Kurs med Lurs eller Kurt, kart eller Lars var det visst

Idag har jag varit på nåt så ovanligt som en kurs som gav nåt. Åtminstone de som är yrkesrelaterade och av dagskaraktär brukar ingå i den kategorin, enligt min erfarenhet. De som inte ger så mycket.

Dagens ämne var transportekonomi. Intressant. Mycket beroende på att föreläsaren visste vad han pratade om, åkarson och chaufför som han var. Innan han blev konsult, vill säga. Han transporterade oss galant både genom dagen och kalkylerna.

Hemma möttes jag av en härlig chili con carne, tillagad av min goe make. Det satt fint eftersom min mage skreeeeeek efter mat. Ovanligt numera och jag kan inte påstå att jag njöt av påminnelsen om hur jag brukade må och vara.

Igår började jag om - igen! - med att träna och ikväll fortsatte jag med en cykelrunda på dryga 11 km. Väldans skönt. Senaste tiden har jag mått riktigt dåligt av att inte röra på mig. Tiden och mörkret arbetar emot mig men jag tänker vinna!

Tårta med beräkning

Visst kan man berika sina medmänniskor med en tårta om man lyckats snuva dem på en och annan pluring och guldvikt. Då måste man ju få tacka, hohoho... Guldläget har numera bytts mot förlorarsits.

Minns - med brännande skam - hur vår vikarie i sexan skulle sluta (han också...) och därför bjöd på tårta och en back läsk. Vi (eller vi och vi, jag var from som ett lamm redan då) kastade tårta på honom...
Även om vi var ordentlig tjea på vikarier efter att ha haft ett otal under mellanstadietiden så är detta helt oförlåtligt. Man gör inte så. Stackarn drabbades av oss som första klass efter skolan och att lära killarna snusa och diverse liknande var väl inte riktigt rätt medicin.

Det var inte nån direkt rusning efter att ha "tårtklassen" när vi skulle börja sjuan. Vi fick strängaste och bästa klassföreståndaren och det har blivit människor av de flesta av oss till slut. Trots allt.

Egensinniga präster

Senaste tiden har det gått att läsa om präster som ägnar sig åt diverse suspekta saker. Flytta gravstenar och ha sig, till exempel. Måste bero på att man tycker det är stenkul. Man känner sig säkert stentuff. En Fred Flinta med bautakraft. OK, jag ger mig, inte fler stendöda skämt.

Jag har fått mig berättat om en av de präster som befunnit sig i vår socken, i och för sig långt före jag flyttade hit. Han hade egenheter för sig. En av dem var att han helt enkelt var allmänt förvirrad.

På den tiden fanns det en mack här i byn, en av de där gamla rejäla, typ "Macken-macken". Vid ett tillfälle kom han flygande på sin cykel, stoppsladdade framför mackägaren och sa med andan i halsen; "Full tank." Ni kan se förvirringen hos denne bensinstationsföreståndare när han letar efter åtminstone en reservdunk att fylla, va?

En annan gång tog han med sig frugan i bilen till Jönköping. Inget konstigt med det, men av nån anledning tog han tåget hem. Frun satt kvar i bilen i sta'n.

Se'n säger elaka tungor att han setts med ett toalock under armen, tydligen istället för portföljen, men det låter nästan lite väl bra.

Restaurangmat à la Pokalle

Vi har en ganska ny bekantskap - i form av Kalle - som vi lärt känna. Han och hans Ina bor en bit utanför Svenljunga och där hamnade vi igår. Kalle har jobbat som kock och jag tycker det är totalt bortkastat att han numera är lastbilschaffis. Något som jag återigen fick bevisat när han bjöd på helt superbt käk igår.

Förrätten bestod av krabba - som jag åt för allra första gången - med tillbehör i form av skagenröra, löjrom och annat gött gojs. Huvudrätt blev oxfilé med vitlöksspetsad hasselbackspotatis, serverat med stekta morötter och vindruvor. Önskar verkligen att jag hade fotat dessa anrättningar, ögat fick sin spis också. Visst gör det mycket hur man läger upp maten?
Trevligt sällskap till långt fram på natten och efter några timmars sömn blev det en ovanlig, men smarrig frukost. Stekt bröd med skinka och ost emellan, toppat med en rejäl klick räksallad och bostongurka. Jag är fortfarande mätt.
Det har blivit lite syndande med andra ord. Ett par potatisar igår och bröd till frukosten, men det var det värt!

Om en stund blir det kalvstek med grönsaker och en massa gräddsås, tillagad av min egen kock. Inte illa det heller.

