Statussymboler

Facebook, fejjan, ansiktsboken. De flesta vet vad jag menar. Detta onda som ibland har nåt gott med sig. Jag tvekade i det längsta men till slut gav jag efter, av ren och skär nyfikenhet.
Har hittat en hel del gamla kompisar från förr och andra som inte är så gamla, varken i världen eller i mitt liv. Det är trevligt men uuuh så lätt att fastna i alla statusuppdateringar o dyl.
Jag är inne dagligen (nästan) men kan låta bli om jag vill. Så det så.

Jag spelar inte Farmville eller några andra spel, låter numera också bli att ta emot gåvor med hjärtan, blommor och annat som mina FB-vänner vill ge mig. Inte av otacksamhet, jag lovar, men jag hinner inte. Vill inte heller lämna ut för mycket info till dem som sittar på pengarna, dvs folket där bakom allt.

Det vimlar också av saker man uppmanas att lägga upp på sin logg. Det är för att visa att man har världens bästa syskon, att man älskar sina barn, att mannen i ens liv är den mest perfekta, att man hedrar alla med cancer eller nån annan sjukdom. Att man är en bra människa, helt enkelt.

OK, gör det ni som vill men mig står det upp i halsen. Jag  - och mina närmaste - vet redan allt det där. Jag har inget behov av det och känner ingen lust att kopiera och klistra in allt möjligt.

Tråkig? Säkert. Uppstudsig? Finns nog lite sånt kvar, ja. Men låt mig för sjuttsiken vara den procenten som inte gör som alla andra. Nån måste vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, fejjan, ansiktsboken, statusuppdatringar

Vilken rikedom

Hallen full av skor och jackor. Det är en ynnest att njuta av. Inte bara för att man har råd att köpa dem - även om det visst köstar på - utan för att vi är rika som har så många som kan breda ut sig på det viset.
Det är inte alla som får den möjligheten. Inte alla som får behålla den. Ibland saknas en jacka. Ett par skor försvinner för gott.
En plats blir ledig men ingen kan fylla den. Ingen jacka är bra nog. Den är inte rätt. Saknaden efter bäraren hänger kvar på den tomma platsen. I varje hjärta som vet, som känner.

Njut av hallstöket.

Slappelördag

Idag är jag ledig. Maken har dragit så jag behöver inte bygga idag. Han tvingar mig till det varenda dag annars...
Nej, det gör han ju inte alls det. Jag vill också ha färdigt så då blir det till att ägna sig åt det varenda ledig stund. Men tar han ledigt så tar jag ledigt. Basta. Ska vi ju göra när det blir klart, förresten ;-)

Var gör man då när man får en dag alldeles för sig själv? Nu räknar jag bort sällskapet i form av två yngsta ätteläggarna, annars skulle jag inte kunna skriva så. Då är vi ju tre. Men nu när jag är alldeles "ensam" så ägnar jag mig åt att göra ingenting. I form av "jag ska bara..." innan jag sätter mig. Typ tvätta några maskiner (eller innehållet i dem), fixa frukost, plocka ner några maskiner (torra kläder, alltså), duscha, handla och byta sängkläder. Aktiv vila kallas det.
När man helt plötsligt är en liten familj kan man köpa sig färdiggrillad kyckling, öppna påsen och säga; Ät. Lunchen klar. Sen kan man sätta sig i soffan med datorn och en nybryggd kopp kaffe och njuta av alla icke-måsten. Så får det bli!

Förresten, kika in till Jennie och se vilken fin "krans" hon gjort. Tänk, vad mycket nytt det finns nuförtiden. Hör ni att jag låter som en något lätt åldersstigen dam nu?
Den damen ska nu fylla på kaffe - igen. Tur blåsan är vältränad.

