Fryst läge

Ikväll har jag - på egen anmodan men på makens begäran (dold sådan *s*) - inventerat våra frysar. Han tycker det är jobbigt att komma hem och inte veta vad som ska lagas till. Känns som att jag själv har drabbats av den vissheten nån gång. Hmmm...

Många ggr har vi bestämt att vi ska greja matsedel. Vi har gjort det några ggr också, tro inte annat. Eller vi och vi...

Det är skönt att ha nåt att gå efter även om det inte slaviskt behöver bli just den da'n det står på. Nu är det alltså dags igen. Förråden är genomgångna så nu är det bara att utgå från det.

Började med att slänga i en köttklump i en gryta så den fick koka några timmar. Dillkött ska det bli imorgon. Allt är klart förutom att fixa till såsen och tillbehören. Det grejar min fenomenala familj imorgon när jag är på galej. Ska på trav för första gången i mitt liv. Åby, minsann.

Jag har fått klara mig allena i vårt stora hus nästan hela kvällen. Make och son på speedway (Heja Lejonen!) och döttrarna stack iväg på annat. Då blev det träning också eftersom jag hade BESTÄMT det. Måste ta det där bestämmandet mer på allvar!
Får extra energi när det blir av så varför låta bli? Bara för att tiden inte finns. Resonerar som så att numera är det bättre med lite än ingenting så då får jag skaffa mig tid. Ta den i hampan och köra. Liksom.

Nu ska jag äta lite goda pannbiffar med sallad, sen blir det en kopp te med Persbrandt. :-D

Till min älskade familj

Jag fick en tankeställare idag. Fatou skriver om hur viktigt det faktiskt är att uppskatta människor för det de är, inte det de gör.

Detta är inget nytt ens för mig, det är inte det jag menar. Däremot så vet jag med mig att jag kan vara kass på det emellanåt. Konstigt nog mot mina närmaste, det är lättare mot någon som är lite mer på avstånd. Jag brukar ge komplimanger till t ex jobbarkompisar, affärsbiträden och andra, jag säger om jag tycker någon gör nåt bra, visar att jag uppskattar dem för att de finns.

Men hemma... och till resten av familjen. Vad gör jag? Suckar, stönar och stånkar över det som inte är bra. Hur litet det än är i förhållande till det som faktiskt är bra, eller åtminstone OK. Jag är kanonbra på att lyfta fram negativa saker. Hatar mig själv när jag gör det. Riktigt hatar.

Ändå händer det alltför ofta.

Jag vill verkligen jobba bort detta. Jag vill att de ska känna att jag älskar dem över allt annat och precis som de är. Nu ska jag lägga till det i mitt träningsprogram, det blir en utmaning. Varje gång jag är på väg att slänga ur mig nåt negativt ska jag svälja och räkna efter. Tänka på allt det som är fint och positivt. För det är det som väger över.

Jag har en underbar, härlig familj. Ni är bäst och jag är tacksam för att ni står ut med mig.

Träning v 39, sammanfattning

Måndag Motionscykel 20 min
Tisdag Motionscykel 20 min+20 min
Onsdag
Torsdag Motionscykel 20 min
Fredag
Lördag Styrka 35 min + PW 40 min
Söndag
155 min, 2 tim 35 min - ingen kommentar.

Uppåt väggarna fel

Svärmor lovade i ett svagt ögonblick att hon skulle tapetsera Jullans rum, om vi köpte hem grejer till det. Helt OK present till födelsedagen (som var i maj) tyckte vi.
För några veckor sedan blev det äntligen hemhandlat. Fondvägg skulle det vara minsann. Beslutsångesten dunstade ur porerna innan valet var gjort.

Nu har hon slitit med förarbetet på egen hand (småhjälpare har bistått emellanåt) några da'r och idag var det startdags.
Farmor och hon gick loss på fondväggen direkt. Efter att ha satt upp tre våder ska de öppna en ny rulle. Det är inte likadant!!! Vi har fått två olika sorters tapeter. Lagen om vadå? *suck*

Troligen kommer det att räcka ändå, men de var tvungna att dra ner det uppsatta och därför måste det slipas igen. Vääääntan fortsätter. Systeryster Jennie får husera nattgäst nån natt till.

Sonen har varit iväg på mönstring, kom hem lagom förbannad idag. Redan i deklarationen man skriver i vid första gallringen talar man ju om ifall det finns skador o dyl som påverkar inför militärtjänstgöringen. I hans fall foten som bröts för 3 år sen och fortfarande inte är OK.
Varför ska våra skattepengar läggas på resor o dyl till såna som ändå skickas hem utan att få göra alla tester? Det var ju rätt många som drabbades av samma sak. Tid som de kunde lagt på nåt vettigare gick till spillo.

Min egen dag har varit snabbt övergående. Attans vad det rinner iväg när det är fullt upp. Är ganska stolt över att jag klarade dagen på egen hand. OK, lite har jag väl frågat om, får väl se om jag ändrar uppfattning om min insats tills imorron bitti :-)
Jag som brukar dra mig för att ringa till folk har ringt och ringt och ringt. Det är ju riktigt sköj!
Folk från olika ställen i södra Sverige har drabbats av mig, liksom chaufförerna. Fast de kanske inte tycker det är lika kul?