Pokalle är förresten för att han är så stolt över pokalen han fick när han åkte rally med Peter för ett tag se'n

:-)

Nollor som fattar noll av utebliven nolla

Alltså, hallååååå! Hur kan det komma sig att vi har en så stor arbetslöshet i det här landet? Alla myndigheter som inte har den minsta känsla av sunt förnuft, smidighet och logik sysselsätter ju de anställda med petitesser. Heeeeeela tiden.
Hur många gånger har man inte missat att sätta ett kryss på Försäkringskassans blankett om man varit sjuk eller vabbat? Några, kan jag säga, även om det var länge sen.

Så får man då hem denna blankett med platsen där krysset ska sitta gulmarkerad med överstrykningspenna. Inte med vändande post, ånä. Det ska helst dröja några veckor så man hinner tömma kontot och lider extra av bristen på de förväntade pengarna. Smått ilsken ringer man upp myndigheten ifråga, väntar i kö i typ femtielva minuter och kommer fram. Nej, minsann, jag kan inte sätta kryss i den rutan, det måste du göra själv. Va? Nån löjlig liten ruta som varken gör till eller från. Undrar var de förvarar registret på svenska befolkningens "Kryss-DNA". Eller vad kan det kallas? För nog måste det va så att de kollar mot det sen när de får tillbaka blanketten. Hur ska de annars veta att det är jag som kryssat och inte nån statsanställd?

Idag när jag skulle jobba på jobb 2 så får man en tillbakaskickad skattedeklaration i handen. Skatteverket har - en månad efter att de fick in den - ansett att en utebliven nolla på sidan för arbetsgivaravgifter måste åtgärdas. OK, hade jag missat alla sex nollorna hade jag kunnat förstå dilemmat. Har vi inte betalat ut nån lön eller arbetsgivaravgift den månaden (alla nollorna ifyllda där) så är det väl ganska naturligt att vi inte heller dragit nån skatt? Eller är det jag som är en nolla?
Jag gjorde en alldeles typisk Bitte-nolla i lilla rutan och nu är alla nollorna på väg tillbaka för att gå på fest med de andra nollorna på Skatteverket.

Stearin och vin inleder helgen

Hemkommen från jobbet. Slapp vänta på Julia som tränar fotboll, pappan hennes grejar det. Det var nästan lite halt på vägen, snön vräkte ned och som vanligt är det ett fipplande mellan hel- och halvljus. Helljuset ger en viss yrselkänsla om man fokuserar på fel punkt. Åtminstone funkar mitt balanssinne så. Ja, bara när det snöar, alltså.

Häromdagen så sänkte de farten på vår väg. Eller, farten har väl inte sänkts direkt, men hastighetsbegränsningen. Från 90 till 80. Helt - totalt - värdelöst på den vägen. Här går hur mycket trafik som helst, det är en sån där "tvärsöver"-väg som man sparar km på. Bra underhållen är den, just tack vare detta. Inga som helst problem att få trafiken att flyta med 90 som gräns.
80 är surt, riktigt illa. Men hem kom jag trots det.
Ett glas rött, levande ljus och datorn håller mig sällskap. Tvättmaskinen surrar och katten kurrar.
Kan man ha det bättre i väntan på familjens hemkomst?

Gemensam matlagning blir kvällsaktiviteten. Ytterfilé med råstekt vitlöksdoftande kålrot ska tillredas. *slurp*

Stor flådig mot en kolarmina

Svart, stor bensinslukare. Utbytt mot mörkblå, mindre dieselsippare. Trodde inte vi skulle bli av med bilen så snabbt. Inte alls egentligen. En jänkare som iofs är skön att köra och rymmer hela familjen är inte försvarbar när man kör 30 mil till jobbet. I veckan. 120 i månaden. Vågar knappt räkna ut vad det kostat. 1,5 l/milen var inget ovanligt.
Nu räcker det med en tredjedel. Vad ska vi göra med alla de pengarna?

Åsså var cirkeln sluten, man är med traktor igen. 142:an av 71 års modell startade rundan. Ljusblå metallic med lång krycka och krossad plysch. Matchande färg förstås. Min alldeles egna, betald med surt förvärvade sommarjobbsslantar, liksom körkortet. "Främling" med Carola på kassetten. Den var med på många äventyr och mil innan jag sålde den. Körningen hem med trasigt knutkors går inte av för hackor. Det gjorde däremot drivaxeln till slut.

Efterföljdes av diverse andra. Toyota Starlet, Ford Capri, Datsun och så några Volvobilar igen. Var ju tvungen att få plats med vovven och ungar ett tag. Tvillingvagnen var inte alls svår att få i...
Sen blev det storfamilj och större bil.
Nu är det barnen som är större och inte lika benägna att hänga på varenda gång. Om det inte är shopping på G, förstås.
Beslutet togs. Mindre igen. Än så länge är jag nöjd. Fast det är ju ingen bil, det är en Volvo.