Läs även andra bloggares åsikter om bastu, bygge, lördag

Gipsy Queen x 2

1. Nu har vi gipsat nästan allt (bara småbitar kvar) och så är det ju bara att blåsa av sig i håret så är man ren. Eller kanske inte? Minns ni förresten torrschampot som fanns (eller finns?) mot fett hår? Lite det stuket var det nu när vi masade oss in. Värre blir det väl av slipandet som jag verkligen längtar efter (fingrarna i kors)...

Snacka om fredagsmys! Jobba, jobba, istället för soffa, soffa. Jag får nästan utslag av "fredagsmys" så det passar mig bättre. Faktiskt. Är väl lite konstig. På den punkten också.

2. Husvagnen har kommit tillrätta. Vi fick själva leta reda på den... Ett telefonsamtal om att den var klar för avhämtning och jag - skeptisk av nån konstig anledning - följde med. Det avlöpte som förväntat. Kundmottagaren var lika vimsig som vanligt. Vet inte om det är ett krav för att bli anställd på just det företaget att man har svårt för vissa bokstäver, typ Z, men de lyckas aldrig hitta vårt reg-nummer i datorerna. De skriver in C istället. Likt eller hur?
Han fick leta reda på en lapp han skrivit  - och slängt i runda arkivet - för att ens komma ihåg vad det handlade om. När han kommit på det så svor han lite över att ingen mekaniker fanns på plats innan han rev sig i huvet och undrade var just vår vagn kunde finnas...
Lillan och jag gick ut och letade. Nu är den hemma igen. Och maken är tacksam för att jag knep käft :-)

Så, nu är alla underrättade om min spännande fredag, det var väl skönt? Slippa fundera på det mer.
Ha en skön kväll!


Läs även andra bloggares åsikter om husvagn, gips, bygge, camping

Bita ifrån

Nån nånstans måste gilla mig. Ibland.
Jag har ju en förgrömmad huvudvärk för tillfället, ett tillfälle som varat några veckor. Det blir värre och värre och finns där så snart jag bara öppnar ögonen. Inte så att det är borta när jag sluter dem, tro inte det, men när jag sover så vet jag ju inte om den är där. Skulle inte alls förvåna mig, dock.

Känslan är bekant, minns den från 1995 när jag kastades runt bland läkare, kiropraktorer, sjukgymnaster o dyl. Ingen hittade nåt, trots röntgen. Det fanns helt enkelt inget i huvudet, mina närmaste var inte ett dugg förvånade.
Då föll det sig som så att min tandläkare hittade avbitna bitar på mina tänder. Eller, det gjorde hon ju inte för de var ju borta. Utan att jag märkt det. "Gnisslar du tänder?" frågade hon. "Inte vad jag vet, ingen har sagt nåt," blev mitt svar. Bet gjorde jag tydligen. Ordentligt. Bettskena blev lösningen. Vilken lättnad det var! Efter 1,5 år var jag lätt i huvet igen!

Nu är jag där igen. Gamla skenan funkar inte, vilket är konstigt eftersom jag inte är en dag äldre än de 30 jag var då. Jag blev genast sugen på en ny. Ni vet hur såna beslut kan dra ut på tiden eller hur? Beställa tid kan ta lång tid. Det glöms liksom bort i det allmänna surret. Om man inte har en huvudvärk som påminner, förstås.

Det gick bara en dag så låg det en kallelse till tandläkaren för årlig besiktning. Bra, då ska jag passa på att säga till om mina problem, tänkte den ontförsedda. Kruxet var bara att det var en månad tills dess.

Då ringer de och erbjuder mig en återbudstid. Samma dag. Går dit och blir besiktigad. Har ni förresten tänkt på att det är nästan samma behandling som på en lite äldre bil? Där bankar de tills det går hål på nån bärarm e dyl och här skrapar de tills de hittar nåt att "deppa" (typ tandsten...).

Men... Jag fick göra avtryck direkt och om 2 veckor är den här. Skenmanövern ska förhoppningsvis ta fienden på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om huvudvärk, bettskena, tandläkare

Försvunnen husvagn

Är det någon som försöker säga mig nåt? Inte borde väl en 720-vagn (925 med krok) kunna försvinna bara så där? På verkstad.
Den känns tillräckligt stor när jag kör den så inte borde det behövas nån längre stund att hitta den. Inga skrymslen och vrår att leta på. Stora lokaler och en massa husvagnar, javisst, men hallååååååå...

