lördag 30 mars 2013

Ibland är den mindre än man tror

Häromdagen införskaffade vi oss en "åka-till-stationen"-bil. Ni vet, en sån där liten sak som inte kostar så mycket, varken att köpa eller driva. En bil man kan ta de dagar när det inte passar med bussen som går ända hem. Istället för att någon ska behöva åka och hämta så står den där och väntar och man får vackert köra hem på egen hand. Eller ta den ända till  jobbet för den delen.

När det var dags att handla inför påsken så tänkte vi att vi skulle testa den, ända till Värnamo. Först skulle det införskaffas lite förbättringsdetaljer till den, på det stora blå biltillbehörsvaruhuset. Där kan man ju hitta det mesta och det gjorde vi också. Bl a flyttkartonger. Vi stod och dividerade lite om vilken storlek vi skulle ha och jag fick igenom att vi skulle ta den största.

När vi så hade hittat rätt lampor och annat (som var det ursprungliga ärendet) och betalat så fick Peter nåt underligt sken i blicken. Jag undrade vad det var, förstås. Tror du verkligen vi får in de här i den lilla bilen?
Vi hade naturligtvis glömt bort att det var en yttepyttebil vi åkt dit med! Vi är ju vana vid att ha kombi eller nåt annat stort med plats för sju...

Jag skrattade så jag fick magknip när jag såg detta... Jag hade två förslag;
1. Vi lämnar tillbaka kartongerna, det är ju ingen panik med dem
2. Vi stoppar in bilen i en av dem.

Peter fick mickla en stund och sen åkte vi därifrån. För att storhandla...

Tycker faktiskt det är lite fräckt av folk att bara stanna med sin kundvagn mitt på parkeringen, bara för att de är nyfikna på hur det ska gå. Hur v i ska lyckas få in allt det vi handlat - och oss - i den lilla bilen.

, , ,

fredag 29 mars 2013

Hon gingo sig ut...

...för att söka sig ett par jeans. Dottern, alltså. Tillsammans med sin ömma moder halvsprang hon sig in till sta'n för att hinna innan stängningsdags. Som skulle vara kl 18.

Hon gingo med målmedvetna kliv och siktet inställt på just det paret. Det med stort J. Kan man säga så? Blir det inte Jaret då? Nåja...Ömma modern var inställd på en snabbt avslutad shoppingrunda eftersom valet var klart redan innan dottern lämnade hemmet för att kliva på bussen in till metropolen.

Om nu inte det Jaret hade försvunnit till någon annan så hade det säkert slutat i det önskade förväntade resultatet... Omtaget blev ut och in, ut och in. Andan i halsen förbyttes snart till relativt normal andhämtning när vi dristade oss till att läsa öppettiderna på en butiksdörr. Till klockan 19, minsann!

Det blev dyrt till slut. Den ömma moder som begav sig ut på sta'n för att vara sällskap och smakråd, hon kunde knappt gå in i en affär utan att hitta nåt snyggt. Dottern klarade av att inte hitta några jeans, däremot. Fanns inga alls. Nääääädå, inga alls, jag lovar.

Men när vi sent omsider kom hem, då var kommentaren till fadern; "Du får nog ta ifrån mamma plånboken..."  Vadådå, det är väl bara att hämta mer i hålet i väggen? Eller? Gäller ju att skynda sig innan lönen är slut ;-)

Nä, allvarligt, jag tycker den småspringande dottern var lite orättvis där. Nog har väl även en öm moder rätt att köpa sig en ny jacka nåt år? Och lite annat småskoj? Säg jaaaa!



 , ,

tisdag 26 mars 2013

Fredrik Backman - du borde skämmas!

Alltså. Hur tänkte/tänker du? Har du nån som helst aning om vad dina texter ställer till med? Nä, kan jag minsann tro.

Du började med att sabba min kondis. Jag satt där i godan ro, så där som man gör när man trampar på en cykel som inte rör sig framåt. Hur mycket du än trampar. Jag tycker att just det trampandet är ganska trist men jag gillar resultatet. Det där med smalare lår och ett piggare varande.

Tristessen brukar jag försöka driva på flykten (den behöver ju inte springa så fort eftersom jag sitter där jag sitter) genom att läsa en bok samtidigt. Oftast nån lite lagom hård kriminalroman. Spännande nog för att glömma vad jag gör och bara trampa på automatiskt tills klockan klämtar för frihet 45 minuter senare.

Så fick jag då tag på dig. Eller åtminstone din bok "Saker min son behöver veta om världen". Vad händer?
Jo, för det första så måste jag vända blad oftare eftersom texten var kortare. Men... jag skrattade ju så att jag hoppade! Och det gör ju skitont på den hårda sadeln!

