Ensam hemma - bara sådär

Helt plötsligt fanns det ingen mer än jag kvar. De stora barnen är hos sin pappa och de "små" fick för sig att det skulle vara roligare att sova hos farmor och farfar. Ett telefonsamtal senare tog de sitt pick och pack och drog till andra änden av byn. Mannen var på hembesök angående en krånglande TV och här satt jag. Vilken underlig känsla! Troligtvisför att det inte var planerat, annars är såna stunder något jag uppskattar väldigt mycket.

TV:n visade ett sammelsurum av jular hos Astrid Lindgrens gäng. Kanonfilmer allihop men inget jag ville ägna tid åt just då.
Zappade lite och hamnade mitt i "Fyra bröllop och en begravning". Fattar ni att jag har inte sett den innan!?! Jag måste vara en av de få... I brist på annan sysselsättning blev jag sittande och njöt av Hugh Grants pojkaktiga charm. För erkänn, han är inte urtypen av en man eller hur? Men söt. Efter en stund återkom TV-reparatören och vi skrattade gott åt prästen i form av Rowan Atkinson. Hans felsägningar var så söta så *s*.

Min kväll avslutades med "Stenhuggaren" (som irriterande nog fortsätter imorgon...).
Blev lite påfyllning i mitt gruvande för hur glömsk jag börjar bli... Jag kommer inte ihåg handlingen fast det inte är jättelänge sen jag läste den. Blandade ihop med en annan bok där det finns stenhuggare med i handlingen och minns öht inte mycket alls. Bra i detta läget, kan man tycka, hur kul är det att veta hur det slutar, men det känns lite skrämmande.

Läste förresten om att det numera är 10 ggr vanligare att man uppnår den aktningsvärda åldern 100 år. Om - och det är knappast troligt - jag skulle komma dit så misstänker jag att det inte skulle firas med pompa och ståt. Jag skulle ha glömt hur gammal jag är! Om nu någon i min närhet skulle tala om för mig att jag blir ett sekel så skulle jag säkert tro att de lurades, enveten gammal kärring som jag skulle vara.

Nostalgi på juldagen

I veckan försvann en bit av mitt liv... Kan man gråta över en bil? Svar ja. Smakprov på hur det är (förlåt, var...) *snyft*
Från bloggen på www-skillingaryd.nu:

"Du har funnits hos oss ett antal år nu och jag kommer att sakna dig. Trodde inte det skulle kännas så hårt som det gör.

Jag har följt dig från din födelse och du har varit till stor glädje för mig och min familj, även om du kostat oss en del på vägen.
Ditt goa spinnande, blandat med vrål av högsta klass när du fått spela fritt. Vår väg tillsammans har inte alltid varit rak, men vi har klarat av alla kurvorna tillsammans och kommit ut helskinnade på andra sidan. En och annan smäll har det blivit, också det har vi rett ut tillsammans.

Gropar och stenar har funnits i vägen och orsakat brutna ben och punkterade hopp.
Glansen i dina ögon har lett oss rätt när det sett mörkt ut och din styrka har tagit oss uppåt. Vi har samlats kring dig för att få dig att må bra. Du har fått oss att bli tårögda både av lycka och besvikelse.

Hela familjen har haft en alldeles egen relation till dig och ditt väsen. Nu ska du lämna oss och vi fäller en och annan tår. Jag sörjer det vi haft tillsammans, det kommer aldrig åter. Det finns andra som står beredda att försöka fylla din plats, men jag har svårt att tänka mig att det blir detsamma.

Så kära rallybil; Lycka till med din nya ägare, vi ses nog i skogen på nå'n tävling!"

Kotlett med råstekt kålrot -Ingen julmat, inte

Jag har inte förätit mig på julmat men ändå... Det satt gott med stekta kotletter till lunch! Serverades med råstekt, riven kålrot och sallad på morötter, gurka och purjolök.
Ikväll kan det nog bli lite rester, däremot. Ägghalvor, skinka, fläskkorv, ev en och annan köttbulle. Julen är en rätt bra LCHF-helg, bara man låter bli Frestelsen. Åt lite av den igår, det var trots allt julafton :-)

Igår åt jag nästan en årsranson choklad, förresten. Ja, det är säkert. Det är nästan ett år se'n som jag slutade med sötsaker (även frukt förutom banan ibland) och jag har inga som helst svårigheter att tacka nej. Hur trugande vissa personer än är. Ibland undrar jag varför de måste tjata på mig; "Ta nu, det gör väl inget..."

Det gör det väl! Vet jag att jag mår bättre av att låta bli så kan ni väl låta mig göra det? Det är min kropp,mitt liv, mitt beslut. Hade jag varit tjock hade ni nog inte haft samma övertalningsinställning eller vad tror ni?
Men nu kan jag alltså glädja er med att jag åt kladdig, nougatfylld, häääärlig choklad igår. Säkert minst 10 bitar.
Jag tänker dock inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag ska fortsätta mitt kolhydratsskippande och sockerruset ska undvikas. Jag tänker inte samla på mig dåligt humör i form av bergochdalbaneåkande blodsocker eller kilovis med dåligt fett som omvandlas till icke önskvärda placeringar på kroppen.

