lördag 30 mars 2013

Ibland är den mindre än man tror

Häromdagen införskaffade vi oss en "åka-till-stationen"-bil. Ni vet, en sån där liten sak som inte kostar så mycket, varken att köpa eller driva. En bil man kan ta de dagar när det inte passar med bussen som går ända hem. Istället för att någon ska behöva åka och hämta så står den där och väntar och man får vackert köra hem på egen hand. Eller ta den ända till  jobbet för den delen.

När det var dags att handla inför påsken så tänkte vi att vi skulle testa den, ända till Värnamo. Först skulle det införskaffas lite förbättringsdetaljer till den, på det stora blå biltillbehörsvaruhuset. Där kan man ju hitta det mesta och det gjorde vi också. Bl a flyttkartonger. Vi stod och dividerade lite om vilken storlek vi skulle ha och jag fick igenom att vi skulle ta den största.

När vi så hade hittat rätt lampor och annat (som var det ursprungliga ärendet) och betalat så fick Peter nåt underligt sken i blicken. Jag undrade vad det var, förstås. Tror du verkligen vi får in de här i den lilla bilen?
Vi hade naturligtvis glömt bort att det var en yttepyttebil vi åkt dit med! Vi är ju vana vid att ha kombi eller nåt annat stort med plats för sju...

Jag skrattade så jag fick magknip när jag såg detta... Jag hade två förslag;
1. Vi lämnar tillbaka kartongerna, det är ju ingen panik med dem
2. Vi stoppar in bilen i en av dem.

Peter fick mickla en stund och sen åkte vi därifrån. För att storhandla...

Tycker faktiskt det är lite fräckt av folk att bara stanna med sin kundvagn mitt på parkeringen, bara för att de är nyfikna på hur det ska gå. Hur v i ska lyckas få in allt det vi handlat - och oss - i den lilla bilen.

, , ,

fredag 29 mars 2013

Hon gingo sig ut...

...för att söka sig ett par jeans. Dottern, alltså. Tillsammans med sin ömma moder halvsprang hon sig in till sta'n för att hinna innan stängningsdags. Som skulle vara kl 18.

Hon gingo med målmedvetna kliv och siktet inställt på just det paret. Det med stort J. Kan man säga så? Blir det inte Jaret då? Nåja...Ömma modern var inställd på en snabbt avslutad shoppingrunda eftersom valet var klart redan innan dottern lämnade hemmet för att kliva på bussen in till metropolen.

Om nu inte det Jaret hade försvunnit till någon annan så hade det säkert slutat i det önskade förväntade resultatet... Omtaget blev ut och in, ut och in. Andan i halsen förbyttes snart till relativt normal andhämtning när vi dristade oss till att läsa öppettiderna på en butiksdörr. Till klockan 19, minsann!

Det blev dyrt till slut. Den ömma moder som begav sig ut på sta'n för att vara sällskap och smakråd, hon kunde knappt gå in i en affär utan att hitta nåt snyggt. Dottern klarade av att inte hitta några jeans, däremot. Fanns inga alls. Nääääädå, inga alls, jag lovar.

Men när vi sent omsider kom hem, då var kommentaren till fadern; "Du får nog ta ifrån mamma plånboken..."  Vadådå, det är väl bara att hämta mer i hålet i väggen? Eller? Gäller ju att skynda sig innan lönen är slut ;-)

Nä, allvarligt, jag tycker den småspringande dottern var lite orättvis där. Nog har väl även en öm moder rätt att köpa sig en ny jacka nåt år? Och lite annat småskoj? Säg jaaaa!



 , ,

tisdag 26 mars 2013

Fredrik Backman - du borde skämmas!

Alltså. Hur tänkte/tänker du? Har du nån som helst aning om vad dina texter ställer till med? Nä, kan jag minsann tro.

Du började med att sabba min kondis. Jag satt där i godan ro, så där som man gör när man trampar på en cykel som inte rör sig framåt. Hur mycket du än trampar. Jag tycker att just det trampandet är ganska trist men jag gillar resultatet. Det där med smalare lår och ett piggare varande.

Tristessen brukar jag försöka driva på flykten (den behöver ju inte springa så fort eftersom jag sitter där jag sitter) genom att läsa en bok samtidigt. Oftast nån lite lagom hård kriminalroman. Spännande nog för att glömma vad jag gör och bara trampa på automatiskt tills klockan klämtar för frihet 45 minuter senare.

Så fick jag då tag på dig. Eller åtminstone din bok "Saker min son behöver veta om världen". Vad händer?
Jo, för det första så måste jag vända blad oftare eftersom texten var kortare. Men... jag skrattade ju så att jag hoppade! Och det gör ju skitont på den hårda sadeln!

Jag höll uppe med både boken och cyklandet ett tag ska du veta.

Tiden gick och jag glömde. Så där som jag gör rätt ofta nuförtiden. Rätt var det var så var jag "mellan böcker" och norpade med mig din bok i jobbarväskan. Fattar du hur folk kollar på mig när jag sitter och gapflabbar för mig själv på tåget???

Nu är det slut med det. Åtminstone tills jag får hem Ove ;-)

torsdag 21 mars 2013

Människor på tåg

Eller förresten, på allmänna kommunikationsmedel överhuvudtaget. Eller förresten, folk på allmänna platser. Eller förresten, folk i allmänhet. Visst finns det mycket konstigt sånt? Folk.

Jag tror jag råkade ut för de flesta sorter när jag åkte till Göteborg häromda'n. Just den dagen var det dags för dem som låter. Lite extra.

Som den första sträckan. Då var det 4-5 st som - jag lovar - inte var blåögda, tjattrade på som dagisbarn på låtsas-tepartaj. På sitt språk, vilket nu det var. Jisses vad de kunde prata!
De hade nog haft ett morrondopp i något starkt doftande också så både hörsel och doftsinne ställde sig i givakt för att välkomna fröken Skallabank... Byte i Jönköping och de försvann. Tur, tyckte min annalkande huvudvärk.

Nästa tåg innebar som sagt byte. Nu var det 4 st - inte heller de blåögda - damer från något sydligt land som gick på om barnbarnen eller senaste skvallret eller vad det var. Det var på deras språk. Vilket nu det var. Jisses vad de kunde prata! Ändå lyckades de inte dränka gnisslet från sätet någon av dem satt i. "Boinkboink" "Tjattertjatter" "Boinkboink"

De gick av redan i Mullsjö och lugnet lägrade sig.

Då började jag se mig omkring istället. Vid fönstret på andra sidan gången satt en man som var konstigt intresserad av sia egna händer. Han vred och vände på dem. Höll upp dem mot ljuset. Plockade bort osynliga tussar (?) eller nåt. Fascinerande.

Snart var vi framme och jag klarade kursen innan det var dags att återigen utsätta sig för resandefolket. Platsreservation, minsann. Läget såg ganska ljust ut, jag trodde jag skulle kunna breda ut mig eftersom det var långtifrån fullt i kupén. Men nädå. Det dök upp en kvinna från 70-talet. Ja, hon var klädd så. Hon hade platsen bredvid mig och hennes manliga sällskap raden bakom. De var alltså bara två stycken.

Mannen hade fått en grekisk gudinna bredvid sig. Jo, hon pratade grekiska, det hörde jag. Hon hade också ett manligt sällskap men han var mer grekisk än det första och betydligt mindre 70-tal. Hon valde att sätta sig hos honom så den förste mannen blev ledigförklarad.
Trots det satt tanten kvar hos mig, tryckte upp mig mot det svallande heta elementet så jag höll på att krevera. Där satt hon och åt prickigkorvmacka med pulverkaffe på termos. Ja, för det var pulver, det kändes på lukten. Plus att hon sa till det manliga sällskapet att "det var perfekt blandat".

Och den grekiska gudinnan... Hon pratade i telefon. Hela tiden. Jag vet inte om vad men jag vet ju att det var på grekiska. Jisses vad hon kunde prata!

