Jag hatar verkligen möss. Och råttor. Inte så där personligt en och en utan jag drar alla över en kam. Finns det något som skrämmer mig så är det gnagare. Kan vara en centimeterstor DÖD näbbmus, spelar liksom ingen roll. Har det en gång varit musliknande (och det är ju en död näbbmus, väldigt mycket muslik *höhö*) så skriker jag. Högt i stil med Wahlgrens-Piccadilly.
Höjden var nog för en vecka sen när katten kom med nåt stort, svart, i munnen. Jag skrek - som vanligt - tills minsta dottern undrade varför jag var rädd för hennes strumpa...
Igår viskade en av döttrarna (Ja, ni vet ju hur en "viskning" kan låta 5.30 på morronen...) på "Maaaaammmaaa..."
Ja... kom det från min sömndruckna lekamen. "Det är nog en mus i köket..." Nog??? Vadå nog? Jojemensan, nog lät det som att det satt ett helt musicerande gäng uppe på skåpet och käkade på knäckebröd eller nåt annat hårt...
Med rysningar i kroppen vände jag snabbt om. Lovar att jag var inte den som satte på kaffe då, inte.
Framsteget var att jag hade glömt (?) detta tills vi var hemma på frukost. Otroligt! Förhoppningsvis är denna nu uppäten av katterna...
Jag tycker om möss i alla dess former! I år valde jag att ha lite "spring" på vinden istället för smackande fällor!
SvaraRaderaFick rejäl ångest förra året då en stor slagfälla tog två vuxna skogsmöss och tre ungar på samma smäll....kändes som ett djäkligt dåligt omen på något sett!
Kram ifrån Mannen som älskade Möss....eller kanske ifrån Mannen som kunde tala med möss eller ännu värre mannen som talde med musen...hm...nu är det nog bäst att jag slutar!
Stor Kram i vilket fall som helst ifrån Oumberlige Peter!
Ja, det är nog bäst att du slutar nu *s* Ha det gött!
SvaraRadera