Men hallåååå!

Sitter och slösurfar på Aftonbladet och håller nästan på att hoppa ur soffan. Vem ler sitt breda leende mot mig? Thyri har hamnat på förstasidan, hon berättar om sina 2 barnkullar. 22 år mellan äldsta och yngsta. Jag är inte avundsjuk, själv drömmer jag mardrömmar om att jag är med barn. Det och tandborstningsbristdrömmar!
Jag är inte en av dem som skulle vilja ha en batting till, tänk om jag skulle få en nu, då vore den 20 när jag blir pensionär... Huvva! Tur att vi är olika vi människor :-)

Dagen efter doppareda'n

Här kommer jag hem från jobbet i onsdags. Hem till ett färdigjulat hem. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för det som min alldeles underbara familj har gjort. Jag har sluppit allt stressande och micklande. Eftersom jag är en 87-procentig antijulare så är det mer än guld värt. Platina i min värld.

Möts av en jättelykta av snö och Jansson i ugnen. Skinkan väntar på griljering. Lugnt och skönt.

Julafton fortsatte i lugnets tecken. Några av barnen startade redan vid halvsjusnåret, hörde hur det prasslade under granen. De var t o m ute och åkte pulka vid den tiden!!! Mitt på da'n var mormor här och vi åt gott. Öppnade julklappar och sen när hon åkt hem blev det väntan på Kalle. Vet inte hur många år se'n det var som jag såg hela programmet. Bara det påvisar lugnet. Inget flängande fram o tillbaka på vägarna.

"Va? Fanns det redan när ni var små?" var en kommentar från ungarna. Det var nog första gången för dem också, tror jag. Sitta still och kolla tecknat från Anno dazumal.

Nu är det gjort och jag har överlevt. Utan men. Idag regnar det och det gillar jag inte. Nu när det var så fint med snö och lagom kallt. Det drar ned promenadlusten också. Suck.

Return of the dentist

På senare tid har jag ett antal nätter vaknat av samma återkommande dröm. Sätter mig upp i sängen och skrämmer slag på maken varje gång genom att utropa med darrande röst; "Har jag borstat tänderna?"

Vet inte varför detta händer eller vilket skräckscenario jag tror kommer att spelas upp om jag missat det en kväll.

Troligen har det med traumatiska händelser - förknippade med tänder - i min barndom att göra. Min tandläkarskräck fick en flygande start redan tidigt i barnaåren. Började med att första tandläkarbesöken innehöll en tant. Inte för att jag har tantskräck utan för att just denna dentala tant var till åren kommen. Tanter som kommit upp en bit i dessa år har en tendens att tappa styrka. Handstyrka t ex.

Ska man då ge sig till att dra ut friska tänder - för att få plats med resten - på ett motsträvigt barn så är det inte bra. Barnet ville helst hoppa ut genom fönstret men hölls tillbaka av tandläkartanten som hade sitt knä på barnets bröstkorg. Ja, eftersom hon var tvungen att ta i av all sin kraft hade hon klättrat upp på mig i stolen.

Nästa tandläkare var en gubbe som hatade barn. Åtminstone kändes det så. Den som för dagen med milt våld hade fått mig att inträda i detta skräckens hus (pappa eller farfar, oftast) belönades med gråt och gnäll. Jag var verkligen livrädd för denna baskerförsedde, tyske tandis. Råkade jag fälla en tår skrek han: "Tyst och sitt still!"

Efter att ha genomgått dessa behandlingar skickades jag vidare för att träffa en tandreglerare. Torsten blev min räddning! Dit var jag tvungen att åka flera gånger om året och trots att jag led flera dagar efter besöken, pga spänningar i tänderna, så var jag aldrig rädd. Vande mig vid att det inte behöver vara förenat med rädsla och tortyr att träffa tandläkare. Det finns normala människor som utbildar sig till att ta hand om tänder.

Så alltså, varför har jag mardrömmar om att glömma borsta tänderna? Tolkning?

Hotmail

Varenda gång jag skriver min hotmailadress så funderar jag på att det kan ju faktiskt utläsas som hot-mail. Har man för lite att anstränga hjärnan med då? Eller kanske för mycket och denna tanke är mer roande än att leta fel i ett kontosaldo?
Nån mer än jag som drabbats av detta? Eller har alla vettigare saker för sig?

Förresten saknar jag Surmorsan. Inte min egen, fast hon är ju aldrig sur. Eller hur det var. Men Surmorsan Vanilj. Bankar på men kommer inte in. *snyft*