Jag höll uppe med både boken och cyklandet ett tag ska du veta.

Tiden gick och jag glömde. Så där som jag gör rätt ofta nuförtiden. Rätt var det var så var jag "mellan böcker" och norpade med mig din bok i jobbarväskan. Fattar du hur folk kollar på mig när jag sitter och gapflabbar för mig själv på tåget???

Nu är det slut med det. Åtminstone tills jag får hem Ove ;-)

torsdag 21 mars 2013

Människor på tåg

Eller förresten, på allmänna kommunikationsmedel överhuvudtaget. Eller förresten, folk på allmänna platser. Eller förresten, folk i allmänhet. Visst finns det mycket konstigt sånt? Folk.

Jag tror jag råkade ut för de flesta sorter när jag åkte till Göteborg häromda'n. Just den dagen var det dags för dem som låter. Lite extra.

Som den första sträckan. Då var det 4-5 st som - jag lovar - inte var blåögda, tjattrade på som dagisbarn på låtsas-tepartaj. På sitt språk, vilket nu det var. Jisses vad de kunde prata!
De hade nog haft ett morrondopp i något starkt doftande också så både hörsel och doftsinne ställde sig i givakt för att välkomna fröken Skallabank... Byte i Jönköping och de försvann. Tur, tyckte min annalkande huvudvärk.

Nästa tåg innebar som sagt byte. Nu var det 4 st - inte heller de blåögda - damer från något sydligt land som gick på om barnbarnen eller senaste skvallret eller vad det var. Det var på deras språk. Vilket nu det var. Jisses vad de kunde prata! Ändå lyckades de inte dränka gnisslet från sätet någon av dem satt i. "Boinkboink" "Tjattertjatter" "Boinkboink"

De gick av redan i Mullsjö och lugnet lägrade sig.

Då började jag se mig omkring istället. Vid fönstret på andra sidan gången satt en man som var konstigt intresserad av sia egna händer. Han vred och vände på dem. Höll upp dem mot ljuset. Plockade bort osynliga tussar (?) eller nåt. Fascinerande.

Snart var vi framme och jag klarade kursen innan det var dags att återigen utsätta sig för resandefolket. Platsreservation, minsann. Läget såg ganska ljust ut, jag trodde jag skulle kunna breda ut mig eftersom det var långtifrån fullt i kupén. Men nädå. Det dök upp en kvinna från 70-talet. Ja, hon var klädd så. Hon hade platsen bredvid mig och hennes manliga sällskap raden bakom. De var alltså bara två stycken.

Mannen hade fått en grekisk gudinna bredvid sig. Jo, hon pratade grekiska, det hörde jag. Hon hade också ett manligt sällskap men han var mer grekisk än det första och betydligt mindre 70-tal. Hon valde att sätta sig hos honom så den förste mannen blev ledigförklarad.
Trots det satt tanten kvar hos mig, tryckte upp mig mot det svallande heta elementet så jag höll på att krevera. Där satt hon och åt prickigkorvmacka med pulverkaffe på termos. Ja, för det var pulver, det kändes på lukten. Plus att hon sa till det manliga sällskapet att "det var perfekt blandat".

Och den grekiska gudinnan... Hon pratade i telefon. Hela tiden. Jag vet inte om vad men jag vet ju att det var på grekiska. Jisses vad hon kunde prata!

Sista biten orkade jag inte mer. Jag gömde mig i bagageutrymmet. Talande tystnad. Där stod jag och drömde mig bort till Grekland. Fast jag hamnade i Gnosjö.


onsdag 20 mars 2013

75 år just idag


Pappa...
Saknar dig extra mycket idag när du skulle fyllt 75 år


Om alla osagda ord vore guld
Om alla tårar blev till silver
Om mina grubblerier vore värda nåt
Vore jag förmögen då?

Om jag samlar alla minnen på hög
Lägger alla fina stunder i en skål
Håller de varma orden i min hand
Känner jag mig rik då?

Ensam går jag till banken med mina besparingar
Låser in dem i ett fack
Där får de ligga tills jag dör
Utan dig är jag fattig
Utan mig är jag förlorad

10-03-09


Orden skrivna för några år sedan men de kan få hänga med idag när det känns tungt och saknaden är märkbar...

söndag 17 mars 2013

Allt är inte vad det syns vara...


Här och nu händer något som inte sker varje dag så håll i dig. Jag delar med mig av lite från "andra sidan"!!!


En text jag skrev för en hel massa år sedan men som tyvärr är alltför aktuell. Ständigt och jämt. Varför är det så svårt att se förbi det första intrycket eller att omvärdera hur en människa varit (ansetts vara...)?


