Ritsch ratsch filibom

Idag när jag kikade in hos Alfahannen så bars jag på minnen tillbaka till min barndoms vintrar. Miniskidor nerför backen vid Åänga... Pulka i fullfart. På ett av ställena vi brukade åka (Himlabacken) fanns det taggtrådsstängsel man var tvungen att parera och utföra limbo sittande för att inte bli ett huvud kortare.
Det hade jag nog inte haft nåt emot iofs eftersom jag kände mig alldeles för lång jämfört med mina kamrater. Tankar på förkortningsoperation låg latent i min bakhjärna, ständigt och jämt. Vid en dylik kapning är jag ganska säker på att man är i andra änden av kroppastollan och meckar. Typ kortar lårben eller nåt? Och säkert inte med hjälp av taggtråd.

I vilket fall som helst så kan jag känna hur det var. Framsusande på en pulka, gärna i sällskap med minst en till. Trångt men hjärtligt. Vem skulle åka av först? Snön som slår upp i ansiktet. Som kryper in under tröjan och vantarna. Smälter så fort genom värmen som uppnås när man trajjar upp till toppen igen. Å så ner igen! Och upp. Och ner.
Kunde hålla på hela dan. Tror nog att vi måste införskaffa ett par pulkor igen, våra har kraschat pga för lite snö (och för tunga passagerare?). Stjärtlapp är inte det samma. Förresten, när vi var riktigt små var det plastpåse som gällde. Trolleberget hade precis lagom stor och hal backe för det.

Men nu får jag nöja mig med att titta ut på den soliga 16º kalla vinterdagen. Har arbete att utföra.

Blodfetter som en prinsessa

För ett tag se'n var jag på Företagshälsan (ett besök med varierande intryck). Vid det besöket redovisades bland annat de prover som tagits vid första inställelsen. Allt var perfekt. Utom kolesterolhalten.
Doktorn - som jag fortfarande inte kunnat komma på vem han är lik - var väldigt frågande. "Du är ju så smal. Du motionerar. Du äter grönt. Hur kan detta komma sig??????"

Jag var inte alls varit angelägen att diskutera min kosthållning med honom. Varför skulle jag? Jag mår ju bättre än nånsin. "Vi tar ett nytt, annorlunda och bättre prov på dig så får vi se". Ok, fabbo dåtton.
En liten, liten tagg satte sig ändå fast hos mig, "tänk om det är farligt?".
Hem och läsa. Lugnas.

Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det där attans kolesteroltestet. Minisynsk som jag är så poppade tanken om att ringa dit upp en natt förra veckan. Gissa vad som låg i postlådan nästa dag?

Fenomenalt bra! Mycket bra livsstil! Han skulle bara veta, då tror jag han hade fått dåndimpen.

Ekar tomt

Hur deprimerande är inte detta?
I och för sig så är det extra mycket utrymme efter en kombinerad städning/utrensning som gjorts men detta är illa.

Ska genast skriva en lååååång inköpslista som min underbare man får ta med sig när han ska göra "sta'n" i eftermiddag.

Skuggan är förresten ingen skugga, det är det stora, svarta hålet i min mage. Det bildas när tomhet råder i provianttillgången. Måste fylla förråden så att familjen kan utfodras!

Warg-tankarna maler trots allt. "Vad kan tillagas av detta?" Tänker på TV-programmet om kändisars kylskåp, vad var det det hette nu igen? Hmmm... Man kanske skulle starta nåt sånt på bloggen? Tala om de ingredienser du har hemma så ger jag dig tips på vad du kan tillaga. Kanske vore en affärsidé?


Uppdaterat:

Så ska det se ut! Lägg märke till det lilla söta 6-packet med ekologiska ägg. Det fick man mot kupong på Hemköp och jag var i valet o kvalet om jag skulle slänga den (kupongen). 6 ägg är nästan skrattretande hos oss. Fast å andra sidan, sex är sex!

Lyssnar på mitt hjärtas slag

I skenet av de tre adventsljusen sitter jag här i vårt tysta hus. Fortfarande hemma. Ska vila, doktorns order. De hittade inget när jag var där häromda'n. Ingen halsfluss i alla fall. Inte lika roligt att kommentera som när jag för ett antal år se'n gjort datortomografi på skallen och de inte hittade nå't. Hahahaha...
Nu är jag väl ganska säker på att det inte är några farligheter som spökar men ändå är det olustigt att inte veta varför det inte går över. Har mina misstankar men vill inte riktigt lyssna på det örat. Inte än.

Lider också av att "ställa till" det för mina jobbarkompisar när jag inte är där och sköter mina sysslor. Med ålderns klokhet ger jag mig dock rätten att tänka på mig själv och ge tillfrisknandet en chans. Är ganska säker på att det behövs de kommande veckorna, nämligen. Sköta 10 dagars transporter på 6 dagar och med färre bilar lär ta ut sin rätt. Men det löser sig som kärringa sa när hon sket i vasken.