Varför ska de annars återkomma i ärendet? Det måste vara så att de slarvat bort den. Jag hörde hur han knappade på tangenterna och bläddrade förtvivlat i papprena. Han är säkert ute och letar på området nu. Frågar de andra om de sett den.

Tänk om de sålt den? Kanske skulle skriva en bok om detta? Ni skulle väl läsa den eller hur?
Återkommer om upplösningen. Hoppas jag.

Persbrandt och Ozzy samtidigt

Nätterna kan ju - som de flesta vet - ägnas åt diverse aktiviteter. Vissa helt förståeliga, andra galna så man vet inte varför de uppkommer. Nu menar jag drömmar, inget annat.

Inatt var jag tvungen att styra upp ett arrangemang i Skillingaryd. Föreningen som skulle anordna konserten med Ozzy Osborne skötte sig helt enkelt inte. Som fladdrande nattfjärilar flög de omkring. Vilsna utan en ledare. Jag är inte alls engagerad i den här föreningen annars (beroende på att den de ser som sin ledare inte är någon jag tror på) men nu kände jag att jag var tvungen att ta mitt ansvar och föra dem rätt. Tala om vad de skulle göra, peka med hela handen. Stackars vilsna själar.

Jag löste det galant (vad annars???) så allt flöt på. Jag fick aldrig träffa Ozzy himself eftersom Micke kom och hämtade mig. Ja, Persbrandt, alltså. Han ville ha med mig på en flygtur. Valet var inte så svårt, även om det inte är varje dag det är konsert i lilla Skillingaryd.
Jag "känner" ju MP. Vi är ju såta vänner eftersom vi gjort saker tillsammans tidigare. Man sviker inte en vän. Vill han att jag ska göra honom sällskap när han känner sig lite ensam och vilsen så ställer jag upp.
Det är väl snällt?

Döttrarna ser ut att ha trevligt :-)

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, Ozzy Osbourne, drömmar, konsert

Vissa är mer vakna än andra

Ringer hem för att påminna minstingen om att det faktiskt är kallt ute. Vinterjackeläge, alltså. Hon är så varmblodig så det skulle kunna missas. Gissa vem som får skämmas då när fröknarna tycker hon är dåligt klädd. Stackars barn.
Ensam hemma också, det är ju inte klokt! Både morgon och eftermiddag! Bara 8 år och ska klara sig själv. Va? Det måste vara allvarliga fel på de föräldrarna. Tänk, de befinner sig ju hela 200 meter bort. Och skolan på ungefär samma avstånd.

Fast det jag skulle komma till var detta lilla samtal som utspann sig;

Lillan svarar i telefon, låter lite extra sömnig.
Mamman frågar "Är du vaken?"
"Det hör du väl..." blev svaret.

Jaja, bra att nån är det :-)

Passa er!

Sömnbrist - för vilken natt i ordningen orkar jag inte räkna - med påföljande bultande, blixtrande huvudvärk, lite PMS och allmän måndagsfeeling. Förutsättningarna är perfekta för det jag alldeles snart ska utföra.

Ett visst transportbolag, vill inte ge dem dålig reklam men kan säga att det börjar på D och slutar på L, inte mycket däremellan. Då har jag inte sagt för mycket, va? De ska alldeles snart -eftersom latoxarna inte börjar förrän kl 7!!! - få sig en påringning. Transport beställd i torsdags vid middagstid och fortfarande inte hämtad pall. Fel kombo!
Naturligtvis är det en pall som det är extra bråttom med. Till ett av de stora biltillverkningsföretagen. Natürlich. Inga fingrar emellan.

Skulle ni läsa om nån stackars transportledare - eller liknande - som fått sig en måndagstörn, då vet ni vem som kan vara ansvarig. Eventuellt.