Under ytan på ett blått skåp

Jag hittade ett skåp på en vind
Det var vackert, men slitet
Färgen var flagnad och blå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört det?
Vem hade gjort det till det som nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom det fram lite grönt
Sedan var där ett lager vitt
Detta skåp var rikt på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret, men ändå välbehållet
Det var fortfarande vackert

Jag hittade en kvinna i en park
Hon var vacker, men sliten
Färgen var blek och grå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört henne?
Vem hade gjort henne till den hon nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom där lite hat
Sedan fanns ett lager rädsla
Denna kvinna var rik på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret och kantstött men närvarande
Det var fortfarande vackert

Allt är inte vad det synes vara
Vi föds och vi förändras
Lager läggs till lager
Erfarenheten sätter sin prägel
Människor rör vid oss och lämnar spår
Vi blir de vi är

Vissa hål läcker mer än andra


Igår när jag stövlade mig fram i den hala skogen så tillät jag mig att låta tankarna vandra fritt. Det är minsann inte alltid de får tillåtelse till det!
För det mesta försöker jag t ex hindra dem att handla om energitagande grejer, som människor som tror att de vet och kan allt. Om MIG. Sen bildar de sig nån slags uppfattning som ses som den enda och uppenbara sanningen. Om MIG. Och för den delen om andra, mig närstående, personer.

Sånt vill jag inte lägga varken tid eller energi på. I vanliga fall. Nu ägnade jag trots allt en yttepyttestund åt det.

Mest för att undra. Över om hur de tänker. Hur det kommer sig att vissa alltid kommer att vara martyrer som det är så in i bängen synd om. För ingen förstår dem. De får inte gehör för sina sanningar som de ALLTID måste tala om för var och en som råkar befinna sig i närheten. Det behöver inte ens vara i den omedelbara närheten, de brukar låta rätt så högt och långt. Nästan lika långt borta som jag - med rätta -anser att de är.

Tyvärr så finns det de som suger i sig det de säger, som tror att det är så det ska vara. "Sanningen" ska alltid få predikas. Till allt och alla. Däremot ska det inte vara samma rätt för deras offer, de som baktalas och som det sprids rykten om. ÅÅÅÅÅnä, det är väl ingen mänsklig rättighet att säga emot? Eller försöka bena ut hur det egentligen är?

Skygglappar. Ögonbindel. Öronproppar (alternativt nån suggestiv blajblaj i hörlurar). Allt detta är antagligen sådant som kostar skjortan för dessa martyrer och deras belackare. Sanningen, den riktiga, den ska inte ha en chans att komma in eller ut ur deras håligheter.

Kanske dags för butt-plug också då? Det är ju där det läcker, liksom. Finns för alla sorters rövhål.
Absolut lånad från nätet


, ,

lördag 16 mars 2013

Rörlig lördag

Det går allt längre och längre tid mellan mina TV-sittningar. Tycker helt enkelt inte att det finns något som är värt att slösa bort tid på. Tid som kan användas på betydligt bättre sätt. Umgås, träna, läsa eller varför inte skriva? För bloggar gör jag ju jättemycket - och bra!!! - just nu...
Ska försöka skärpa mig. Efter mina små incidenter på den fronten senaste tiden verkar det som att jag har en viss fallenhet åt det hållet eller hur?

Tillbaka till TV-tidens vara eller icke. Helt ensam uppe klockan 7 en lördagsmorgon. Vad göra? Jag har faktiskt "råkat" se ett program andra såna här mornar, "Brothers and sisters". Av nån anledning så känns det lite OK att slötitta på det. Starta dagen med att se en familj som är så rörig och där det händer knepiga saker hela tiden. Det får en att tänka efter. Inse att det finns de familjer som kanske är värre. Ja, än vissa andra då ;-)

Kaffe, några småfrusna  som tillbringat natten ute i den mångminusgradiga kylan och som gärna vill värma sig i mitt knä, slötitt på familjekrångel (Wordfeud i reklampauserna). Ja, så kan man tillbringa en ensam lördagsmorgon i det här huset. Innan resten börjar vakna till. 

Inatt hade vi även sonen på övernattningsbesök och han skrattade gott åt mig när han kom upp. Morsan satt och trampade motionscykel, nämligen. 24 km blev det innan frukost och efter matintaget blev det faktiskt en runda i skogen också! Bara 3 km, visserligen. Orsaken? Relativt djup nysnö ovanpå underliggande packad is. Lite svårt att ta sig fram i nån vidare fart, alltså.

Let's take a powerwalk in the sun! And let's hide from paparazzis!


Har 'e varit nån här före mig?




