Ur led är tiden

Inte riktigt lika knäckt som visaren på bilden men inte är jag glad. Vad är det för fel på mig? Inatt höll jag på att gå upp när man egentligen ska gå och lägga sig. Om man haft en trevlig kväll och är i 45-årsåldern, vill säga. Eller har jag fattat fel?

Klockan fyra sa min - troligen fullmånepåverkade - lekamen till mig att strunta i sängvärmen och kliva ner till de mer kyliga regionerna. Jag motstod det till strax efter sex. Och då menar jag det klockan visade.

Nu sitter man i mörkret sen dess. Utrustad med kaffe och stearinljus av doftsort. Knapprar mig runt i världen. Än så länge har jag hållt mig ifrån de sidor där elände dominerar. Vill inte starta dagen med depp och frustration.

Dagen idag kommer troligtvis att fortsätta i byggandets tecken. Avbruten av en bastudörrsinhandlingsresa och en körlägersavslutningskonsert.

Numera går jag från läge SB till JO varje kväll, nåt festligare- eller för den delen mer smickrande - finns inte ork till. Snickarbrallor till joggingoverall, alltså. Snickrandet stämmer (fråga min handled om ni inte tror mig) i det första men nåt joggande blir det inte. Räcker så gott med alla böjningar till golv och klättrande på stegar, det känns gött i rumpetrakten.


Läs även andra bloggares åsikter om bastu, bygga, snickra, fullmåne

Förtydligande vad gäller namn

Varenda gång jag ska skriva under med min namnteckning så reagerar jag på det. Åtminstone numera. Förr i tiden, före datautskrifternas tillkomst, då var det befogat. Men nu. Det står ju redan vem det är som ska skriva under, vem avtalet (eller vad det nu är) ska gälla för. Oftast på flera ställen till och med.

Många är de gånger när jag haft lust att sätta dit nåt annat, typ Greta Lund eller nåt, bara för att se vad som händer.

Läs även andra bloggares åsikter om namnteckning, namnförtydligande, underskrift

Är detta inte djurplågeri så säg?

Jag har redan tidigare gjort klart vad jag känner när det gäller minkutsläppen. Idag läser jag om några av dem som sysslar med detta, "vi ser oss inte som brottslingar"... Nähääää... Kom hit och rensa upp efter er då, ta ert djurrättsliga ansvar. Träd fram och hämta de djur som nu har ihjäl varandra i sin desperata kamp efter mat. De som knappt orkar röra sig pga svält och kyla. De som äter upp höns och har ihjäl tamkaniner. Jag vill nämligen inte längre.

Vill inte hitta minkar överallt, varken döda eller levande, så fort man lyfter på en presenning eller bara ska stiga in i bilen. Vill inte höra dem bråka och slita i varandra.

Om ni är så angelägna om att visa er medkänsla med alla djur, tänk lite längre. Tänk, helt enkelt.


Läs även andra bloggares åsikter om Minkutsläpp, djurrätt

Åkte och handlade naken

Kan ni tänka er! Häromdan åkte jag in till byn, kryssade mellan mink*¤%ar och lyckades till slut ta mig fram. Halvvägs kom jag på att jag var nästan näck...

Hade glömt både mobiltelefon och vigselringar...

Om man glömmer att skriva på Facebook

Om man missar att skriva "Nu går jag hem" som status på FB, är man kvar på jobbet då? *förvirrad*

Får se vad som händer nu då...



Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, status

En helg i gräsets tecken

Ända sedan i fredags har jag varit makelös. Han drog iväg till Götet för att slippa frugan några dagar. Ville hellre träffa kompisar och prova nån slags äckliga bruna drycker. Jag ryser vid blotta tanken. Hoppas han ätit en massa vitlök som döljer doften av tjära.

