Klart man ska unna sig!

Viktiga saker. Människor som kämpar med sin vikt. Sitt sockerberoende. Andra beroenden.
Omgivningens "välvilja" med orden "Klart du ska unna dig..."
Det allra värsta är när man själv börjar "unna sig". Belöna sig för uppoffringar man gjort/gör.

Eller kanske det trots allt är omgivningens reaktioner när man vägrar just det. Unna mig? Jag unnar mig inget genom att ta en kaka/tårtbit/macka eller liknande. Jag plågar mig själv och min kropp. Jag får lida för det i dagar efteråt. Varför ska jag göra det? Vem glädjer jag med det? Inte mig i alla fall.

För min del spelar det ingen roll för viktens skull. Men mitt välmående. Hela min kropp protesterar. Vill inte ha! Om jag inte anser att jag gör några uppoffringar genom att utesluta en massa smörja så behöver jag inte heller unna mig något som väger upp det. Jag behöver ingen uppmuntran för att fortsätta må bra. Den får jag genom just det. Låta bli att äta saker som får mig att må dåligt. Vilka de än är.

I mitt fall är det kolhydrater som får mitt blodsocker att hoppa runt på små otäcka guttaperkabollar och kivas både med mig och min omgivning. När de inte får hoppa in i mitt blodomlopp så mår jag kanon. Jag äter goda saker, njuter av allt som jag kan äta utan att må dåligt. Varför är det så hemskt? Varför känns det som att vissa tycker synd om en? För att jag inte tuggar i mig frallor och småkakor? Missar sockerbomber som tårta och bakelser?
Måste jag verkligen göra det för att andra ska må bra? Ska jag uppoffra mig och mitt mående för att ni ska kunna luta er tillbaka och se att jag också kan smälla i mig en massa skit? Nixpix. Skulle inte tro det.

Jag mår så himla gott. Tugga i er det. Jag gör det inte.

Läs inte detta!!!

Om du inte är beredd att rensa tårkanalerna för 4 år framåt, vill säga... Jag tror aldrig jag lipat så mycket till en bok i hela mitt liv...Jag är ju rätt lättrörd vad gäller filmer men en bok?
Egentligen var jag väl inte så där väldans imponerad av den som helhet men som sagt, den rensade ut en del. Läste den sista delen gråtandes i över en timme. Ungarna undrade vad det var med deras gamla mamma. Hur förklarar man det? Blödig, bara.

Annars trillar livet på, liksom de tårar som föll igår. Tränar, lagar mat, småbloggar och tar promenader. En helg i vanlighetens tecken. Förutom att det oftare och oftare avfolkas på kvällarna. Tomt är vad det är.
En som flyttat hemifrån, två som helt plötsligt snor bilen och är borta halva nätterna, en som drar till fjälls och så har vi lillan som emellanåt ser till att vi slipper ensamheten. När hon har tid. Om.

Idag fick jag umgås med de äldsta döttrarna under promenaden i alla fall. Tur att de är lika långbenta som en annan så vi kan stövla på i samma goda takt alla tre. Då behöver inte 8-kilometaren ta mer än dryga timmen trots att moderns vinterstövlar åkt till fjällen med en annan dotter. Halka runt i skogssnön är väl ungefär som att trampa på i gunggungdojorna annars :-)

Solen skiner och det är nog bud på en kaffe utomhus. Man kan alltid blunda och låtsas att det är vår!

Passar på att tipsa om Matbiten som minsann fyller hela 2 år idag, kika gärna in och få - förhoppningsvis - lite inspiration!

Konstiga känslor i vardagen

Igår var det en jättekonstig eftermiddag/kväll. Det började med att en dotter (en av de mest oväntade) stod och lagade mat när vi kom hem. Vad händer? Liksom.
"Gå ni och sätt er och vila ni. Jag fixar maten." Hmmmm... nu började det osa katt...

Satte mig i soffan och det kändes... konstigt. Rastlöst. Fel.

Stod ut i alla fall. Maten blev klar (och god) och uppäten. Sen så var det så där konstigt igen. Vad var fel???

Jag längtade efter att träna!!!! Hade redan beslutat mig för att ta en vilodag, bara därför att... Men, nu ville jag ändå träna. Bara lite. Kanske cykla en halvtimme åtminstone? Kroppen, vad säger du? Kroppen sa ja men sen var det ändå annat som tog upp min tid. Andra saker som att umgås med sonen som hälsade på, fixa bort den breda mittbenan och ja, bara vara lite så där lagom lat.

Idag ska jag ta en promenad, tänkte jag. Det är lagom temp och fortfarande ljust (förhoppningsvis) när jag kommer från jobbet. Sen får det bli axelträning först och främst ikväll, segt att få dem att växa men jag gillar ju att träna dem så vadå? Till slut anländer de, med svett och vånda blir de större :-)

Glömde ju... förstår att ni väntat!

