Bästa ställningen

Lustigt. Just idag (eller om det ev var igår, tiden rusar ju på som värsta expresståget och jag missade stationen igen) fick jag en liten aha-tanke när jag passerade ett antal bilar. Detta skedde pga att de som satt vid ratten på de bilarna körde alldeles för långsamt, inget annat.

Det var inte det jag egentligen skulle komma till. Det jag egentligen skulle komma till är detta; Jag litar inte på människor som kör tio-i-två. Eller kvart-i-tre. Kan ju iofs vara tio-över-två eller kvart-över-nio också.
Jag litar inte på dem. Inte i trafiken. Jag vill inte att den jag åker med har det där krampaktiga taget om ratten. Det ser osäkert ut.
Vita knogar som skvallrar om att tankarna är "måste vara beredd om det hoppar ut nåt framför motorhuven". Brukar samköras med blicken just framför den. Motorhuven, alltså.
Då känner jag mig rädd.

Inte ens när jag åker rally i flygande fläng i skogen brukar det greppet användas av den vänstersittande. Det är växlar som skiftas och handbromsar som dras i. Ibland är båda på ratten men det är en annan sak. Det är inte med kramp. Det är med känsla.

Sen är det de där som ligger ner när de kör. De ser inte över ratten, de kikar nånstans mellan ekrarna, antar jag. Världens längsta armar har de också. Annars når de inte fram till den runde styrgrejen, inte heller kan de hänga med hela armbågen utanför. Lyssnandes på hög musik.

Nu har jag fått lite fog för mina funderingar. Visste väl det.

En dryg timme kvar

För åtta år se'n missade käre maken speedwayen på TV pga en envis bebbe som minsann hade bestämt sig för att vänta. Bara lite till. Och så lite till. Hon skulle väl bara...
Trots att vi befann oss på rallytävling med klockande av värkar in i det sista och nästan lite panik på vägen till BB.  - Skulle den sista komma i bilen? - så bestämde bebben sig för att låta föräldrarna  vänta. Lite till.

Som de brukar - till slut - så kom den. En söt liten tjej anlände mitt i VM-deltävlingen. Det har hon fått höra, minsann. Jag kan avslöja att han skojar, barnafadern, han tittade mycket hellre på henne än fyra morrande speedwayåkare. De åkte ju bara runtrunt. Hon sprattlade åtminstone med sina lemmar och gnydde lite smått, bara.

Ikväll tar han igen det. Lejonen har hemmamatch och även om lillan fyller 8 nu så fick han tillåtelse att ge sig iväg. För hon har knappt varit hemma själv, hon har en massa som hon ska bara göra...

Grattis lilla solstrålen Nora!

Keep cool

Det gör jag. Inte så konstigt efter gårdagen.
Fast lite värme spred sig också. Det har fortsatt idag. Feber kallas det visst.
Återkommer när den har sjunkit och jag har stigit.
Upp behövs inte eftersom jag jobbar och står i, men ja...
I däremot nu. Badet väntar.
Höres!

Utfrysning pågår

Strax. Efter frukost. Då ska jag sätta igång stora utfrysningen. Det blir ingen nåd. Take no prisoners!
Det är så grymt i den kalla världen.
Återkommer med rapport.

Blev inte som planerat

Trevligheterna vi skulle ägnat åt oss efter det stora äventyret blev inställda pga sjukdom. Inte vår då.

I fredagseftermiddag bestämde vi därför lite snabbt och smidigt att åka ner och göra just det. Hämta husvagnen på dylikt vis. Snabbt och smidigt.
Oron kröp lite i kroppen. Hur skulle det se ut efter stormen? Vi har träffat på flera stycken som fått bud efter sig och fått hämta hem i veckan, tält som blåst sönder osv. Visserligen på granncampingen men ändå.
Vi anlände och det stod kvar.
Grannarna berättade att det blåst 27-28 sekundmeter och de hade varit inne och satt upp pinnar, spänt linor och annat flera gånger. Vi tackade och bockade och gick in. Sönder på flera ställen i sömmarna. Några böjda pinnar. Suck.
Kvar stod det i alla fall. Och vi plockade ner allt snabbt och smidigt.
Grannen - som legat på samma plats i 30 år (eller det vet ju inte jag, men husvagn har han haft där iaf) - var imponerad. Vi som inte var vana vid det här klarade det galant, tyckte han. I nästa andetag; Det syns när det är människor som är vana att ta tag i saker och få nåt att hända. Huvet på spiken, gubbe lilla!
Speciellt tillsammans, då är vi oslagbara.

Resan hem startade med ett mål mat (eller vad man ska kalla det) på Mackadonalds, i enlighet med önskemål från enda medvarande barnet. Jag fick köra det "lilla" ekipaget. 16 m, typ.

Igår kände jag mig därför som en lastbilschaffis och gick omkring i trätofflor mest hela da'n.

Husvagn av- och urtvättades (tack, barnen) så nu är den som ny igen.

Nu är den hemma och sommaren är över.
Punkt.

Heliga Bitte

Som i heliga Birgitta fast helt åt fanders åt ett annat håll. Jag är heligt förbannad. Så arg att mitt hjärta värker och lungorna flämtar efter luft. Över en skitsak. Fast det är det inte. Inte egentligen. Tycker inte jag. Det tycker säker dom som var föremålet för min spruttiga, skruttiga ilska. Men inte jag inte.

Det blev väldigt tyst efteråt. Inte en kotte inom syn- eller hörhåll just nu.

Å som de säger; vansinne är ärftligt... Say no more. Not from whom...

Två teskedar = ett tefat

Undrar
Fortfarande
Om...

...det verkligen är så lätt att lura hela världen? Jomenvisst, så är det. Vill man bara tro tillräckligt mycket så går det.

I över 50 år har Almiro Baruna skrattat gott åt sin lilla kupp. Med hjälp av diverse hushållsattiraljer skapade han en bild som visade på att det finns andra som flyger i vårt luftrum.

Hmmm, undrar vad jag kan få till med min flötiga spis och en stekspade? Får fundera på det.