Tjejer med kjol kan inget om bildelar! Eller?

Fördomar. Dina och mina. Stora och små. De sitter där. Blinkar till när du minst anar det. Du tror att du minsann inte är fördomsfull. Åååånä, inte jag!

Nähä. OK. Så där sa jag också någon gång. Flera gånger, faktiskt. Inte fasiken stämmer det. Hur god och fördomsfri du än vill vara så finns det alltid något litet som sitter som sten i hur du tänker och reagerar på vissa saker.

Tänker inte dra det längre än så. Tror nog att du hittar det alldeles på egen hand J

Jag har däremot ett par exempel på när jag märker hur andra har fördomar. Eller… kanske är det mer förutfattade meningar? Är det egentligen någon skillnad?

Vi kan ta det senaste som jag märkt av. Om jag går in i en affär där det finns prylar av teknisk karaktär (kan vara bilar, bildelar, datorer eller nåt i den stilen) så är det ofta skillnad i hur jag blir bemött, beroende på hur jag är klädd. Ja. Faktiskt.

Om jag till exempel går in på en bildelsaffär med korvanknytning – kan vara vilken som helst – så utspelar sig olika scenarion. Kommer jag ”jobbarklädd”, dvs i mitt fall arbetsbyxor och en tröja med firmanamnet på (inte sällan oljig e dyl), då är det sällan någon som kommer fram och undrar om jag behöver hjälp. Eller rättare sagt, som ifrågasätter om jag vet vad jag är ute efter. Har jag däremot klackar och kjol, då blir jag synad uppifrån och ner med blickar som säger ”Vad gör hon här? Hon behöver nog lite hjälp på traven.”

För det vet väl alla, tjejer med långa naglar och kjol, de begriper ju ingenting om mekande. De har nog hamnat fel, egentligen var det nog hushållsavdelningen som var målet. *Ironi*

Blir lika full i skratt varenda gång när jag märker hur förutsägbart det – oftast – är. Jag har alltså inte ont av det, jag ler i mjugg. Många är även de gånger när jag och maken hamnat i en tele-/datorbutik och försäljaren genast vänder sig till honom. ”Vad är du ute efter? Vad vill du ha för dator?”

Han bara rycker på axlarna och pekar på mig; ”Ingen aning, fråga henne, det är hon som har koll.”

Enda gången jag på riktigt känt att det faktiskt var mig försäljaren vände sig till, det var när jag köpte min senaste motorcykel. Hela tiden tittade han på mig, pratade med mig. Skönaste affären jag gjort!

Så nog sitter det en liten en därinne och tycker saker alldeles på egen hand, fast du inte tror det.

Den som spar han har... Det gäller inte tid, den kan du inte samla på hög!

Men... Jag hinner inte!!! Jag har inte tid!

Visst är det så. Du - liksom jag - har bara 24 timmar per dygn. 7 dygn i veckan. Det är ju bara 168 timmar. Hur i hela friden ska man hinna med allt man vill/måste/ska?

Jag funderade lite på det häromda'n. Tog mig tid till det. Eller nja... Jag ägnade mig åt de däringa funderingarna under tiden jag satt på motionscykeln och svettades. Jag passade på. Liksom.
Det är ju lite så med mig. När jag går/springer/cyklar - rör på mig, kort och gott - så kommer det. Tänkeriet.
Jag låter det komma. Om jag vill. Vill jag inte så bara fortsätter jag röra på mig "i tomme" så att säga.

Nu ville jag. Alltså satt jag där och funderade på lite olika saker. Tid, bland annat. Det blir lätt så att det dyker upp ett tidsperspektiv när displayen räknar ned där framför mig. 45 minuter hade jag stakat ut som lagom för en tramprunda den här kvällen.

Ja, för av mina 1440 tilldelade minuter så tycker jag att det är ganska rimligt. Jag kände att jag kunde lägga de 3% av mitt dygn på lite svettfest. Nu hade jag visserligen "slösat" ytterligare 3% på styrketräning redan på morgonen så det var ju inte mycket kvar...

