ut sig på det viset.
Det är inte alla som får den möjligheten. Inte alla som får behålla den. Ibland saknas en jacka. Ett par skor försvinner för gott.
En plats blir ledig men ingen kan fylla den. Ingen jacka är bra nog. Den är inte rätt. Saknaden efter bäraren hänger kvar på den tomma platsen. I varje hjärta som vet, som känner.

Njut av hallstöket.

Slappelördag

Idag är jag ledig. Maken har dragit så jag behöver inte bygga idag. Han tvingar mig till det varenda dag annars...
Nej, det gör han ju inte alls det. Jag vill också ha färdigt så då blir det till att ägna sig åt det varenda ledig stund. Men tar han ledigt så tar jag ledigt. Basta. Ska vi ju göra när det blir klart, förresten ;-)

Var gör man då när man får en dag alldeles för sig själv? Nu räknar jag bort sällskapet i form av två yngsta ätteläggarna, annars skulle jag inte kunna skriva så. Då är vi ju tre. Men nu när jag är alldeles "ensam" så ägnar jag mig åt att göra ingenting. I form av "jag ska bara..." innan jag sätter mig. Typ tvätta några maskiner (eller innehållet i dem), fixa frukost, plocka ner några maskiner (torra kläder, alltså), duscha, handla och byta sängkläder. Aktiv vila kallas det.
När man helt plötsligt är en liten familj kan man köpa sig färdiggrillad kyckling, öppna påsen och säga; Ät. Lunchen klar. Sen kan man sätta sig i soffan med datorn och en nybryggd kopp kaffe och njuta av alla icke-måsten. Så får det bli!

Förresten, kika in till Jennie och se vilken fin "krans" hon gjort. Tänk, vad mycket nytt det finns nuförtiden. Hör ni att jag låter som en något lätt åldersstigen dam nu?
Den damen ska nu fylla på kaffe - igen. Tur blåsan är vältränad.

Läs även andra bloggares åsikter om bastu, bygge, lördag

Gipsy Queen x 2

1. Nu har vi gipsat nästan allt (bara småbitar kvar) och så är det ju bara att blåsa av sig i håret så är man ren. Eller kanske inte? Minns ni förresten torrschampot som fanns (eller finns?) mot fett hår? Lite det stuket var det nu när vi masade oss in. Värre blir det väl av slipandet som jag verkligen längtar efter (fingrarna i kors)...

Snacka om fredagsmys! Jobba, jobba, istället för soffa, soffa. Jag får nästan utslag av "fredagsmys" så det passar mig bättre. Faktiskt. Är väl lite konstig. På den punkten också.

2. Husvagnen har kommit tillrätta. Vi fick själva leta reda på den... Ett telefonsamtal om att den var klar för avhämtning och jag - skeptisk av nån konstig anledning - följde med. Det avlöpte som förväntat. Kundmottagaren var lika vimsig som vanligt. Vet inte om det är ett krav för att bli anställd på just det företaget att man har svårt för vissa bokstäver, typ Z, men de lyckas aldrig hitta vårt reg-nummer i datorerna. De skriver in C istället. Likt eller hur?
Han fick leta reda på en lapp han skrivit  - och slängt i runda arkivet - för att ens komma ihåg vad det handlade om. När han kommit på det så svor han lite över att ingen mekaniker fanns på plats innan han rev sig i huvet och undrade var just vår vagn kunde finnas...
Lillan och jag gick ut och letade. Nu är den hemma igen. Och maken är tacksam för att jag knep käft :-)

Så, nu är alla underrättade om min spännande fredag, det var väl skönt? Slippa fundera på det mer.
Ha en skön kväll!


Läs även andra bloggares åsikter om husvagn, gips, bygge, camping

Bita ifrån

Nån nånstans måste gilla mig. Ibland.
Jag har ju en förgrömmad huvudvärk för tillfället, ett tillfälle som varat några veckor. Det blir värre och värre och finns där så snart jag bara öppnar ögonen. Inte så att det är borta när jag sluter dem, tro inte det, men när jag sover så vet jag ju inte om den är där. Skulle inte alls förvåna mig, dock.