Maken har nog fått sig en knäpp, däremot. Han har åkt till Ullared! Ensam med våra två minsta yrväder. Han pratade om det igår men jag lyssnade lite halvhjärtat. Ingen redig människa drar väl dit nu? Ska jag bli orolig? Eller kanske är det jag som yrar, han kanske sitter nere vid svarven och tittar på när den går runt, runt? Låter ungefär lika snurrigt i alla fall.

Han tar hand om sin familj, den karln. När frugan inte är på topp ser han till att greja det som behöver grejas. Julklappar, julgran och vad mer det kan vara som det är införskaffningsläge på. Se'n kommer han hem och lagar mat och ser till så att sjuklingen får i sig det hon behöver. Växer nog inte på trän såna så jag får allt se till att hålla honom på gott humör. Vill ju inte mista allt det goda vi har :-)

Ger upp

Vet varken ut eller in just nu, vill bara sova... Igår gav jag efter och stannade hemma från jobbet. Tre veckors halsont och allmänt sjuktillstånd (fin beskrivning, va?) fick mig att ge efter och upp. Var uppe och duschade men satte mig i soffan och bara grät av ren och skär utmattning efter det. Kröp ner i sängen och sov till halv 12! Va? Inte ens en rejäl fest följs av det. Så nog är jag sjuk, alltid.

Därför ger jag upp nu. Jag ägnar mig åt rehabilitering eller nåt. Återkommer väl så småningom. Sköt om er!

Där och här igen

Fredagen den 11 december. Om bara 2 veckor är julen över. Varför stressa inför den dag som föregår den fredag som kommer efter julafton?

Snurrigt? Ja, jag är väl ungefär lika virrig som vanligt (ev lite värre...) men min virrighet beror inte på julstress. Jag är ansatt av något annat. Något som gör att min hals fortsätter värka, mitt huvud att dunka och sedan imorse att må riktigt, riktigt illa. Spyfärdig.

Har jobbat på eftersom det inte bara är att lägga på hög. Funkar inte i min sits. Inte så att jag är oumbärlig (finns det såna?) men troligtvis skulle det märkas att jag inte är där och planerar transporter.

Men det här med jul, då? Ja, den lär både komma och gå hur lite eller mycket jag än stressar. Jag väljer det förstnämnda eftersom det känns skönare. Det räcker att höra och se folk i omgivningen som hispar upp sig inför dagen D. Eller J. Som i julafton. Varför? Frågar mig det varje år. För egen del så är det inget märkvärdigt med jul. Låt det vara som vilken mysdag som helst. Ägna dig åt familjen i hemmets lugna vrå. Det räcker.

Visst har jag också klappar som jag vill köpa, men det blir inget överflöd. Och det kommer fler köptillfällen. Dagar då det verkligen behövs saker och de faktiskt är billigare. Världen går inte under om du inte hinner köpa perfekta julklappar till varenda brylling, moster och kusinbarn. Jag lovar!

Tagga ner och njut av levande ljus och gott fika eller nåt. För egen del så missade jag lussandet för de minsta idag. Det känns lite ledsamt, men man kan inte vara överallt. Förhoppningsvis får jag titta på några fina bilder därifrån. Ikväll är det dags för niornas Luciatåg så ett firande får jag vara med om.

Rivjärn och mjölkåtgång

Rivjärnet kan visst det vara jag - vid vissa väl utvalda tillfällen. Någon kommer säkert med en invändning; "Vadå, utvalda? Pah!", men si det örat lyssnar jag inte på idag. Dagens rivjärn sitter i min hals. Åtminstone känns det som att jag svalt nåt taggigt, rivigt. Gör så in i Norden ont. Nästan lika ont som jag har i huvet. Mitt fäste, det där som gör att tjockskallen sitter på plats och hänger ihop med resten av senan, skriker nästan av sig själv om jag försöker massera där. Snällt att hjälpa till med skrikandet eftersom halsen inte vill vara med. Samarbete kroppsdelar emellan kan vara guld värt. Jaja, det har bara pågått i snart 2 veckor så det släpper väl... Ja, förhoppningsvis tappar jag väl inte huvudet (mer än vanligt), men värken får gärna dra dit pepparn växer.

Se'n är det detta med mjölk. De flesta barn- (läs tonårs-) familjer känner till att det kan rinna en hel del vit vätska ner i struparna på di små lammen. Gör inget, mjölk är bra för ben och lem. Men nu har jag - ja, ni läste rätt - gjort ett misstag. Visst låter det otroligt?

Maken och jag befann oss på det stora varuhuset - där man bland annat kan köpa diverse hushållsattiraljer - och kom på att vi skulle minsann behöva lite nya glas. Varianterna vi har hemma är varierande (som varianter oftast är) och det kan ha sin charm, men vi behövde fler helt enkelt. Jag kollade lite storlekar och valde ut några som såg lagom ut. Maken tyckte att "är de inte för stora?" men Pyttsan, det var de ju inte. Inte då och där. Men nu.

De rymmer dubbelt så mycket som de gamla vi har. Inte kan man hälla bara till hälften, heller. Ända upp så det nästan skvalpar över, annars är det ingen sport. Mjölkkontot har mao fördubblats över en natt. Men tänk vilka starka barn vi får för den pengen!