 , ,

onsdag 13 mars 2013

Det rullar. det rullar...

Denna veckan är en av dessa ”någotärpågånghelatiden”-veckor. Trots det har det hunnits med 2 träningspass. Igår kändes det att jag är på god väg att friskförklara mig själv  Körde rygg och biceps och tog verkligen i. För att jag hade mer energi – trots lätt hungersnöd – och för att jag bestämde mig. Det senare där är viktigast av allt!


Jag har klagat (eller åtminstone nämnt…) ett tag att jag ligger så där lite mittemellan. Ingen vikt är lagom.. Det är i maskinerna, alltså. När jag lägger på ett snäpp tyngre så kan jag inte utföra övningarna så rent som jag vill. Så där så det verkligen tar på rätt sätt. Det lätta alternativet känns mesigt. Varför kan inte just jag vara så där lite ”lagom” ett tag innan det är dags att slänga på ordentligt? Jag menar, det står ju L A G O M över hela mig, eller hur?

Får helt enkelt bita i det sura äpplet (rent bildligt då eftersom jag inte vill ha i mig fruktsockret…) och köra det mesiga ett tag och fläska på med fler repetitioner tills det är dags att flytta upp. Och ja, jag veeeet att det kommer fler såna platåer.

Båda kvällarnas armträning sitter som Karl Alfred-klubbor, rent känslomässigt. Trött, lite stel – och hård!

Ikväll kan det lätt köra ihop sig lite. En dotter som tränar fotboll 16.30-17.30, den andra 19.00-20.00. Jag vill gärna bli hämtad hem från tåget och så kanske träna lite på egen hand? Hmmm…

Får väl helt enkelt leva och se!

tisdag 12 mars 2013

Fängslande och spännande


Boken jag skrev om igår (Sandmannen av Lars Kepler) är verkligen fängslande. På flera sätt eftersom delar av den utspelar sig inom lås och bom. Svårt att sluta läsa den är det också.

Trots det så var det inte den som höll mig kvar på bussen lite för länge. Nä, jag hade knäppt fast säkerhetsbältet i skärpet till min kappa… vad är det med mig och skärp den här veckan? Men visst är jag duktig som spänner fast mig ordentligt även på bussen? När det finns fungerande bälten, vill säga.

Vet ni, jag börjar bli lite orolig. Finns det något som heter åldersdyslexi? I så fall är jag i uppstartsfasen på det.

Fler och fler gånger vänder jag på bokstäverna när jag skriver. Nä, inte upp o ner men kastar om. Felar istället för flera, bonke istället för boken. En massa sånt blir det. Fattar ni hur tufft det är för en ordpetare som jag????
Jag som kan vara tvungen att dra efter andan och verkligen får bita mig i tummen för att fortsätta läsa en felstavad artikel o dyl. Nu är jag där själv. Tur jag korrekturläser.

Frö det metsa, vlil saäg

 , , ,

måndag 11 mars 2013

Skärp mig!

Jodå, han som delar säng med mig talade minsann om hur hemsk den här boken var. Varenda kväll när han skulle läsa fick jag höra det. Åja, tänkte jag, såååå farligt kan det väl inte vara? det är ju bara en bok!
Imorse öppnadejag den på bussen. Började läsa och redan efter nån sida så ville jag blunda eller lägga ifrån mig den. Kanske båda, faktiskt. Fyyyy... Jag ryser vid blotta tanken. 
På tåget hem fortsatte jag och nu kan jag knappt bärga mig förrän jag får fortsätta läsa. Fast jag upplysts om att det blir minsann värre...

Fick "Hostel"-känslor...
Har haft mitt nya camo-skärp på mig idag och påmindes om att det finns vissa förhållningsregler när det gäller dylika ting. Inte beroende på att de är mönstrade på det viset men att knäppet är av en viss sort. En sådan sort som kan ta en stund att få upp. Som liksom fastnar. Oftast när man är i trängande behov av att komma ur brallorna snabbt. Det gick bra den här gången. Också.

Tur man ser ut att vara formlös
Väl hemma så möttes jag/vi av färdig mat, ur- och iplockad diskmaskin och en tvättmaskin som malde på i bakgrunden. Vissa dagar älskar man ungarna mer än annars!


, ,

söndag 10 mars 2013

Ihopaslagning eller vad säger ni?

Om man känner att det blir allt mindre tid över till bloggandet (skrivandet överhuvudtaget i och för sig...) så kanske det är idé att låta åtminstone en av bloggarna vila i frid?
Tänker närmast på min receptblogg, Matbiten, där det blir allt mer sporadiska inlägg. Det känns som att jag lagt ut allt, det kommer ju inte några fantastiskt nya, inspirerande maträtter varje dag, precis.