Hoppas din dag börjat bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om transport, ilska, måndag

Ur led är tiden

Inte riktigt lika knäckt som visaren på bilden men inte är jag glad. Vad är det för fel på mig? Inatt höll jag på att gå upp när man egentligen ska gå och lägga sig. Om man haft en trevlig kväll och är i 45-årsåldern, vill säga. Eller har jag fattat fel?

Klockan fyra sa min - troligen fullmånepåverkade - lekamen till mig att strunta i sängvärmen och kliva ner till de mer kyliga regionerna. Jag motstod det till strax efter sex. Och då menar jag det klockan visade.

Nu sitter man i mörkret sen dess. Utrustad med kaffe och stearinljus av doftsort. Knapprar mig runt i världen. Än så länge har jag hållt mig ifrån de sidor där elände dominerar. Vill inte starta dagen med depp och frustration.

Dagen idag kommer troligtvis att fortsätta i byggandets tecken. Avbruten av en bastudörrsinhandlingsresa och en körlägersavslutningskonsert.

Numera går jag från läge SB till JO varje kväll, nåt festligare- eller för den delen mer smickrande - finns inte ork till. Snickarbrallor till joggingoverall, alltså. Snickrandet stämmer (fråga min handled om ni inte tror mig) i det första men nåt joggande blir det inte. Räcker så gott med alla böjningar till golv och klättrande på stegar, det känns gött i rumpetrakten.


Läs även andra bloggares åsikter om bastu, bygga, snickra, fullmåne

Förtydligande vad gäller namn

Varenda gång jag ska skriva under med min namnteckning så reagerar jag på det. Åtminstone numera. Förr i tiden, före datautskrifternas tillkomst, då var det befogat. Men nu. Det står ju redan vem det är som ska skriva under, vem avtalet (eller vad det nu är) ska gälla för. Oftast på flera ställen till och med.

Många är de gånger när jag haft lust att sätta dit nåt annat, typ Greta Lund eller nåt, bara för att se vad som händer.

Läs även andra bloggares åsikter om namnteckning, namnförtydligande, underskrift

Är detta inte djurplågeri så säg?

Jag har redan tidigare gjort klart vad jag känner när det gäller minkutsläppen. Idag läser jag om några av dem som sysslar med detta, "vi ser oss inte som brottslingar"... Nähääää... Kom hit och rensa upp efter er då, ta ert djurrättsliga ansvar. Träd fram och hämta de djur som nu har ihjäl varandra i sin desperata kamp efter mat. De som knappt orkar röra sig pga svält och kyla. De som äter upp höns och har ihjäl tamkaniner. Jag vill nämligen inte längre.

Vill inte hitta minkar överallt, varken döda eller levande, så fort man lyfter på en presenning eller bara ska stiga in i bilen. Vill inte höra dem bråka och slita i varandra.

Om ni är så angelägna om att visa er medkänsla med alla djur, tänk lite längre. Tänk, helt enkelt.


Läs även andra bloggares åsikter om Minkutsläpp, djurrätt

Åkte och handlade naken

Kan ni tänka er! Häromdan åkte jag in till byn, kryssade mellan mink*¤%ar och lyckades till slut ta mig fram. Halvvägs kom jag på att jag var nästan näck...

Hade glömt både mobiltelefon och vigselringar...

Om man glömmer att skriva på Facebook

Om man missar att skriva "Nu går jag hem" som status på FB, är man kvar på jobbet då? *förvirrad*

Får se vad som händer nu då...



Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, status

En helg i gräsets tecken

Ända sedan i fredags har jag varit makelös. Han drog iväg till Götet för att slippa frugan några dagar. Ville hellre träffa kompisar och prova nån slags äckliga bruna drycker. Jag ryser vid blotta tanken. Hoppas han ätit en massa vitlök som döljer doften av tjära.

