Gravida kvinnor går säkra

Nu har WHO kommit fram till att det är ofarligt att vaccinera gravida kvinnor mot svininfluensa. Stackars alla gravida män.

Tre dagar utan ett ljud

Har ni överlevt? Utan mig i tre dagar försmäktade ni på denna öde öööö... Har varit lite orolig för er, men jag har bara inte kunnat. Förlåt!

Jobbet har stört mina bloggarrutiner, där är liksom lite mer än fullt upp så när jag till slut kommer hem så blir det inte ork över till annat än familjen. (Säg det inte till nån - vill ju inte förstöra mitt rykte som bloggaholic -men de har faktiskt förstatjing på min tid.) Egentligen är det min närvaro de får, så trött som jag varit denna veckan var det evigheter se'n jag var, så jag har bara funnits där. Fysiskt närvarande, åtminstone. Bättre än helt borta eller hur?
Nu är det helg och kanske, säger kanske, blir det nåt inlägg utöver detta viktiga jag skriver just nu.

Kan förresten meddela att kombinationen 3 timmars nattsömn och PMS inte är nå'n höjdare.

Dessa dagar som bildar livet

Det finns dagar…

Dagar som man önskar inte hade funnits
Dagar som är grå, rentav svarta
Dagar som börjar illa och fortsätter så

Dagar när den enklaste syssla känns övermäktig
Dagar som borde suddats ut från almanackan
Dessa dagar finns ändå
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som man önskar sig fler utav
Dagar som är varma och ljusa
Dagar då inget kan gå fel
Dagar då allt känns lekande lätt
Dagar som för alltid stannar kvar i minnet
Dessa dagar är för få
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som är en blandning
Dagar som bildar livet
De får en ände till slut

ãBitte, 2002-02-18

Höstpinnar och skodon

Nu är det kört! Ett säkert tecken på att sommaren är över är när de oranga (eller stavas det orangea???) snöpinnarna kommer upp utmed vägarna. Upptäckte dem igår när jag tog mig en runda i den närmaste terrängen, utmed småvägarna här hemma är de utsatta. Ja, det är bara att konstatera fakta och gilla läget.

Jag kan inte påstå att jag lider när hösten kommer, även om regn inte är det väder jag föredrar. Är det bara uppehåll så kan jag lätt stå ut med alla härliga färger och att mörkret infinner sig tidigare på eftermidda'n.

Kroppen (åtminstone min) ställer liksom in sig på årstidernas växlingar, var och en av dem har sin tid. Filosofiskt värre, va? Nä, men rätt vad det är så är det bara dags att dra gränsen. Sommarkläderna känns fel över en natt även om temperaturen ligger kvar på en bra bit rött. En vacker dag vill jag bara krypa in i härliga tröjor och dra på mig stövlar. Min käre make påstår att jag har en alldeles för stor förkärlek för stövlar, vet inte vad han fått det från??? Kan det ha något att göra med att de fyller några hyllor i vårt snålt tilltagna förråd? Se'n att de flesta är svarta, det har han också svårt att förstå, ser de inte likadana ut? Men hallååååå, det kan ju skilja hur mycket som helst! Någon centimeter på skaft eller klack, högre snörning, ett knäppe eller nå't...

Jag har en egen teori om varför jag ”samlar” – vilket jag inte gör, det är en solklar överdrift –på dessa skodon. När jag var yngre kände jag mig alltid så lång i förhållande till omgivningen så det var lågklackat (=ingen klack alls) som gällde. En lätt hukning på ryggen ingick i detta.

Inte sjutton blev jag kortare för det, däremot fick jag en hemsk hållning. Numera har jag släppt det. Jag är lika lång, men är numera inte rädd för att visa det. Vad gör väl några centimeter till på min för det kvinnliga könet redan ovanliga längd?

Nä, jag handlar klackar och sträcker på mig istället! Därför har jag en massa års sko-shoppande att ta igen – eller är det inte så det funkar?

I vilket fall som helst – nu är det höst och tillåtet att längta efter stövlar på fötterna, även om man får försöka hålla sig till dem man redan har!

Fototriss - Rosa

Fotograf Julia Blansch

Fotograf Jennie Blansch

Fotograf Julia Blansch

Veckans fototriss går i rosa för att extra uppmärksamma Rosa Bandet. Dessa bilder är tagna i somras av två av döttrarna, men de får åka med ändå.

Hyllning

Jag är en sån där bokmal, ni vet. En sån som inte nöjer sig med böcker lånade på biblioteket utan måste äga. Jag vill ha dem hos mig, ordnade i rader i bokhyllan. Det hörs ju på namnet vad som ska finnas i dessa hyllor. Inga skålar från Orrefors eller billiga tävlingspriser. OK, nåt foto eller annat enstaka föremål kan få plats. Så länge inte böckerna ökas på till den volym att också den hyllmetern behövs.

Billy finns även i vårt hem. Från golv till tak. Några gånger har han fått flytta, Billy. Varje gång ordnar jag i bokstavsordning och kronologisk ordning inom varje författare. De flesta gångerna har något barn - eller annan läsare (?) - ansett att den ordningen inte är så noga. Barnen har oftast hållt sig till de nedersta hyllplanen. Några böcker har slängts ut och även fungerat som smakprov för små bebismunnar med tänder på G. Eller bara skjutis in från kanten. Och jag vill att de ska stå längst ut. Snyggast och så låter det dammet samlas på insidan istället.

Så kommer det nya böcker till hemmet, från diverse bokklubbar eller reor. Jaha, då ställs de på ett ställe så att jag ska veta vilka som är olästa. Läser aldrig om, nämligen. Tror jag. Nån gång har jag känt igen mig lite väl bra i en handling och misstänkt att den kanske redan avklarats. Överlevde det också.
Det är sedan, när de är lästa, som det blir lite bökigt. Ska jag ställa tillbaka den bland de nyaste så att maken också kan läsa den? Eller ska jag våga in med den i rådande bokstavsordning och riskera att jag inte hittar den (eftersom jag kanske glömt vem som skrivit den) när jag ska rekommendera honom den?
Och vart fasiken tog förresten bokstavsordningen vägen? Hallååååå!!! Vem har stökat till det nu igen???

Går jag i sömnen och rumsterar om eller är det bara nån som jäklas med mig? Får nog sätta upp övervakningskamera. Några andra som också har speciella hyllningar hittas i DN.

Livet är en gåta som slutar på samma vis

Pengabrist, skoskav och ungar som gnäller. Vad är det? Skitsaker som man kommer över. Lönen kommer till slut, det finns plåster att sätta på onda hälen. Ungarna gnäller inte värre än vad jag gör.

Läser vad Anette och hennes familj går igenom. Tårarna rinner och hjärtat värker. Tänker mig in i hur det skulle kännas att vara i hennes kläder. Eller jag försöker. Tror inte att man kan tänka sig in i något så hemskt om man inte är mitt i det.

Vad skulle jag säga till barnen? Vad skulle jag vilja göra? Är ganska säker på att jag skulle bryta ihop, inte alls vara så stark som hon verkar vara. Ångesten river bara jag tänker på det. Döden så nära.

Även om jag levt nära döden i 3/4 av mitt liv så har det inte varit min egen. Tungt nog har det varit men knappast som att veta att man själv bara har några månader kvar. Tänk hur min egen far måste ha lidit. Vid 38 års ålder fick han domen att han bara skulle leva några få år till. Han blev 70. Läkarvetenskapen har fel ibland.

Arrangemang av dotera Jennie, fint, va?