Så... jag tror jag låter den vara som den är ett tag, det är trots allt några som hittar dit emellanåt, och så får det bli lite mat här i bloggen OM jag känner för det. Vad tror ni om det?


 Idag blev det t ex lax i ugnen. Bara att salta och peppra och sedan bre på färskost med vitlökssmak och sätta in i ugnen ca 30 min på 175º. Ostgratinerad broccoli och sallad till, plus faktiskt färdig (!) fisksås på flaska. Sparrisen som jag kokte slängdes för den luktade pyton... blärk..


Annars har det varit en ganska slö söndag. Kall och varm om vartannat. Och det är INTE kärringsvettningar. Än. Nä, det är förkylningsskiten i kroppen som rumsterar om lite. Gick en sväng till sjön för att kyla ned mig och det resulterade i hetta när jag väl kom hem igen. Då blev det soffhäng med min bebis en stund :-)

Någon gillar mig trots febersvettningar...
Matlagning inför veckan och ett försök till att planera upp närmaste tiden har också förekommit under dagen. Inte alldeles lätt, kan jag lova. Det är rätt mycket på gång. Träningar, konfaträffar och konfaresor, bal, student, skolresor, utbildningar, helgresor. 

Synd att inte alla de som har hand om vissa av dessa saker är duktiga på att få ut information om tider o dyl, det hade underlättat. Speciellt när man bor som vi. Det är inte lätt att befinna sig på annan plats och få reda på att om en timme ska man vara någon annanstans. Alla bor inte på cykelavstånd, om man säger så.

Och cykla lär jag inte orka idag, heller. Inte träna alls, för den delen. Förhoppningsvis blir morgondagen bättre på den fronten. Te, tabletter och tidig sänggång kanske kan råda bot på skiten? Så - suss gott!



lördag 9 mars 2013

Gymbaciller?

Nu är jag sur och trött på detta! Jag som knappt varit sjuk på fyra år åker på halsont och småsnorighet titt som tätt numera. Jag börjar undra om det inte har med gymmandet att göra. Så fort jag varit ifrån ett tag och sen börjar igen så kommer det tillbaka.

Frågan är; hur ofta rengörs redskapen på gymmet? Det räcker ju att någon som är förkyld har hostat eller snorat på annat sätt i händerna så är det igång. Tänker främst på hantlarna och alla dragstänger. Irsch, det är rätt äckligt när man tänker på det!
 Idag var det fullt med sand på golvet också. En matta innanför dörren kanske hade varit på sin plats? Där hade det mesta av det oönskade från utomhussorna säkert stannat, istället för att alla drar med sig in i lokalen.

Jaja, det har blivit några pass denna veckan, trots allt. Plus att jag cyklat på hemmaplan. Har dragit ut motionscykeln till TV:n eftersom jag inte pallar det -återigen - fullbelamrade rummet där den brukar stå. En halvtimme går ganska fort när man glor på dumburken istället för att kolla displayen på cykeln :-)
Jaja, jag ska utöka tiden, jag lovar. När jag mår bättre igen. *suck* Då får det bli 45-60 min/gång, som jag körde "förr".

Utsikt från mitt jobbarfönster, häromdagen med hissade flaggor för kungabesökets skull
Det har varit härligt väder hela veckan. Gnistrande sol som har gjort att jag varit ute i stort sett varenda lunchrast. Det går inte att stå emot. Igår slutade jag tidigare för att möta upp mannen min för en eftermiddag/kväll på sta'n. Han skulle shoppa. Fattar ni? Inte jag - han!

Det blev snygga jeans och några tröjor till honom. Lite till mig också, konstigt nog... Efter detta tog vi en barrunda. Bara vi, i Jönköping. Premiär för afterwork för vår del. Vi har inte så mycket sånt här hemma i Åker, nämligen. I och för sig, after work är det ju varje dag nästan. Bara inte med den innebörden.
Tre olika ställen hann vi med innan bussen skulle föra oss hem. Ända hem. Helt otroligt att vi kan få den servicen ända här ute. Lika förundrad än ;-)

Mysigt var det och dessutom alldeles lagom att landa här hemma klockan 23 när man ska upp och skjutsa till fotbollscup (och passa på att träna samtidigt) på morgonen.

Förresten, jag tyckte det var extra svårt att göra latsdrag idag. Eller, rättare sagt, när jag skulle göra det... Jag hade den tyngd jag brukar men kunde inte rubba stången nedåt. OK, jag tog bort ett antal kg. Samma sak. Jag tittade lite undrande på vikterna och sa till Peter att det var riktigt tungt idag, kan inte rubba detta. Han lyfte på blicken, ruskade på huvudet och nickade lite lätt uppåt. Hoppsan, jag hade inte lösgjort handtaget från maskinen...