Det händer inte ofta att jag är ensam vuxen hemma. Nu är jag ju inte riktigt det heller eftersom sonen numera räknas som en sån men han är ju ändå ett barn i mammas ögon. För evigt :-)

Vad jag skulle komma till är att det bör ju utnyttjas på nåt vis, den här "friheten". Bre ut sig i sängen, kanske
t o m äta nåt gott där samtidigt som man läser. Skriva på den där boken, det kan man göra varenda minut nästan. Om man vill.

Nu är det inte så att jag sitter fastkedjad vid maken när han är hemma, fast det kanske låter så när jag berättar detta. Vi kan vara på varsitt håll annars också. Jag lovar. Ni behöver inte meddela närmsta kvinnojour.

Och det jag skulle komma till? Ja, hur mycket av detta har jag gjort? Hur tomt känns det inte i sängen? Hur handlingsförlamad blir jag inte när jag får den här ensamtiden? Istället blir jag stressad över att jag måste hinna med att "passa på". Får nog härmed konstarera att jag är konstig.

När jag är ensam hemma får jag ingenting gjort. Så fort resten av familjen dyker upp igen blir det lättare. Borde det inte vara tvärtom??? Om det inte är nån som hörs eller rör sig i närheten, borde det inte vara smidigare att få saker gjorda?

Idag kommer han hem igen så jag kan koppla av. Dessutom så har minstingen varit på läger och det ställer också till det i familjekänslan. Det fattas två personer.

Hur i hela friden ska det gå när de flyttar hemifrån?

Läs även andra bloggares åsikter om gräsänka, whisky, familj, ensamtid

Minkarna biter sig fast

Jag känner för att skriva ett öppet brev till dem som har släppt ut minkkräken... Äsch, jag gör väl det då!

Kära (glöm det i detta läget!) vilka ni nu är som släppte ut minkarna,

Vi skulle gärna vilja att ni kommer och tar hand om dem nu. Vilka vi är?

Ja, det är vi som får våra katter uppjagade, påsprutade av minkarna så man knappt kan vara nära dem. Vi som trots allt är glada att kissen lever. Vi som inte kommer att få höra några fåglar i skogen till våren, inte se några små söta rådjurskid eller harungar. Vi som får följa våra barn hem i mörkret eftersom det är minkar som skrämmer dem när de ska hem från kompisarna. Vi som håller på att trampa på en mink när vi går ut i trädgården. Vi som har haft en mink hängande i byxbenet. Vi som måste snirkla oss fram på vägarna för att undvika att köra på de utsläppta rackarna. Vi som tycker det är äckligt när de stora minkarna har ihjäl sina mindre kamrater för att ha något att äta, om de nu inte har lyckats få sig en smakbit av det stora antal som ligger överkörda på och vid vägarna.

Vi som helt enkelt inte fattar hur (om?) ni tänkte? Varför skulle minkarna vara mer värda än alla de andra djur som nu kommer att få lida för detta? Är inte fåglar, harar, rådjur, höns, katter och andra, lika mycket värda i era ögon? Varför ska minkarna ut i naturen och - de allra flesta - dö en långsam eller våldsam död? Är den döden bättre än den de med säkerhet skulle gå till mötes på farmen?

Jag är inte för pälsfarmare, skulle ALDRIG få för mig att ta på mig en päls. Jag vill inte att djur ska plågas, inte av nån anledning. Det gäller ALLA djur. Även dem som nu kommer att försvinna från våra skogar på grund av de minkar som trots allt kommer att överleva vintern. Troligen ca 500 av 17-18000, vad jag har förstått. De kommer att rensa det de kommer åt. Men vad är väl det stora antalet offrade djur i sammanhanget? Bara de 500 får sin frihet så gör det väl inget?

Offra det stora flertalet så att några kan få det bättre. Hmmm... frestande att dra paralleller här men det tänker jag inte göra.
Men som sagt; ni är välkomna hit och hämta hem dem nu. Ta hand om det ni ordnat till. Fria minkar som stör det mesta.


Läs även andra bloggares åsikter om minkar, djurplågeri