Eller? Hur resonerar man när man inte har tid att träna? Hur många lägger inte betydligt mer på TV, telefon o dyl? Varför säga att du inte har tid? Erkänn att du inte vill. Inte orkar. Inte pallar. Saknar lust.

Hade du velat hade du orkat. Hade du pallat hade du haft lust. Och DÅ - DÅ väljer du att ha tid.
Det är nämligen så det funkar. Vill du så ordnar du så att du kan. Om det bara är tiden det kommer an på. Eller hur?

Nu börjar det minsann bli mer ljus-tid också, dagsljus och uteaktiviteter är en ypperlig kombo att se fram emot!

Varför ska jag må dåligt för att du ska må bättre? Jag vill ju inte ha!

Jag har sagt det innan men det kan tydligen inte sägas för ofta.
Idag har jag återigen fått bevis för att det finns människor som måste klanka på andras - i detta fall åtminstone - kloka beslut. Bara för att de inte själva klarar av att stå emot. För att de vill ha med alla i samma fåra så de känner att de gör som "alla andra". Det dövar väl samvetet eller nå't. Vad vet jag?

Vad är det då som upprör mig denna vackra, vintriga söndag? Vad får mig att vilja ruska om alla dessa #¤%&# idioter? Jo, faktiskt. Kommer inte på något bättre att kalla dem.
Vad ska man annars ge för benämning till människor som hela tiden ska ifrågasätta dina beslut? Dina val. Ditt liv.

Just det jag går igång på är den där heliga. svenska kon - FIKAT. "Rör inte mitt fika!" Liksom.
Nääää, men det är ju för bövelen just det jag inte gör! Jag rör inte ditt fika. Jag vill inte ha ditt fika. Jag vill inte ha nåt fika alls! Kan jag kanske få slippa det?

Jag är så in i bomben nöjd med en slät kopp kaffe. Utan mjölk, Utan socker. Utan kaka. Utan bulle. Utan något som helst annat som jag inte vill ha.
För det är det som är poängen - Jag VILL INTE ha. Fatta det!

Sluta ifrågasätt min släta kopp. Låt mig slippa höra något av detta (eller liknande):

Bantar du?
Du behöver väl inte tänka på vikten?!?
Du som tränar så mycket kan väl unna dig det?
Nu har de ju köpt/bakat, då måste du ju smaka.
Alla andra tar ju.
Vilket tråkigt liv du måste ha, man måste unna sig goda saker ibland.

Eller nåt annat lika dumt.

Jag vill inte behöva försvara mitt val. Det finns bara en anledning, nämligen:

Bantar du? Jag vill inte ha.
Du behöver väl inte tänka på vikten?!? Jag vill inte ha.
Du som tränar så mycket kan väl unna dig det? Jag vill inte ha.
Nu har de ju köpt/bakat, då måste du ju smaka. Jag vill inte ha.
Alla andra tar ju. Jag vill inte ha.
Vilket tråkigt liv du måste ha, man måste unna sig goda saker ibland. Jag vill inte ha.

Tänk om vi vände på det? Du som faktiskt tar den där sockerbomben (som det oftast är), du får svara och försvara ditt val istället. Tänk dig in i situationen där vid fikabordet...

Ska du verkligen ta den där?
Bantar inte du?
Du skulle kanske tänka på vikten?
Du som inte tränar nånting, ska du verkligen unna dig den där?
Ska du ta bara för att alla andra tar?
O s v

Alla ni fika-ivrare därute. Gör som ni vill men sluta för fanken upp med att ifrågasätt oss som inte vill ha! Hur svårt kan det va'? Det är nämligen så att du kommer inte att må bättre av din tårtbit för att jag också tar en, det är bara inbillning.

Hälsningar en som unnar sig så in i bomben varenda dag. Det stavas M A T.

Stångar Jante med stenhårt pannben idag - för att jag vill - och kan!

Idag är jag fasiken bäst! Ja, man får säga så. Visst, det retar säkert en hel hög med människor. So what? Det är deras problem, deras förslösade energi :-) Jag väljer att lägga min på annat.

Varför är det så himla fult att skryta med sig själv, att faktiskt vara ordentligt nöjd med att vara den man är eller med något man åstadkommit? Idag både sparkar och stångar jag det tänket dit pepparn växer.

Make things happen. Typ.

 

Det tog 51 år och 11 månader (på dagen...) innan jag ens försökte. Först trodde jag nämligen att jag inte kunde. Sen trodde jag att det skulle vara skitjobbigt och att jag måste förbereda mig ordentligt. Men nääää... Häromdagen flög det in en liten jäkel i min skalle, en sån där som nästan skreeeek "Du kan om du vill. Om du verkligen vill och bestämmer dig." Så jag bestämde mig. En mil löpning ska klaras av innan detta året tar slut. Då menar jag förstås på en gång och vid samma tillfälle.

Trots att jag alltså snart fyller 52 (om en månad om det inte framkom ordentligt *s*) så har jag aldrig sprungit längre än 7 km. En gång. Förstår ni? EN enda gång. Det skedde för några månader sedan, innan dess var maxet på ca 5 km. Också bara en gång. Utöver de gångerna så har mina - helt och hållet sporadiska - löprundor legat på 2,5-4,2 km. Inte så konstigt att jag föreställde mig att det skulle bli svårt eller hur?

Idag bestämde jag mig för att förhållandena var perfekta. Förutom en liiiiten tvekan för att jag körde ett benpass på gymmet i morse så kändes det positivt. Solen sken, tempen låg runt nollan. Han den däringa som jag delar mitt liv med (och som stöttar mig i det mesta jag tar mig för) körde runt och mätte presumtiva sträckor på lunchen. Allt för att det inte skulle fattas nån snöplig kilometer på slutet :-)

Löprunda på 51 år och 11-månadersdagen ;-)

 

Så jag sprang (OK, lunkade). 10,13 km. Bara så där. Det var ju inte alls jobbigt! Jag hade föreställt mig hur jag skulle jubla - och kanske fälla några glädjetårar - när jag kom "i mål". Det här var ju en milstolpe på flera sätt. Ett mål jag satt upp och faktiskt bävat för. Nu blev det mest "Ehh... jaha? Var det inte värre än så?" Antiklimax.

Farten var inte den högsta, jag tog mig runt på 1:08. Hade väntat mig 1,5 timme så på det viset kändes det bra. Puls och andning var normala efter bara nån minut så där finns att plocka av. Nästa mål är självklart att komma under timmen.

Så jaaa, jag är förbaskat nöjd med min kropp och knopp idag, med andra ord; Jag är nöjd med mig.
Saker och ting händer (oftast inte) av sig själv. Jag fick detta att hända. Jag bestämde. Jag försökte. Jag gjorde det/klarade det och därför tackar jag mig själv för att jag jobbat fram lite hårdhet i det där pannbenet. Heja mig, helt enkelt!

After-run food - Tooååårsk!

Vad hände? Eller vilken hemsk uppväxt mina barn fick!

Ja, vad var det egentligen som hände? Hur kunde det bli så här?

Jag var ju en pysslig och "duktig" flicka som flyttade hemifrån da'n efter gymnasiet var till ända. Fortsatte pyssla och ha mig även då. Det skulle ju vara så. Alla gjorde så. Typ.

Jag bakade bröd, bullar och till och med kakor. Fika var jätteviktigt ju. Tänk om det inte fanns något att bjuda på när någon kom och hälsade på!? Hemska tanke! Då skulle jag vara en dålig människa. Eller nej, en dålig tjej (kvinna var jag väl knappt...) och sambo.
Varje vårvinter köpte jag sticklingar, planterade om krukväxter och hade mig. Ja, jag tyckte det var kul men samtidigt var jag ju duktig som såg till att vi hade det fint.. Hmmm...



Upphittat i rum där inga barn längre bor

Så där höll jag på. Styckade älg, rådjur och en och annan gris. Putsade silver. Lärde mig tapetsera. Ja, ni fattar - "Kan själv!"

Åren gick och barnen kom till slut.

Jag bakade bullar o s v (se ovan). Nu var det ju ännu viktigare. Tänk om jag skulle vara en sämre mamma än andra?!? Vad skulle min mamma, svärmor, kompisar säga?

En dag vaknade jag upp. Tror det var på nåt BVC-möte med andra mammor. Helt plötsligt föll de berömda fjällen från ögonen. Vad ända in i h-e håller vi på med? Jag kände hur mina axlar föll ned, samtidigt som det mentala avståndet till de andra ökade rätt rejält.

Hur viktigt är det att bebisen har strumpor som matchar? Liksom. Det kändes som att det var på den nivån det låg. Det måste se bra ut. Utåt.
Nej, det var inte riktigt min stil. Latte-mamma? Inte jag. Varför låtsas? Passar man inte in så gör man inte. Det finns viktigare saker än nybakade bullar och märkeskläder till di små barna.

Jag bestämde mig för att lägga min tid och energi på det som spelar roll i längden. Göra sånt jag faktiskt ville. Där gick jag på annat håll än andra när jag slutade att hålla uppe skenet utåt och vände det inåt.

Tror ändå att jag lyckats rätt bra. Trots att det funnits de som tyckt synd om barnen. "Va? Fikar ni aldrig (som i varje dag)? Vilket tråkigt liv!" Eeeeh... ja... Eller så kan man vara ganska nöjd med att ha barn som uppskattar det som lite guldkant på tillvaron när det väl händer. Som äter allt (i stort sett...) för att det till exempel aldrig gjorts skillnad på grönsaker och annan mat. Som ätit för att de är hungriga. De har nämligen inte haft magen full med fika som gjort att de inte orkar få i sig riktig mat.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig, ungar! ;-)

 

Mina stackars barn som inte är uppväxta på kanelbullar

Man mår som man förtjänar (eller skillnaden mellan påverkan och åverkan...)

Idag är en av de dagar när jag verkligen känner att jag har påverkat mitt mående. Både positivt och negativt. Beroende på hur man ser det. Eller? Nej, beroende på hur jag väljer att se det.

Ja, jag spyr galla över min värkande kropp. Eller nej, det gör jag inte riktigt, varken bokstavligt (tack för det!) eller bildligt. Jag pustar och stånkar när jag ska resa mig/sätta mig/helt enkelt röra mig. Jag har nämligen en alldeles, alldeles - fruktansvärt - härlig träningsvärk.
Det är så jag väljer att se det, nämligen.

Jag vet att den inte beror på att jag tränat rätt. "Det har tagit..." Nej, eftersom jag har den så har jag inte det. Jag har tränat för lite, för sällan, för lätt. Annars hade den bara varit som en lätt försommarvind. Inte som det åskoväder det är nu. Men... jag gillar den!

Snart kommer den att hamna på försommarstadiet, det vet jag. Hur kan jag veta det?
För att jag fortsätter kämpa. Min klumpiga kropp SKA bli vigare, rörligare och mer uthållig. Det bara ÄR så. Basta!

Så många gånger tidigare som jag bestämt mig. Känt mig peppad och på G. Viljan har alltid funnits, men... Den där riktiga kämpaglöden har tydligen inte funnits, den har slocknat eller åtminstone falnat, ganska snabbt. Malt på har jag gjort - absolut. Det där sista (inte lilla, det lovar jag, det har fattats en hel del) har däremot inte funnits.

Nu har jag hittat både gnistan och motivationen. För att inte tala om tjurigheten! Gissa om jag biter ihop!?! Igår bet jag t o m i gräset, ett otal gånger (bokstavligt...) Det gör ont så jag vill skrika emellanåt. Gör jag det? Nä. Frustar, stönar, stånkar, gnyr - visst. Men - inget gnäll.

Nej, inte alls. Vet ni varför? Gnäll hjälper inte. Inte fasiken blir min kropp rörligare eller smidigare av det. Inte heller får jag de starka muskler jag vill ha om jag ger upp och lägger mig där och piper. Fast ibland är det precis det jag vill göra. Slänga mig ner på marken och ge upp.

Fel igen. Det är inte det jag vill. Det är det min mjölksyrestinna kropp vill. Den ber om nåd. Glöm det säger jag till den. "We're in this together". Vi kämpar vidare, till det bittra slutet.

Där. Då. Känslan. Jag gjorde det. Igen.

Det är alldeles underbart. Totalt j-a sketslut men nöjd så in i bomben.
Min kropp och jag - vi är ett vinnande team!

Jag ger den det den vill ha. OK, den är lyckligt ovetande om att det är just det den vill ha men jag väljer att inte upplysa den om det. Efteråt är vi nöjda tillsammans. I ett par dagar ackompanjerade av träningsvärken som jag väljer att älskhata.

Måste skicka ett stort TACK till Carolin som verkligen visat sig vara rätt person för att ge mig den där berömda sparken i röven. Ansökan till "Vässa Formen" var ett helt rätt beslut. Vi är ett härligt, kämpande gäng och det är helt klart så att man kämpar lite extra just för att allihop tycker det är precis lika attans slitigt :-)

Visst kan man sakna en knöl!

Jag är inte en sån som tänker på mat. Eller jo, det gör jag ju. På det viset att jag planerar den så att det ska finnas något ätbart när hungern sätter in. Då har jag både min och närmsta omgivningens välbefinnande för ögonen.

Från att ha varit en mack- och pastamänniska av stora mått, en sådan som gick omkring med berg- och dalbanenivå på blodsockret och en mage som visade på graviditetsgrad av femtemånadens storlek, har jag med tiden lärt mig att äta på ett vis som gör att jag undviker allt för stora svängningar i både humör och blodsocker.

Vad jag menar med att jag inte tänker på mat är:
För mig är det här med käk och ätande ingen stor grej. Jag äter det som får mig att må bra. Det vill säga ordentlig mat. Ordentlig, som i tillagad från grunden och i tillräcklig mängd för att orka med livet.

Ja, för det är på det hållet den kommer. Orken. Inte tvärtom. Man kan inte vila sig till ork för att man låter bli att fixa ordentligt käk. Nope.

Man "orkar inte" laga mat, man tar en macka eller nåt annat "smidigt". Det är lättare och det blir mer tid över till annat. Som att slänga sig i soffan och vila sig i form.

Säger som Brasse: Fel, fel, fel...

Det tar inte speciellt lång tid att fixa sig ett riktigt skrovmål, ett sånt som håller en mätt länge och pumpar ut energi i både kropp och själ. Det är inte tiden som saknas, det är planeringen. Anser jag, vill säga.

Idag har jag t ex gjort lax i ugnen, det tog ca en halvtimme. Hade jag nu struntat i potatisen så hade det varit ännu enklare. Det är ett val som jag kan ha förståelse för, skala potatis är inte det roligaste som finns. Fixa mer grönsaker så löser det sig med det, finns hur många som helst att välja på! Kör man se'n allting på en gång i ugnen så blir det både smidigt och snabbt.

Potatis, ja... Jag har undvikit den i flera år, ända sedan jag drog ned på kolhydrater 2009 (inte för viktnedgång utan för välmående).
Den senaste tiden har jag tagit till den då och då och nu har jag bestämt mig för släppa in den där attans knölen igen. Den kommer få fylla största delen av mitt (högst moderata) kolhydratintag, åtminstone under en prövotid.
Håller magen sig lugn så får den stanna. Jag har varit bombis på att jag inte saknat den men jo, det har jag... Det kände jag idag till den - för övrigt delikata - laxen :-)

Tänk om måltider överhuvudtaget kunde avdramatiseras.

Låt bli att krångla till det. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Upprepa.

Hur svårt kan det va?