Allt är upp och ned

Eller kanske ut och in? Fram och bak?

Känner mig lite uppgiven och trött/irriterad. På sjukvården.
Efter att ha levt med sjuka föräldrar sedan jag var 11 (och det är en ansenlig tid sedan det var nutid...) har jag en hel del erfarenhet av sagda irritationsmoment.
Mest dåliga, ska jag villigt erkänna. Vissa ljusglimtar har strilat emellan de grå molnen men starka har de aldrig varit. Inte tillräckligt för att lysa upp.

Hur många gånger har t ex min mamma inte fått kämpa för att ens få en tid? Få läkarens öron och ögon att tolka in det hon berättar. Det har inte varit det lättaste. De har gärna läst innantill och sett att "jaja, det beror på..." istället för att ta in den nya information hon desperat vill ha fram. Ingen hjälp där, inte.

Sedan en tid tillbaka har det ändrats. Tack vare att jag som dotter har tagit kontakten och fått dem att lyssna. Det ligger mycket i uttrycket "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Nog om det.

Till mitt irritationsmoment då...
Jag mår bra (inte mycket att reta sig på iofs) och anser inte att jag behöver utredas för ett högt blodtryck som inte finns och blodfetter som är lite förhöjda. Kolesterolhalten i mitt blod är helt acceptabel. Som jag sagt så många gånger tidigare... Enligt mig, vill säga.
Jag har klart och tydligt talat om att jag kan acceptera en årlig besiktning men att jag inte vill göra någon speciell genomgång utöver det. Jag mår ju för kattsingen bra!

Nu damp det ned en kallelse i låddan, det ska göras en livsstilsbedömning för att gå igenom kost och träning och allt vad det är. Jag sa NEJ igen.

Det jag retar mig på är inte att de bryr sig och vill att jag ska må bra (och det gör jag ju redan, dock inte tack vare deras stattiner och annat jox). Nej, det är att de lägger resurser på en person som tydligt talat om att jag är OK och  därmed tackar nej till detta. Lägg resurserna på de stackare som verkligen behöver det istället.

Låt en välmående LCHF:are vara ifred. Tack.

LCHF, kolesterol, sjukvård, stattiner