Sorgkantad solskensdag

Lördag, den tröttaste på länge. Vaknade med yrsel och en förlamande trötthet i kroppen. Kändes inte som jag. Det var väldigt längesen jag var så trött.
Kan bero på att jag bara sov ca 3 timmar igår natt. Vaknade vid 3-tiden av kissekatten som ville ha mat. Lugnast att tillfredsställa behovet direkt, han slutar inte skrika annars. Stapplade upp i mörkret och höftade mat i skålen. Trodde jag. Visade sig på morgonen att jag hade hällt den i vattenskålen.

Jaja. In i bingen. Då kom det. Allt som jag för tillfället oroar mig för. Varv efter varv snurrade det i huvet. Det gick inte att somna om. Snurrade lika mycket utanpå som ini till slut. Jag som hade en massa anledningar att vara extra skärpt igår hade behövt varenda ynka liten sekunds sömn.

Därför så är jag väl på efterdyningarna fortfarande, sjunde vågen eller nåt. Kom hem och somnade i soffan och har inte rört mig i expressfart idag heller.

Tröttheten spär på känsligheten som bor i mig för tillfället. Gråtmild och lipfärdig hela tiden.
Jag är ju inte den traditionstrogna typen men idag hade jag bestämt mig för att åka till pappas grav. Tänker det varenda dag när jag kör förbi men det blir aldrig av, Vill vara på "rätt" humör. Om det nu finns nåt sånt. Idag gick jag ut och plockade granris, kottar och lingonris. Hemgjord gravprydnad blev det av det. Mossa - grön och skön - fick följa med. Jag bäddade med det och försökte tränga tillbaka tårarna. Åkte dit för en planerad ensamstund men det blev inte så. Mina tårar får vänta.
Tände ett ljus och såg lågan flämta i vinden. Den tog sig till slut och förhoppningsvis värmer ljuset dig en stund ikväll, pappa.

Skrivet på årsdagen i maj:
"Denne man finns inte längre.
Ett år av förträngande och försök att förstå.
Fatta att han är borta. Varför går det inte?
Vill kunna gå vidare. Vill backa tiden.
Vet inte vad jag vill.

Hade kanske redan lämnat. Honom.
Borta för länge sen. Ur mitt sinne.
Såg honom men han fanns inte.
På väg sedan jag var elva.
Liten blev stor. För fort.

Stor är liten nu. Förstår inte.
Du finns kvar. I mitt hjärta.
Saknar dig, min älskade pappa."

Gravida kvinnor går säkra

Nu har WHO kommit fram till att det är ofarligt att vaccinera gravida kvinnor mot svininfluensa. Stackars alla gravida män.

Tre dagar utan ett ljud

Har ni överlevt? Utan mig i tre dagar försmäktade ni på denna öde öööö... Har varit lite orolig för er, men jag har bara inte kunnat. Förlåt!

Jobbet har stört mina bloggarrutiner, där är liksom lite mer än fullt upp så när jag till slut kommer hem så blir det inte ork över till annat än familjen. (Säg det inte till nån - vill ju inte förstöra mitt rykte som bloggaholic -men de har faktiskt förstatjing på min tid.) Egentligen är det min närvaro de får, så trött som jag varit denna veckan var det evigheter se'n jag var, så jag har bara funnits där. Fysiskt närvarande, åtminstone. Bättre än helt borta eller hur?
Nu är det helg och kanske, säger kanske, blir det nåt inlägg utöver detta viktiga jag skriver just nu.

Kan förresten meddela att kombinationen 3 timmars nattsömn och PMS inte är nå'n höjdare.

Dessa dagar som bildar livet

Det finns dagar…

Dagar som man önskar inte hade funnits
Dagar som är grå, rentav svarta
Dagar som börjar illa och fortsätter så

Dagar när den enklaste syssla känns övermäktig
Dagar som borde suddats ut från almanackan
Dessa dagar finns ändå
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som man önskar sig fler utav
Dagar som är varma och ljusa
Dagar då inget kan gå fel
Dagar då allt känns lekande lätt
Dagar som för alltid stannar kvar i minnet
Dessa dagar är för få
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som är en blandning
Dagar som bildar livet
De får en ände till slut

ãBitte, 2002-02-18

Höstpinnar och skodon

Nu är det kört! Ett säkert tecken på att sommaren är över är när de oranga (eller stavas det orangea???) snöpinnarna kommer upp utmed vägarna. Upptäckte dem igår när jag tog mig en runda i den närmaste terrängen, utmed småvägarna här hemma är de utsatta. Ja, det är bara att konstatera fakta och gilla läget.

Jag kan inte påstå att jag lider när hösten kommer, även om regn inte är det väder jag föredrar. Är det bara uppehåll så kan jag lätt stå ut med alla härliga färger och att mörkret infinner sig tidigare på eftermidda'n.

Kroppen (åtminstone min) ställer liksom in sig på årstidernas växlingar, var och en av dem har sin tid. Filosofiskt värre, va? Nä, men rätt vad det är så är det bara dags att dra gränsen. Sommarkläderna känns fel över en natt även om temperaturen ligger kvar på en bra bit rött. En vacker dag vill jag bara krypa in i härliga tröjor och dra på mig stövlar. Min käre make påstår att jag har en alldeles för stor förkärlek för stövlar, vet inte vad han fått det från??? Kan det ha något att göra med att de fyller några hyllor i vårt snålt tilltagna förråd? Se'n att de flesta är svarta, det har han också svårt att förstå, ser de inte likadana ut? Men hallååååå, det kan ju skilja hur mycket som helst! Någon centimeter på skaft eller klack, högre snörning, ett knäppe eller nå't...

Jag har en egen teori om varför jag ”samlar” – vilket jag inte gör, det är en solklar överdrift –på dessa skodon. När jag var yngre kände jag mig alltid så lång i förhållande till omgivningen så det var lågklackat (=ingen klack alls) som gällde. En lätt hukning på ryggen ingick i detta.

Inte sjutton blev jag kortare för det, däremot fick jag en hemsk hållning. Numera har jag släppt det. Jag är lika lång, men är numera inte rädd för att visa det. Vad gör väl några centimeter till på min för det kvinnliga könet redan ovanliga längd?

Nä, jag handlar klackar och sträcker på mig istället! Därför har jag en massa års sko-shoppande att ta igen – eller är det inte så det funkar?

I vilket fall som helst – nu är det höst och tillåtet att längta efter stövlar på fötterna, även om man får försöka hålla sig till dem man redan har!

Fototriss - Rosa

Fotograf Julia Blansch

Fotograf Jennie Blansch

Fotograf Julia Blansch

Veckans fototriss går i rosa för att extra uppmärksamma Rosa Bandet. Dessa bilder är tagna i somras av två av döttrarna, men de får åka med ändå.

Hyllning

Jag är en sån där bokmal, ni vet. En sån som inte nöjer sig med böcker lånade på biblioteket utan måste äga. Jag vill ha dem hos mig, ordnade i rader i bokhyllan. Det hörs ju på namnet vad som ska finnas i dessa hyllor. Inga skålar från Orrefors eller billiga tävlingspriser. OK, nåt foto eller annat enstaka föremål kan få plats. Så länge inte böckerna ökas på till den volym att också den hyllmetern behövs.

Billy finns även i vårt hem. Från golv till tak. Några gånger har han fått flytta, Billy. Varje gång ordnar jag i bokstavsordning och kronologisk ordning inom varje författare. De flesta gångerna har något barn - eller annan läsare (?) - ansett att den ordningen inte är så noga. Barnen har oftast hållt sig till de nedersta hyllplanen. Några böcker har slängts ut och även fungerat som smakprov för små bebismunnar med tänder på G. Eller bara skjutis in från kanten. Och jag vill att de ska stå längst ut. Snyggast och så låter det dammet samlas på insidan istället.

Så kommer det nya böcker till hemmet, från diverse bokklubbar eller reor. Jaha, då ställs de på ett ställe så att jag ska veta vilka som är olästa. Läser aldrig om, nämligen. Tror jag. Nån gång har jag känt igen mig lite väl bra i en handling och misstänkt att den kanske redan avklarats. Överlevde det också.
Det är sedan, när de är lästa, som det blir lite bökigt. Ska jag ställa tillbaka den bland de nyaste så att maken också kan läsa den? Eller ska jag våga in med den i rådande bokstavsordning och riskera att jag inte hittar den (eftersom jag kanske glömt vem som skrivit den) när jag ska rekommendera honom den?
Och vart fasiken tog förresten bokstavsordningen vägen? Hallååååå!!! Vem har stökat till det nu igen???

Går jag i sömnen och rumsterar om eller är det bara nån som jäklas med mig? Får nog sätta upp övervakningskamera. Några andra som också har speciella hyllningar hittas i DN.