Statussymboler

Facebook, fejjan, ansiktsboken. De flesta vet vad jag menar. Detta onda som ibland har nåt gott med sig. Jag tvekade i det längsta men till slut gav jag efter, av ren och skär nyfikenhet.
Har hittat en hel del gamla kompisar från förr och andra som inte är så gamla, varken i världen eller i mitt liv. Det är trevligt men uuuh så lätt att fastna i alla statusuppdateringar o dyl.
Jag är inne dagligen (nästan) men kan låta bli om jag vill. Så det så.

Jag spelar inte Farmville eller några andra spel, låter numera också bli att ta emot gåvor med hjärtan, blommor och annat som mina FB-vänner vill ge mig. Inte av otacksamhet, jag lovar, men jag hinner inte. Vill inte heller lämna ut för mycket info till dem som sittar på pengarna, dvs folket där bakom allt.

Det vimlar också av saker man uppmanas att lägga upp på sin logg. Det är för att visa att man har världens bästa syskon, att man älskar sina barn, att mannen i ens liv är den mest perfekta, att man hedrar alla med cancer eller nån annan sjukdom. Att man är en bra människa, helt enkelt.

OK, gör det ni som vill men mig står det upp i halsen. Jag  - och mina närmaste - vet redan allt det där. Jag har inget behov av det och känner ingen lust att kopiera och klistra in allt möjligt.

Tråkig? Säkert. Uppstudsig? Finns nog lite sånt kvar, ja. Men låt mig för sjuttsiken vara den procenten som inte gör som alla andra. Nån måste vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, fejjan, ansiktsboken, statusuppdatringar