Känslan är bekant, minns den från 1995 när jag kastades runt bland läkare, kiropraktorer, sjukgymnaster o dyl. Ingen hittade nåt, trots röntgen. Det fanns helt enkelt inget i huvudet, mina närmaste var inte ett dugg förvånade.
Då föll det sig som så att min tandläkare hittade avbitna bitar på mina tänder. Eller, det gjorde hon ju inte för de var ju borta. Utan att jag märkt det. "Gnisslar du tänder?" frågade hon. "Inte vad jag vet, ingen har sagt nåt," blev mitt svar. Bet gjorde jag tydligen. Ordentligt. Bettskena blev lösningen. Vilken lättnad det var! Efter 1,5 år var jag lätt i huvet igen!

Nu är jag där igen. Gamla skenan funkar inte, vilket är konstigt eftersom jag inte är en dag äldre än de 30 jag var då. Jag blev genast sugen på en ny. Ni vet hur såna beslut kan dra ut på tiden eller hur? Beställa tid kan ta lång tid. Det glöms liksom bort i det allmänna surret. Om man inte har en huvudvärk som påminner, förstås.

Det gick bara en dag så låg det en kallelse till tandläkaren för årlig besiktning. Bra, då ska jag passa på att säga till om mina problem, tänkte den ontförsedda. Kruxet var bara att det var en månad tills dess.

Då ringer de och erbjuder mig en återbudstid. Samma dag. Går dit och blir besiktigad. Har ni förresten tänkt på att det är nästan samma behandling som på en lite äldre bil? Där bankar de tills det går hål på nån bärarm e dyl och här skrapar de tills de hittar nåt att "deppa" (typ tandsten...).

Men... Jag fick göra avtryck direkt och om 2 veckor är den här. Skenmanövern ska förhoppningsvis ta fienden på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om huvudvärk, bettskena, tandläkare

Försvunnen husvagn

Är det någon som försöker säga mig nåt? Inte borde väl en 720-vagn (925 med krok) kunna försvinna bara så där? På verkstad.
Den känns tillräckligt stor när jag kör den så inte borde det behövas nån längre stund att hitta den. Inga skrymslen och vrår att leta på. Stora lokaler och en massa husvagnar, javisst, men hallååååååå...

Varför ska de annars återkomma i ärendet? Det måste vara så att de slarvat bort den. Jag hörde hur han knappade på tangenterna och bläddrade förtvivlat i papprena. Han är säkert ute och letar på området nu. Frågar de andra om de sett den.

Tänk om de sålt den? Kanske skulle skriva en bok om detta? Ni skulle väl läsa den eller hur?
Återkommer om upplösningen. Hoppas jag.

Persbrandt och Ozzy samtidigt

Nätterna kan ju - som de flesta vet - ägnas åt diverse aktiviteter. Vissa helt förståeliga, andra galna så man vet inte varför de uppkommer. Nu menar jag drömmar, inget annat.

Inatt var jag tvungen att styra upp ett arrangemang i Skillingaryd. Föreningen som skulle anordna konserten med Ozzy Osborne skötte sig helt enkelt inte. Som fladdrande nattfjärilar flög de omkring. Vilsna utan en ledare. Jag är inte alls engagerad i den här föreningen annars (beroende på att den de ser som sin ledare inte är någon jag tror på) men nu kände jag att jag var tvungen att ta mitt ansvar och föra dem rätt. Tala om vad de skulle göra, peka med hela handen. Stackars vilsna själar.

Jag löste det galant (vad annars???) så allt flöt på. Jag fick aldrig träffa Ozzy himself eftersom Micke kom och hämtade mig. Ja, Persbrandt, alltså. Han ville ha med mig på en flygtur. Valet var inte så svårt, även om det inte är varje dag det är konsert i lilla Skillingaryd.
Jag "känner" ju MP. Vi är ju såta vänner eftersom vi gjort saker tillsammans tidigare. Man sviker inte en vän. Vill han att jag ska göra honom sällskap när han känner sig lite ensam och vilsen så ställer jag upp.
Det är väl snällt?

Döttrarna ser ut att ha trevligt :-)

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, Ozzy Osbourne, drömmar, konsert