, , , ,

fredag 8 mars 2013

Dessa f-b förkortningar

Olika branscher har dem. Alla har sina egna. Förkortningar. Dessa används dagligen och med ingen som helst urskillan. "Alla vet ju vad det är..."

Hadå, det vet man ju. Om man är ny. Om man inte alls har intresse av just detta område. Eller av någon annan anledning. Men kan faktiskt inte kunna allt.

Ibland är det MBL och LAS. Så kan det vara PF och PPS. Nån gång är det MDS och PBE.

Nytt för mig just nu är LBP, SAFT, LS och mycket mer.

Intressant, va?  Hälsningar BLB

torsdag 7 mars 2013

Spark i arslet

Jominsann, det vill man dela ut ibland.
Jag kan villigt erkänna att jag hade kunnat skänka både det och annat till ett visst företag häromda'n. Tänker inte tala om vilket utan istället låter jag dem få en andra chans. Utan att sätta på dem blyfötterna direkt och kasta ut dem i Bråviken. Om jag nu skulle orka lyfta vederbörande med de tyngderna. Om jag nu ens skulle hitta dit. Jag låter bli att ta reda på det. Denna gången.

Mina nya dojor skulle nog kunna kännas
på utvald plats genom en välriktad spark

Saken var den att jag var anmäld till en kurs. Eller rättare sagt två. 1,5 dag i huvudstaden. Som blir två dygn med resor och allt. Första dagen ställdes in pga för få anmälda. Återstod en halvdag. 4 timmar på förmiddagen. Hmmm... inte jättelockande att åka upp på eftermidda'n da'n innan, sova på hotell och sedan trängas i tunnelbanan för att ta sig till kurslokalen och spendera dessa få timmar där, åka tunnelbanan tillbaka och ta tåget hem igen. Näpp.

Kursen som ställdes in fanns i Göteborg i april istället. Jag fick frågan om det var OK att flyttas dit istället. Och alternativet var? Nä, just det. Jag tackade ja, trots att jag hade behövt kunskapen typ NU.
Kollade alternativ till halvdagen också och hittade även det i Göteborg. En eftermiddag med halva restiden och jag skulle slippa hotellnatten. Även om jag gillar att befinna mig i Götet så var det ju jobbrelaterat denna gång och då är det inte riktigt samma sak.

Frågan ställdes till företagets support. Svar med vändande mail att de vidarebefordrat det till den som hade hand om det. Han skulle återkomma.
Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Till slut påminde jag. Inget svar. Helgen kom.
Måndagen kom. Inget svar. Jag ringde och fick till slut ett direktnummer. Slog detta. Inget svar. Lämnade meddelande. Inget hände. Mailade. Inget hände.

Skickar till slut mail till en annan kontakt på företaget och ber om att det ska stötas på så jag får veta. Jag måste boka av hotellet och vill gärna veta om jag ska packa väskan och ta med mig da'n efter. Min familj är också relativt intresserad av att veta om jag kommer att sova hemma eller inte. Konstigt, va?

Får till slut svaret att den som supporten sa var ansvarig inte alls var det. Nu skulle den riktige ansvarige återkomma till mig. Jodå, det gjorde han. På kvällen när jag åkt hem... Då skickade han ett mail.

Det har varit ytterligare turer men jag orkar inte trötta er med det... Det blir Göteborg istället i alla fall.

 , ,

onsdag 6 mars 2013

För tusende gången

Idag var jag vilsen igen. Åkte bussen som vanligt (det har redan börjat kännas så...vanligt...) och det var så´pass ljust att jag faktiskt kunde läsa. Det är perfekt, nu kommer jag  några sidor framåt i boken varje dag. På kvällarna orkas det liksom inte med. Om man inte orkar öppna boken blir det inte mycket läst. Liksom.

Det jag skulle komma till var att jag kände mig ganska nöjd häromdagen när jag klarade att hitta mitt rum. Fast jag tog trapporna istället för hissen och hamnade i andra änden av huset. Jag lyckades klura ut vilket håll jag skulle på. Idag klampade jag uppför trapporna igen, svängde av i rätt korridor kändes det som. När jag närmade mig lunchrummet tänkte jag att jag lika gärna kunde lämna av matlådan i kylskåpet direkt istället för att ta svängen om mitt rum.
Japp. Jag hälsade lite lagom morgonaktigt på de som redan var där. Ingen jag kände igen men det är inget ovanligt. Tar upp maten ur påsen och vänder mig om. Räcker ut armen för att öppna kylskåpet. Eeeeh, där finns inget kylskåp! Där är bara ett vanligt skåp. Ser mig omkring och konstaterar att jag känner inte igen nåt alls. Det var därför de kikade lite underligt på mig. De undrade väl vad det var för en lustig människa som befann sig i deras lunchrum.