Det händer inte ofta att jag är ensam vuxen hemma. Nu är jag ju inte riktigt det heller eftersom sonen numera räknas som en sån men han är ju ändå ett barn i mammas ögon. För evigt :-)

Vad jag skulle komma till är att det bör ju utnyttjas på nåt vis, den här "friheten". Bre ut sig i sängen, kanske
t o m äta nåt gott där samtidigt som man läser. Skriva på den där boken, det kan man göra varenda minut nästan. Om man vill.

Nu är det inte så att jag sitter fastkedjad vid maken när han är hemma, fast det kanske låter så när jag berättar detta. Vi kan vara på varsitt håll annars också. Jag lovar. Ni behöver inte meddela närmsta kvinnojour.

Och det jag skulle komma till? Ja, hur mycket av detta har jag gjort? Hur tomt känns det inte i sängen? Hur handlingsförlamad blir jag inte när jag får den här ensamtiden? Istället blir jag stressad över att jag måste hinna med att "passa på". Får nog härmed konstarera att jag är konstig.

När jag är ensam hemma får jag ingenting gjort. Så fort resten av familjen dyker upp igen blir det lättare. Borde det inte vara tvärtom??? Om det inte är nån som hörs eller rör sig i närheten, borde det inte vara smidigare att få saker gjorda?

Idag kommer han hem igen så jag kan koppla av. Dessutom så har minstingen varit på läger och det ställer också till det i familjekänslan. Det fattas två personer.

Hur i hela friden ska det gå när de flyttar hemifrån?

Läs även andra bloggares åsikter om gräsänka, whisky, familj, ensamtid

Minkarna biter sig fast

Jag känner för att skriva ett öppet brev till dem som har släppt ut minkkräken... Äsch, jag gör väl det då!

Kära (glöm det i detta läget!) vilka ni nu är som släppte ut minkarna,

Vi skulle gärna vilja att ni kommer och tar hand om dem nu. Vilka vi är?

Ja, det är vi som får våra katter uppjagade, påsprutade av minkarna så man knappt kan vara nära dem. Vi som trots allt är glada att kissen lever. Vi som inte kommer att få höra några fåglar i skogen till våren, inte se några små söta rådjurskid eller harungar. Vi som får följa våra barn hem i mörkret eftersom det är minkar som skrämmer dem när de ska hem från kompisarna. Vi som håller på att trampa på en mink när vi går ut i trädgården. Vi som har haft en mink hängande i byxbenet. Vi som måste snirkla oss fram på vägarna för att undvika att köra på de utsläppta rackarna. Vi som tycker det är äckligt när de stora minkarna har ihjäl sina mindre kamrater för att ha något att äta, om de nu inte har lyckats få sig en smakbit av det stora antal som ligger överkörda på och vid vägarna.

Vi som helt enkelt inte fattar hur (om?) ni tänkte? Varför skulle minkarna vara mer värda än alla de andra djur som nu kommer att få lida för detta? Är inte fåglar, harar, rådjur, höns, katter och andra, lika mycket värda i era ögon? Varför ska minkarna ut i naturen och - de allra flesta - dö en långsam eller våldsam död? Är den döden bättre än den de med säkerhet skulle gå till mötes på farmen?

Jag är inte för pälsfarmare, skulle ALDRIG få för mig att ta på mig en päls. Jag vill inte att djur ska plågas, inte av nån anledning. Det gäller ALLA djur. Även dem som nu kommer att försvinna från våra skogar på grund av de minkar som trots allt kommer att överleva vintern. Troligen ca 500 av 17-18000, vad jag har förstått. De kommer att rensa det de kommer åt. Men vad är väl det stora antalet offrade djur i sammanhanget? Bara de 500 får sin frihet så gör det väl inget?

Offra det stora flertalet så att några kan få det bättre. Hmmm... frestande att dra paralleller här men det tänker jag inte göra.
Men som sagt; ni är välkomna hit och hämta hem dem nu. Ta hand om det ni ordnat till. Fria minkar som stör det mesta.


Läs även andra bloggares åsikter om minkar, djurplågeri