Motionen v 5 blev så här:


Måndag 1 tim styrka

Tisdag

Onsdag 1 tim styrka

Torsdag

Fredag

Lördag 1,5 tim kondition/styrka

Söndag 1 tim kondition/styrka

Totalt: 4,5 tim

För lite, jag vet. Men 4,5 timme bättre än inget. Så det så!

Igår svettades jag dryga halvtimmen på cykeln innan jag var tvungen att gå ifrån och fylla på med en proteindrink (!). Sen blev det axlar diverse och en del benövningar.

Kära Skatteverket!

Jag har upptäckt ett fel. Eller fler, om jag ska vara riktigt ärlig.

När jag (i egenskap av ombud för juridisk person) härförleden öppnade inkommen post från Er, vårt högt aktade Skatteverk, kunde jag inte se hela bilden.

Den så viktiga informationen ni ville förmedla försvann ut i tomma intet, bort i högermariginalen. Den var abrupt avklippt. Orden var halva, meningen med detta meddelande blev outtalad.

Nu undrar jag - i min enfald naturligtvis - om jag kan göra på samma sätt när jag ska skicka in kommande skattedeklaration. Kan jag klippa bort lite information till höger? T ex ett par-tre nollor?
Detta skulle underlätta avsevärt för mig (och den juridiska person jag representerar) så om det är OK gör vi så.

Ni kan väl återkomma med svar snarast möjligt, dock senast för en timme sedan, annars ser jag mig nödgad att ta ut en straffavgift för förseningen. Hoppas ni kan läsa hela detta då jag ännu inte ändrat mina inställningar till att mer överensstämma med era.

Ha en trevlig dag, om än lite vingklippt och försenad!

Skatteverket, blanketter, byråkrati

Prottiprottprott

Det märks att jag börjat träna mer. På flera sätt. Det putar lite smått här och där, speciellt om det spänns. Det gillas och läggs i plushögen.
Andra fenomen som dykt upp - och som jag inte saknat eller gillar - är hunger och småsug.

Från att för nästan exakt 3 år sedan ha varit en människa som åt minst 6-7 gånger om da'n (för att kunna gå runt helt enkelt och kanske lite för att slippa slå ihjäl nån under den värsta blodsockerbristen...) har jag kunnat hålla mig mätt relativt länge sedan jag började med LCHF.
Numer äter jag 3 gånger (ibland fyra) och klarar både att må bra och undvika mordlusten. Jämn blodsockernivå is tha shit :-)

Jag har - som den som läser här emellanåt vet - haft perioder där jag faktiskt tränat. Mer eller mindre men dock tränat. Det har funkat bra på den mat jag ätit, nån proteindrink extra ibland, bara.
Nu när jag försöker styrketräna 3-4 ggr/vecka så är den tillbaka. Huuuungern! Gillas inte.

Jag vet vad en del vill säga nu. "Ät kolhydrater, människa!" Eller hur? Visst kliar det i tangentfingrarna? OK, måste ni så säg det då. Men, be mig inte lyssna ;-)

Jag tror inte alls att jag behöver mer, jag får i mig det jag behöver från bl a morötter o dyl (äter inte strikt LCHF, alltså). Samtidigt så är jag väl redan säker på att det är mer proteiner som behövs.
Jag ORKAR träna, inga problem alls. Det är det där efteråt som blir jobbigt. Suget.
Första veckan när jag började om med tränandet så gick jag upp över 2 kg. Trots att jag körde en hel del förbränningsträning (snabba promenader och cykling) utöver styrkepassen. För att jag tänkte "Jag kan äta mer eftersom jag tränar..." Hmmm... det kan jag ju inte. Inte vad som helst. Inte hur mycket som helst.

Senaste veckan har jag börjat testa mig fram med fördelningen protein/fett. Har tagit mindre grönsaker för att kunna äta mer kött, fisk och ägg. Ser till att alltid ha kokta ägg att ta till när värsta suget kommer. Plus att jag dricker mer vatten. Det börjar bli bättre.

Är det någon därute som varit i samma sits och kommit på hur fördelningen funkar bäst? Och ja, jag vet att man kan googla... Tycker bara det är trevligare med personliga svar :-)




LCHF och träning

5/7 myndiga körkortsinnehavare

Så är fördelningen i familjen numera. Fem vuxna (??!?) individer med körkort. De här godingarna fick jag i yttepyttelite försenad födelsedagspresent för 18 år sedan (de fyllde den 29/1):

I torsdags tog de körkort, första tillfället som fanns efter 18-årsdagen. Grymt! Och ofattbart för mamsen...

Det känns väldigt, väldigt underligt att de tar bilen och bara drar... Jaja, tidens gång. Men det känns som att det var alldeles nyss de körde sånt här istället :-)

Då var det mest tjafs om vem som skulle åka. Tror ni att det är mer om vem som ska köra nu?

Efter att ha burit in en massa ved och tränat ett pass så ska jag nu ta tag i dagen ännu mer genom att fixa varm choklad och bege mig till pimpelfiskarna och grilla korv. Det är kallt men solen skiner och det ska minsann tas tillvara på. Ha en skön lördag med efterföljande söndag och allt det som kommer sen!