Kan ni föreställa er hur nonchalant jag vänder på klacken och går vidare? Till rätt ställe. Där kylskåpet stod kvar där det skulle.


Maj 2010, vid tiden för hälften av inläggen så långt

Snart. Strax. Då kommer jag att trycka på publicera-knappen. Det tusende inlägget flyger iväg ut i rymden. Landar förhoppningsvis någonstans där någon - om intresse finns - kan ta emot det.

Tusen inlägg. Om jag jämför det med vissa av de bloggar jag själv läser så är det ett intet. Bara en liten pyttedel av alla inlägg de lagt ut på samma tid. Men varför ska jag jämföra?

Jag skriver om/när jag vill.

Som ni säkert märkt så är jag inne i en ickeperiod. Av en sån sort där jag faktiskt skriver men om saker som inte är speciellt viktiga. Knappt ens för mig själv.

Vissa dagar finns ingen som helst inspiration. Andra dagar så kommer jag på saker som jag kan skriva om men så glömmer jag igen. Om jag inte skriver upp det. Och sen ändå glömmer lappen nånstans...

Känns lite som att det är nåt som går. Många som känner likadant. Nån gång kanske det bara tar slut? Ingen orkar längre. Äsch, strunt. Klart det inte gör. Vi kommer tillbaka!

tisdag 5 mars 2013

Bättre uppstart, kanske?

Sönda'n ägnades bland annat åt att gå en runda i solen, jobba ifatt bokföring och laga mat för flera dagar framåt. En sån där dag som är ren och skär avkoppling för mig, när jag får en massa saker gjorda.

2 stekar kördes i ugnen, isterband stektes, fläsk och löksås grejades. Plus att jag förberedde mina ägg och bacon för flera dagar. Istället för att stå och paniksteka klockan tio på kvällen så behöver jag nu inte bry mig förrän på onsdag kväll.



Skulle försöka se "Brottet" på kvällen, i tron att det var sista avsnittet, men det sket sig i stort sett. Somnade som en gris i soffan 10 minuter innan det var slut. Så där härligt så det bara sa "tjoff". Som tur var gick det precis lika lätt när jag hamnade i sängen.


Och igår kväll - träääääääääääääääääääääääääning! Äntligen!!!! Som jag har väntat på detta.

Jag är i stort behov av konditionsträning (har jag märkt...) så jag satt och trampade cykel en halvtimme först innan jag gav mig på triceps- och axelövningarna.
Har starka funderingar på att dra ut motionscykel till TV:n och stiga upp lite tidigare varje morgon för att dra en 20-30 minuter innan jobbet. Än så länge är det inte tillräckligt ljust för att gå ut vid femtiden så då får man lösa det på annat vis så länge. Ett tag. Se'n får det bli friska luften.

Och vet ni, en annan sak? Jag måste påminna mig om att alltid ha majonäsen UNDER äggen. Jag vet ju det egentligen. Klumpmajor som jag har inga alternativ. När jag glömmer det får det konsekvenser. Därför är jag nu begåvad med ett flottigt, kletigt tangentbord. Undrar hur det luktar om det framåt helgen?






 , , ,

måndag 4 mars 2013

Tristare än tristast

Ja, jag känner själv hur tråkiga inlägg jag gör för tillfället. Längtar efter att skriva nåt skarpt och rappt. Nå´t som får folk att dra på munnen och tänka; "Shit, idag var hon kul, minsann!"
Det lär väl dröja...

När man gör vad man kan för att upprätthålla varda'n så blir det så. Trist men sant. Inga lysande ämnen, precis. Tugg, tugg, tugg. Blablabla. Om ingenting.

Jag får börja vara mer uppmärksam när jag åker buss/tåg, kanske. Spana in de olika människorna som sitter där i sin egen lilla värld. Fast bland andra. I sina egna världar. Konstigt att det kan vara så tyst med 40-50 människor på samma, begränsade yta och plats.

Om jag släpper mitt Wordfeudande så kanske jag kan hitta på en egen liten vardagssåpa med statister av olika bussåkarsorter. Vad tror ni om det? Lite fantasi har väl ingen dött av :-)


söndag 3 mars 2013

Åker från sydlig vår till vår vintriga verklighet

Vet ni, jag gjorde det igen. Missade melodifestivalen. Jag är så deprimerad över detta. Inte. Däremot grämer det mig pyttelite att Vasaloppet startade utan min medverkan. Soffledes, alltså. Skulle aldrig få för mig att starta på plats. Stå där och trängas. Knö sig fram i köer värre än i Ullared en regnig julidag.
5 minuter efter start satte vi på TV-n och därmed fick vi inte höra startskottets pang. Inte har vi slötittat på resten heller och än så länge har jag ingen aning om vem som vann.