Sista biten orkade jag inte mer. Jag gömde mig i bagageutrymmet. Talande tystnad. Där stod jag och drömde mig bort till Grekland. Fast jag hamnade i Gnosjö.


onsdag 20 mars 2013

75 år just idag


Pappa...
Saknar dig extra mycket idag när du skulle fyllt 75 år


Om alla osagda ord vore guld
Om alla tårar blev till silver
Om mina grubblerier vore värda nåt
Vore jag förmögen då?

Om jag samlar alla minnen på hög
Lägger alla fina stunder i en skål
Håller de varma orden i min hand
Känner jag mig rik då?

Ensam går jag till banken med mina besparingar
Låser in dem i ett fack
Där får de ligga tills jag dör
Utan dig är jag fattig
Utan mig är jag förlorad

10-03-09


Orden skrivna för några år sedan men de kan få hänga med idag när det känns tungt och saknaden är märkbar...

söndag 17 mars 2013

Allt är inte vad det syns vara...


Här och nu händer något som inte sker varje dag så håll i dig. Jag delar med mig av lite från "andra sidan"!!!


En text jag skrev för en hel massa år sedan men som tyvärr är alltför aktuell. Ständigt och jämt. Varför är det så svårt att se förbi det första intrycket eller att omvärdera hur en människa varit (ansetts vara...)?


Under ytan på ett blått skåp

Jag hittade ett skåp på en vind
Det var vackert, men slitet
Färgen var flagnad och blå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört det?
Vem hade gjort det till det som nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom det fram lite grönt
Sedan var där ett lager vitt
Detta skåp var rikt på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret, men ändå välbehållet
Det var fortfarande vackert

Jag hittade en kvinna i en park
Hon var vacker, men sliten
Färgen var blek och grå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört henne?
Vem hade gjort henne till den hon nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom där lite hat
Sedan fanns ett lager rädsla
Denna kvinna var rik på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret och kantstött men närvarande
Det var fortfarande vackert

Allt är inte vad det synes vara
Vi föds och vi förändras
Lager läggs till lager
Erfarenheten sätter sin prägel
Människor rör vid oss och lämnar spår
Vi blir de vi är

Vissa hål läcker mer än andra


Igår när jag stövlade mig fram i den hala skogen så tillät jag mig att låta tankarna vandra fritt. Det är minsann inte alltid de får tillåtelse till det!
För det mesta försöker jag t ex hindra dem att handla om energitagande grejer, som människor som tror att de vet och kan allt. Om MIG. Sen bildar de sig nån slags uppfattning som ses som den enda och uppenbara sanningen. Om MIG. Och för den delen om andra, mig närstående, personer.

Sånt vill jag inte lägga varken tid eller energi på. I vanliga fall. Nu ägnade jag trots allt en yttepyttestund åt det.

Mest för att undra. Över om hur de tänker. Hur det kommer sig att vissa alltid kommer att vara martyrer som det är så in i bängen synd om. För ingen förstår dem. De får inte gehör för sina sanningar som de ALLTID måste tala om för var och en som råkar befinna sig i närheten. Det behöver inte ens vara i den omedelbara närheten, de brukar låta rätt så högt och långt. Nästan lika långt borta som jag - med rätta -anser att de är.

Tyvärr så finns det de som suger i sig det de säger, som tror att det är så det ska vara. "Sanningen" ska alltid få predikas. Till allt och alla. Däremot ska det inte vara samma rätt för deras offer, de som baktalas och som det sprids rykten om. ÅÅÅÅÅnä, det är väl ingen mänsklig rättighet att säga emot? Eller försöka bena ut hur det egentligen är?

Skygglappar. Ögonbindel. Öronproppar (alternativt nån suggestiv blajblaj i hörlurar). Allt detta är antagligen sådant som kostar skjortan för dessa martyrer och deras belackare. Sanningen, den riktiga, den ska inte ha en chans att komma in eller ut ur deras håligheter.

Kanske dags för butt-plug också då? Det är ju där det läcker, liksom. Finns för alla sorters rövhål.
Absolut lånad från nätet


, ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails