Tjejer med kjol kan inget om bildelar! Eller?

Fördomar. Dina och mina. Stora och små. De sitter där. Blinkar till när du minst anar det. Du tror att du minsann inte är fördomsfull. Åååånä, inte jag!

Nähä. OK. Så där sa jag också någon gång. Flera gånger, faktiskt. Inte fasiken stämmer det. Hur god och fördomsfri du än vill vara så finns det alltid något litet som sitter som sten i hur du tänker och reagerar på vissa saker.

Tänker inte dra det längre än så. Tror nog att du hittar det alldeles på egen hand J

Jag har däremot ett par exempel på när jag märker hur andra har fördomar. Eller… kanske är det mer förutfattade meningar? Är det egentligen någon skillnad?

Vi kan ta det senaste som jag märkt av. Om jag går in i en affär där det finns prylar av teknisk karaktär (kan vara bilar, bildelar, datorer eller nåt i den stilen) så är det ofta skillnad i hur jag blir bemött, beroende på hur jag är klädd. Ja. Faktiskt.

Om jag till exempel går in på en bildelsaffär med korvanknytning – kan vara vilken som helst – så utspelar sig olika scenarion. Kommer jag ”jobbarklädd”, dvs i mitt fall arbetsbyxor och en tröja med firmanamnet på (inte sällan oljig e dyl), då är det sällan någon som kommer fram och undrar om jag behöver hjälp. Eller rättare sagt, som ifrågasätter om jag vet vad jag är ute efter. Har jag däremot klackar och kjol, då blir jag synad uppifrån och ner med blickar som säger ”Vad gör hon här? Hon behöver nog lite hjälp på traven.”

För det vet väl alla, tjejer med långa naglar och kjol, de begriper ju ingenting om mekande. De har nog hamnat fel, egentligen var det nog hushållsavdelningen som var målet. *Ironi*

Blir lika full i skratt varenda gång när jag märker hur förutsägbart det – oftast – är. Jag har alltså inte ont av det, jag ler i mjugg. Många är även de gånger när jag och maken hamnat i en tele-/datorbutik och försäljaren genast vänder sig till honom. ”Vad är du ute efter? Vad vill du ha för dator?”

Han bara rycker på axlarna och pekar på mig; ”Ingen aning, fråga henne, det är hon som har koll.”

Enda gången jag på riktigt känt att det faktiskt var mig försäljaren vände sig till, det var när jag köpte min senaste motorcykel. Hela tiden tittade han på mig, pratade med mig. Skönaste affären jag gjort!

Så nog sitter det en liten en därinne och tycker saker alldeles på egen hand, fast du inte tror det.

Den som spar han har... Det gäller inte tid, den kan du inte samla på hög!

Men... Jag hinner inte!!! Jag har inte tid!

Visst är det så. Du - liksom jag - har bara 24 timmar per dygn. 7 dygn i veckan. Det är ju bara 168 timmar. Hur i hela friden ska man hinna med allt man vill/måste/ska?

Jag funderade lite på det häromda'n. Tog mig tid till det. Eller nja... Jag ägnade mig åt de däringa funderingarna under tiden jag satt på motionscykeln och svettades. Jag passade på. Liksom.
Det är ju lite så med mig. När jag går/springer/cyklar - rör på mig, kort och gott - så kommer det. Tänkeriet.
Jag låter det komma. Om jag vill. Vill jag inte så bara fortsätter jag röra på mig "i tomme" så att säga.

Nu ville jag. Alltså satt jag där och funderade på lite olika saker. Tid, bland annat. Det blir lätt så att det dyker upp ett tidsperspektiv när displayen räknar ned där framför mig. 45 minuter hade jag stakat ut som lagom för en tramprunda den här kvällen.

Ja, för av mina 1440 tilldelade minuter så tycker jag att det är ganska rimligt. Jag kände att jag kunde lägga de 3% av mitt dygn på lite svettfest. Nu hade jag visserligen "slösat" ytterligare 3% på styrketräning redan på morgonen så det var ju inte mycket kvar...

Eller? Hur resonerar man när man inte har tid att träna? Hur många lägger inte betydligt mer på TV, telefon o dyl? Varför säga att du inte har tid? Erkänn att du inte vill. Inte orkar. Inte pallar. Saknar lust.

Hade du velat hade du orkat. Hade du pallat hade du haft lust. Och DÅ - DÅ väljer du att ha tid.
Det är nämligen så det funkar. Vill du så ordnar du så att du kan. Om det bara är tiden det kommer an på. Eller hur?

Nu börjar det minsann bli mer ljus-tid också, dagsljus och uteaktiviteter är en ypperlig kombo att se fram emot!

Varför ska jag må dåligt för att du ska må bättre? Jag vill ju inte ha!

Jag har sagt det innan men det kan tydligen inte sägas för ofta.
Idag har jag återigen fått bevis för att det finns människor som måste klanka på andras - i detta fall åtminstone - kloka beslut. Bara för att de inte själva klarar av att stå emot. För att de vill ha med alla i samma fåra så de känner att de gör som "alla andra". Det dövar väl samvetet eller nå't. Vad vet jag?

Vad är det då som upprör mig denna vackra, vintriga söndag? Vad får mig att vilja ruska om alla dessa #¤%&# idioter? Jo, faktiskt. Kommer inte på något bättre att kalla dem.
Vad ska man annars ge för benämning till människor som hela tiden ska ifrågasätta dina beslut? Dina val. Ditt liv.

Just det jag går igång på är den där heliga. svenska kon - FIKAT. "Rör inte mitt fika!" Liksom.
Nääää, men det är ju för bövelen just det jag inte gör! Jag rör inte ditt fika. Jag vill inte ha ditt fika. Jag vill inte ha nåt fika alls! Kan jag kanske få slippa det?

Jag är så in i bomben nöjd med en slät kopp kaffe. Utan mjölk, Utan socker. Utan kaka. Utan bulle. Utan något som helst annat som jag inte vill ha.
För det är det som är poängen - Jag VILL INTE ha. Fatta det!

Sluta ifrågasätt min släta kopp. Låt mig slippa höra något av detta (eller liknande):

Bantar du?
Du behöver väl inte tänka på vikten?!?
Du som tränar så mycket kan väl unna dig det?
Nu har de ju köpt/bakat, då måste du ju smaka.
Alla andra tar ju.
Vilket tråkigt liv du måste ha, man måste unna sig goda saker ibland.

Eller nåt annat lika dumt.

Jag vill inte behöva försvara mitt val. Det finns bara en anledning, nämligen:

Bantar du? Jag vill inte ha.
Du behöver väl inte tänka på vikten?!? Jag vill inte ha.
Du som tränar så mycket kan väl unna dig det? Jag vill inte ha.
Nu har de ju köpt/bakat, då måste du ju smaka. Jag vill inte ha.
Alla andra tar ju. Jag vill inte ha.
Vilket tråkigt liv du måste ha, man måste unna sig goda saker ibland. Jag vill inte ha.

Tänk om vi vände på det? Du som faktiskt tar den där sockerbomben (som det oftast är), du får svara och försvara ditt val istället. Tänk dig in i situationen där vid fikabordet...

Ska du verkligen ta den där?
Bantar inte du?
Du skulle kanske tänka på vikten?
Du som inte tränar nånting, ska du verkligen unna dig den där?
Ska du ta bara för att alla andra tar?
O s v

Alla ni fika-ivrare därute. Gör som ni vill men sluta för fanken upp med att ifrågasätt oss som inte vill ha! Hur svårt kan det va'? Det är nämligen så att du kommer inte att må bättre av din tårtbit för att jag också tar en, det är bara inbillning.

Hälsningar en som unnar sig så in i bomben varenda dag. Det stavas M A T.