Vad vill jag föra vidare?

Nämnde tidigare inlägget om hur man påverkar sina läsare med sin inställning till mat och träning. Jag tycker det var ett tänkvärt inlägg och det är säkert sant att många till slut omvärderar vad som är "rätt", både vad gäller kost, vikt och träning. Åtminstone om man inte redan har en sund inställning till vad som är bra för en själv, alltså inga matstörningar eller liknande fixeringar.

För bara ett par dagar sedan så hade jag liknande funderingar. Höll på att skriva att jag hade "syndat" med att äta popcorn på hockeymatchen, men kom på mig själv. Vadå, det är väl ingen synd och varför ska jag påtala det? Jag fick lida för det pga de kolhydrater som finns i, men det var ett medvetet val och inget att lägga nån större energi på. OK, det är kanske lika dumt att utelämna det helt? Ja, troligen. I vilket fall så är det en viktig fråga som tas upp.

Jag känner inte att jag tillhör den grupp som tränar en massa, äter alldeles för lite eller "tävlar" med någon annan vad gäller det. Kanske beror det på att jag tillhör en annan kategori? På flera sätt.
Jag är äldre (betydligt *s*) än de flesta som har träningsbloggar, min blogg tar upp så mycket mer än bara träning (på gott eller ont, helt i betraktarens öga...), jag har en stor familj som gör att det är nästan omöjligt att bli totalt uppslukad och bara träna, träna, träna och så äter jag ju inte nyttigt! Inte enligt standardnormen i alla fall.
OK, jag är helt och hållet nybörjare på LCHF, men som jag påpekat innan - min kropp tackar mig varenda dag! Den mår bra, jag är piggare på alla sätt!
Så jag kanske är tjatig på mitt vis, men jag tror inte att någon som inte själv redan är intresserad lägger nån vikt vid min kosthållning. Var och en salig på sin tro... *s*

Till saken - jag har 4 döttrar och är livrädd för att de ska få någon ätstörning. Sonen är jag inte ett dugg orolig för, han har en sund inställning till mat, han äter och så är det inte mer med det. Tjejerna däremot, de har helt andra krav på sig (tonåriga tjejer är inte att leka med...) och jag ser hur det påverkar deras ätande emellanåt. Jag har alltid varit en stor- och allätare så miniportionerna har de inte fått från mig. Det är jättesvårt att veta hur man ska förhålla sig. Ska man tjata? Bättre att inte göra så stor sak av det? Oron gnager och man vill verkligen ge dem en sund inställning till maten och kroppen.

När jag började träna så smått blev det genast funderingar om vad jag åt, varför o dyl. Det jag främst har försökt banka in i skallen på dem är att för att orka träna måste du äta ordentligt!
Nu när vi började äta enligt LCHF så blev det också en massa frågor så klart. Va? Ska ni bara äta fett nu? Osv. Det roliga är att de frågar bara vad P inte "får" äta, aldrig vad jag äter. Vi äter likadant båda två. Det är han som behöver gå ner så det är väl därför de tolkar det så. På det viset är det nog en bra tolkning, de ser att jag inte behöver gå ner. Det här skulle jag kunna skriva spaltmeter om, men det får väl räcka för denna gången!