Nu blir det kanske lite träning innan jag kryper ner och fortsätter Svart fjäril.

I mörkret är alla katter grå

Det har varit en spännande dag på jobbet, redan imorgon lär det bli än mer spänning. Jag ska klara mig på egen hand (nästan) minst halva da'n... Ojojoj, de är modiga.
Jag som är virrigheten personifierad. Eller var det nån annan? Minns inte.
Tror faktiskt det ska gå bra, känner redan hur det kliar i fingrarna att få ta tag i allt.

Det jag hoppas på nu är en natt med mindre störningar. Kattskrället - som alltid håller sig ute annars - skulle plötsligt springa ut o in flera ggr. Det är ju inte låga volymen på skriken så svårigheten är stor att ignorera och somna om. En av gångerna fick jag för mig att det var en annan katt som smet in. I mörkret är alla katter som bekant grå.

Efter att ha stekt en stor laddning pannbiff och precis tagit ut en köttfärslimpa ur ugnen så ska jag snart förbereda mig för att vara studsklar imorgon bitti.
Och om någon trott nåt annat - nix, ingen träning idag. Helt o hållet fokuserad på nya uppgifterna :-)

Mot bättre vetande

Några av döttrarna går omkring i ballerinaskor och korta tights i höststormen. De behöver skor/stövlar och faktiskt också nya jeans. Känns lite kymigt att släppa iväg dem på det viset, nämligen. Nu brukar ju tjejer i den åldern behöva uppmanas att ta på sig mer i alla fall, men om man inte ger dem möjligheten är det inte lätt att gnälla.

Vad gör man när man vet att det är lönehelg och precis packat med folk på stora köpcentrat? Väger alternativen mot varandra. Åka idag och förhoppningsvis få allt avklarat på en gång eller ta det en kväll i veckan när jag helt säker kommer att vara utbombad i hjärnan efter allt nytt? Svårt val. Pest eller kolera.

Det blev pest. Så nära ett panikanfall har jag inte varit på mycket, mycket länge. Det började bra med att vi ordnade stövlar till de tre som skulle ha det, i den första skoaffären. Utan gnäll. Utan att någon blev tjurig på en annan för att "dem vill jag ha, måste du köpa likadana?". Tre par stövlar betalades och sedan var det "bara" resten kvar. Första affären och två jeans grejade. Höll på att bli en ordentlig miss där. En av tjejerna hade provat ett par jeans som satt perfekt. Bara det att de kostade 1499:-!!! Tur att syrran upptäckte det :-) Nänä, det blir det inte tal om, lite mer måste pengarna räcka till. Tillbaka på hyllan med dem.

Nästa affär. Ett par jeans till grejade. Pustade ut. Nu var det bara lillan kvar, hon har önskat sig jeanstights, hett och länge. Det var inte smidigt att hitta i hennes storlek, gav upp och grejade annat istället. Några tröjor och sen heeeeem!!!

Fasiken vad jobbigt med en sån massa folk som ränner fram o tillbaka! När jag börjar känna så så förstärks alla ljud. Nån som märkt av det? Helt plötsligt var jag svettig och det susade i öronen. Alla korsade och tvärsade framför mig. Det var ljuvligt att komma ut i luften.

Duktigt duktig

Idag har jag varit riktigt duktig. Fast egentligen inte. Jag är inte överens med det ordet och innebörden av det. Det känns som en klapp på huvudet av nån annan, inte att det är jag själv som är nöjd. Det ligger inte i betraktarens öga att säga vad som är bra för/av mig.
Jag vet vad jag vill och vad jag mår bra av. Som jag skrev häromda'n så är jag en "doer", mår gött när jag gör saker.

Idag var jag ju på benen i ottan och även om jag satt vid datorn och drönade länge innan frukost så har det hänt annat efter det, allt innan kl 11! Kylskåpsstädning (en liten iofs), 3 tvättar, träning av överkropp och en snabb runda i skogen. Lite surfande emellan aktiviteterna, naturligtvis :-).
Lunchen idag bestod av överbliven chili con carne (attans stark kan jag lova) utspädd med mera bönor och kokosmjölk. Slängde i broccoli, morötter och blomkål för att fylla ut (och kanske få bort lite hetta) och det blev riktigt mumsigt.

Så till det där med duktighet då. Varför är det viktigt att tala om hur duktig man är? Är det viktigt? Är det rätt ord att använda när jag berömmer nån annan? Jag tycker nog inte det. Om det inte handlar om en hund. Eller vår knäppa katt när han lyder på "sitt!".

Vad är duktigt egentligen?
Menar absolut inte att man inte ska vara stolt över sig själv om man är nöjd med något, eller till och med själaglad. Delad glädje är dubbel glädje!
Positiva kommentarer är alltid roligt att få, små hejarop kan göra underverk. Men klappen på huvudet klarar jag mig utan.

Jag sträcker på mig och ger mig själv en mental puff i ryggen. Idag är en bra dag för mig, jag är nöjd med det jag gjort.

Undar förresten om Anna Anka känner sig Ducktig? Lågt, jag vet...