Sitter i bussen på väg hem från Skåne. Ser ut över oändliga åkrar där bönderna redan påbörjat vårandet. Solen skiner och får mig att hoppas. Det kommer ljusare, varmare tider. Visst är det så. Just nu skulle jag absolut kunna tänka mig att bo härnere. Några veckors tidigare vår skulle inte sitta fel.
Men nä, vi åker tillbaka till vinter ännu en tid. Snö snö snö.




Just nu längtar jag efter att det ska bli barmark och att gator och vägar är sopade. Ut och köra tvåhjuligt. Med motor. Fasiken att jag inte har någon att övningsköra ordentligt med!!! Det vore så perfekt att bara kunna ge sig ut och köra. Köra och köra. Få in den vanliga trafikrutinen innan det är dags för manöverprov o dyl. Men, men, det löser sig väl på nåt sätt.


Får ta en sak i taget. Låta bli att stressa fram saker. Det klarar jag säkert. Jag har ju aldrig mer än en sak på gång annars. *harkel*

lördag 2 mars 2013

Påfyllning i garaget

Min äkta hälft har  en längre tid suttit och dreglat över vissa sidor på nätet. Så fort han har haft en möjlighet har han suttit där. Surfat och letat fram objekt att drömma om. Nu slipper han det.
Lördagen fick nämligen helt plötsligt en annan inriktning (och i hans tycke, annan glans...) när det bestämdes att vi skulle dra till Malmö. Inte för att han är extra förtjust i vår tredje största stad. Ånä. Men... där fanns något annat som lockade desto mer.
Ett av alla dessa dregelobjekt.

Tydligen motsvarade den alla uppsatta förväntningar för nu står den parkerad bak i bussen i väntan på hemtransport. Och ja, jag tycker faktiskt också att den är helt OK. Riktigt läcker. Mannen i mitt liv passar alldeles ypperligt på den :-)




















Vi passade på att hälsa på vänner när vi ändå var härnere och vi blir kvar tills imorgon. Tidig sänggång för en gångs skull, det händer inte ofta när vi träffas...
Känns som att det är nödvändigt att komma hem i vettig tid, det finns lite att både ta igen och förbereda på hemmaplan. Kanske t o m blir tid till lite träning?
Efter bokföringsjobb, matplanering o dyl... Jaja, vem vet?
,

fredag 1 mars 2013

Lite kan betyda så mycket

Ett utdrag från hur det kan se ut när man försöker blogga i mobilen i bussen på väg hem (skumpigt och med långa naglar på touchskärm...):


Visst är det alldeles ljuvligt kul att fylla i formulär och blanketter? Knte ens hag med min administrativa ådra tyvker att det är nån höjdare. Och då förståf jag ändå oftast vad dkm önsjas. Vad de vill ha gör onformatuon. Men vet ni? Jag kan bli tokih nör man suttiy ocj fyllt i en massa ruyot och så är det bars att yrycka på dista knappen kvar. Psra. Lägg till. PK. Ellet vad det nu syåt på den där knappkomoonenten.
Då! Då talar drn om att du inye fullt i rätt. Formater är gel. Perdonnummer. Telefonnummrr. You name it.
Hur svårt är dwt stg nämna det i damband med art fu skriver första gången??? En popuprita eller nedkrivning. Det är precis loka lätt som det låter!
Inte nog med att man dka skriva om det somvar fel. Noghänder det att resten ocksp töms...


Och "översättningen" lyder:


Visst är det alldeles ljuvligt kul att fylla i formulär och blanketter? Inte ens jag med min administrativa ådra tycker att det är nån höjdare. Och då förstår jag ändå oftast vad som önskas. Vad de vill ha för information. Men vet ni? Jag kan bli tokig när man suttit och fyllt i en massa rutor och så är det bara att trycka på sista knappen kvar. Spara. Lägg till. OK. Eller vad det nu står på den där knappkomponenten.

Då! Då talar den om att du inte fyllt i rätt. Formatet är fel. Personnummer. Telefonnummer. You name it.
Hur svårt är det att nämna det i samband med att du skriver första gången??? En popupruta eller annan sorts beskrivning. Det är precis lika lätt som det låter!
Inte nog med att man ska skriva om det som var fel. Nog händer det att resten också töms eller hur?

Börja om från början, börja om på nytt...







, , ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails