Alltid roar det nå'n!

Idag är en sån dag. Ni vet hur det kan vara. Det börjar med en lilltå som sparkas in i sängbenet. Fortsätter med tandkrämstuben som spricker. I och för sig med följd att handfatet blir polerat. Små små kulor som gör vitt vitare, ni vet.
Kaffet som ska intas under morgonkollen av mail o dyl - för att du ska vakna till - det befinner sig plötsligt utspillt på skrivbordet. Över ritningar och diverse visitkort och annat kundmateriel.

Efter upptorkning och djupa suckar beger man sig sedan ut i fabriken för att försöka åstadkomma något denna morgon. Hmmm, var är telefonen?
Letar där den brukar vara (laddaren, mina brallor, skrivbordet, i nån pall...) men puts väck är den. Frågar runt bland de andra; näää, ingen har sett den. Smart som jag är så ringer jag till den.
Och det ringer och ringer. Ringer överallt där jag är. "Men jag hör den här!!!.... Nu hörs den här..."

Eeeeh, till slut tänds den lilla Liljeholmsstumpen. Jahaaaa, den låg i en annan ficka... Benfickan.

Behöver kanske inte berätta att jag i sista stund lyckades låta bli att lägga smörklickan direkt på spisen när jag skulle göra omelett. Undrar hur det ska sluta?

Hur länge ska man behöva vänta?

Jaja, lugna er, en i taget! Jag förstår att saknaden och längtan är enorm. Men om ni bara ställer er i en - något så när - ordnad formation så ska ni se att det löser sig. Alla ska få svar på sina frågor.
Om de inte är allt för privata eller dumma förstås. Finns det inga dumma frågor säger ni? OK, men då hittar jag kanske en annan anledning till varför jag inte svarar.

Oj, det var visst inte så många som väntat, trots allt. Vaknade precis ur min dröm :-)

Vissa dagar är det nära. Jag tänker på saker som jag vill skriva om och planerar för ett inlägg lite senare. När jag kommer hem. När jag får tid över. När jag får lust. I sista änden känns det inte tillräckligt lustfyllt i alla fall så det blir inget av det.

Jag kan bli lite mörkrädd av att jag inte längre längtar efter att skriva, det har jag ju alltid gjort innan. Då tänder jag små ljuspunkter i form av förklaringar och anledningar och blir lugn igen. Det kommer. Så småningom.

För tillfället så är det som vanligt. Fullt upp. Sitter bland annat med en gräslig värk mellan skulderbladen och troligen en tennisarmbåge. Jag som inte spelat tennis sedan tidiga barnaår. Inte ens badminton har det blivit. Men ont har jag haft ett bra tag nu och jag vet precis vad det beror på. Sånt jag inte kan undvika.

Det som sitter mellan skuldrorna kom igår efter ihärdigt takläggande. Minns ni det som skulle bli min skrivarlya? Där finns det numera tegel på taket. Pålagt i strålande sol. Det blir några kilo burna då. Träningsvärken är mer än välkommen men inte denna.

Så, idag ska jag inte göra ett jota. Sola och vila, bara. Kanske en sväng med övningskörningsdöttrarna, men inget fysiskt ansträngande. Nån som vill komma och massera? Det hade uppskattats :-)

 skrivande; bloggande

Tipp tapp tipp tapp...

Lite tyst på tå tassar jag ut ur i min egen lilla vrå och säger försynt HEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!
Det har snart gått två månader sen sist och det kommer kanske att gå lika länge till innan nästa inlägg. Vem vet? Vem bryr sig? :-)
Ser ju att det lilla antalet följare som funnits har rumphuggits ytterligare. Fullt förståeligt. Vem vill följa något som inte ens finns? Som liksom stannat? Krupit undan och gömt sig. Äsch.

Jag är precis lika dålig på att följa som att skriva för tillfället. Bidragande orsak är att den senaste - dryga - månaden har jag och maken arbetat 15-16 timmar varje vardag och lite mindre än så på helgerna. Prio efter det? Mat och sömn. Några minuters umgänge med varje barn. Typ "God natt, sov gott, älskar dig - ses imorrn!" Och hur mycket det "ses" innebär i minuter blev de snart varse och nickade lite förstrött till slut.

Nu är vi nere på 12-13 timmar och det känns OK. Börjar kl 5 och är hemma 17-18. En massa tid över! Vad gör man när man har så mycket fritid??? Konstigt vad anpassningsbar man är, va? Annars kan 8 timmars arbete kännas som att det tar hela dygnet i anspråk. Man hinner ju ingentiiiiiing.

Nu är det ljust längre och det börjar spritta i kroppen. Träningslusten återvänder så smått. Idag har jag invigt mina nya Reebok Traintone med att gå 6-7 km. OK, en liten kortare runda igår men det var inte i min takt så det räknas inte... Under de 14 år vi bott i Åker har det aldrig hänt att jag gått in till Skillingaryd. Idag hann jag nästan ända fram innan jag blev upplockad. Sakta i backarna, det var av min alldeles egna man och dessutom planerat, inget annat!

Benen värker. Gissar på en kombination av oträning och de balansbollar som finns i skorna. Kan det vara så att de faktiskt fungerar? Vi får väl se. Nu är det dags att ta nya tag och påbörja resten av mitt liv. Igen :-)

Får se om det även innefattar en fortsättning på bloggeriet.

träning, Reebok Traintone, arbete, bloggande

Extremt viktigt meddelande

Har sagt det förut och återkommit.
Nu är det dags på riktigt. Tror jag. Kryper in i gömmorna och jobbar där istället.
På ett eller annat vis blir det bättre. Kanske t o m på många.

En eventuell återkomst lär märkas. Sköt om er.

Så gör jag!

Om jag blandar till lite olika ingredienser så kommer det att bli ett skitbra blogginlägg. Hör ni att jag anammat det positiva tänkandet inför år 2011? Här råkade jag först skriva positiva stänkandet och det kanske kunde varit rätt för det ramlar en massa sånt droppdrippdravel på en överallt ifrån.
Nytt År. Nya tag. Foten i kläm? Jajamensan!!!

Vaffödådå? Måste det tas nya tag och börjas om hela tiden? Kan man inte bara försöka hålla tag om det som finns? Tillräckligt svårt ibland när det glider hit och dit. Tycker jag.

Jag fortsätter som vanligt jag. Byter ut en nolla mot en etta, bara. Något jag än så länge klarat av hela detta året. Fortsatt positivt tänkande? Hmmm.

Julen, som både plockades upp och ner av barnen, är över. Skönt. Kom just på att det ligger en skinka och väntar på ett ställe där det inte letas så ofta. Måste nog ta hand om den. Får låtsas att det är en vanlig helgskinka så ska den nog gå ner.

Nä, jag struntar i detta, det blir inte nåt av det. Hopp o lek!

Nacka Alma

Vilket slöseri... Dessa almanackor som nästan varenda leverantör skickar ut när ett nytt friskt år närmar sig. Jag har redan förpassat 10-15 stycken till runda arkivet. Tanken är säkert så god som någon men hörni... Om jag vill ha en almanacka så köper jag mig det. Då kan jag välja vilka bilder som ska förekomma också (här finns plats för fritt fantiserande för er som läser detta...). Eller så kör jag en vanlig, trist (?) där dagarna bara består av datum, namnsdagar och rader för att skriva på.
Så tack, men nej tack. Kanske kan ni istället skicka de pengar det kostar er att trycka och distribuera? Det skulle jag kunna säga Ja tack till. Självklart bara för att bidra till miljötänkandet.

almanacka, kalender, slöseri

Vad kvinnor vill ha

Det tar på krafterna att agera Florence Nightingale så igår kväll fastnade jag vid TV:n. Lyckades skapa mig en liten miniplats bland dem som låg utfläkta med täcken och kuddar, så liten att det inte ens gick att zappa för att byta kanal. Typ.

I vilket fall som helst så blev det Mel Gibson som fick min uppmärksamhet till slut, filmen "Vad kvinnor vill ha" (eller nåt liknande i alla fall). Jag tror jag har sett delar av den innan men som sagt; zappa var för ansträngande. Speciellt som utbudet var skralare än någonsin. Varför anstränga sig då?

I filmen råkar han ut för elektriska händelser som ger honom den - tveksamt goda? - egenskapen att han kan höra/läsa kvinnors tankar. Förfärad i början men snart förtjust över att kunna dra fördelar av det.

Vad tror ni om det? Skulle det vara nåt? Tänk om alla kunde läsa varandras tankar. Skulle världen vara en bättre plats? Eller skulle krigs- och slagsmålsfrekvensen öka?
Skulle man överhuvudtaget våga träffas och umgås? Jobba? Nu låter det som att jag är rädd för att andra ska få veta vad jag tänker men det är inte så jag funderar. Nä, inte alls.

Vore det inte enklare om alla redan från början fick veta vad vi tycker om varandra? Tänk att få slippa alla dessa spel som förekommer. Alla falska leenden och kramar. Varför låtsas?
Jag är en sån där som har väldans svårt för det. Jag tror mig vara en ganska god människokännare och mina känselspröt vibrerar i spänningsluften och visar mig tydligt när någon inte gillar mig. Av vilken anledning det vara må. På samma sätt sänder jag säkert ut motsvarande åt andra hållet. Förhoppningsvis utan att låtsas som att det är tvärtom.
Respekt för att man är olika går jag med på (och kräver). Fjäsk och ytlighet; att segla under falsk flagg - det går bort.

Därifrån till att läsa tankar... Hmmm... Nja...



Mel Gibson, tankeläsning, falskhet