Drömtydning någon?

En dröm med en blandning av åsnor (både mänskliga och vanliga), taggtråd, släktgård, midsommar och en stor fet (mattsvart naturligtvis) Cheva-van som skulle framföras på smala gator.

Är det någon som vågar sig på en tydning av det? Vore rätt spännande att höra! Snälla, försök ;-)

Efter uppvaknandet har jag konstaterat följande:
En skrikande katt som vill ut och inte hinner det kan resultera i att mamman får gå upp och torka spyor i lillans rum. Sen att mamman var den som sov och pappan satt i soffan, det har inte med saken att göra. Mamma är mamma. Känslan av att jag nog hade fått torka även pappans spyor om jag skickat in honom gjorde att jag svalde den sura kommentaren :-)

Det är inte alls måndag som jag hade fått för mig, det är fredag. Det göööör inget.

Önskelistan som hänger på kylskåpet växer för var dag, snart får vi skaffa större. Kylskåp, alltså. Fast då har vi å andra sidan inte råd med julklappar...

Snön verkar ha hittat överallt utom hit. Fick sms om snökaos i Jönköping, t ex. Vill ha snö här och nu!

Och det viktigaste; Min rygg är bättre!!!

Men kom igen nu, tala om varför jag drömde den saliga blandningen :-)

Skott från en dansk skalle

Ibland är det bra med facebook och andra sociala fobier, eeeh... medier menar jag ju. Igår när jag la ut "Syter för att lägga mig... Får ställa klockan på kötid till fabbo doktorn imorgon :-(" så fick jag en massa uppmuntrande tillrop och order om att faktiskt kolla upp det. Även idag när jag - efter att faktiskt ha fått sova relativt bra - stapplde upp och velde om jag skulle ringa eller inte.

Det var just de tillropen som fick mig att slå de där sura siffrorna till kön. Efter en kvart (!) kom jag fram och beskrev mina problem. När jag talade om att jag kände mig febrig så "Oj, då måste du nog komma hit..."

Jaha... Så fick det bli.

Snabbdusch och frukost genomfördes innan resan påbörjades. Av erfarenhet vet man ju att det är klokt att ha en välfylld mage när det är dags att inträda i sjukvårdens salar.

Stor undersökning genomförd

Behövde bara vänta en liten stund innan jag fick komma in. Dansk läkare som nog tog för givet att jag inte förstod honom. Det måste varit därför han upprepade allt flera gånger. Eller så såg jag bara ovanligt trög ut idag.

"Du måste lämna urinprov och blodprov. Du måste lämna urinprov och blodprov. Du måste lämna urinprov och blodprov..." 

OK.

"Du måste lämna urinprov. Du måste alltså kissa."Jahaaaa?!?

Så där höll det på en stund :-) Vet inte om han tyckte att jag skulle sätta mig där på huk och utföra det???

Efter diverse klämningar och slag mot rygg, mage och revben så konstaterade han att det nog är ryggskott. Med någon form av infektion eftersom min sänka var 15 och ska vara mindre än 5. "Men lunginflammation, då är det 150 så det har du inte." Vad bra!

Inget med njurarna (som jag hade varit lite orolig för) trodde han. Tabletter och komma tillbaka om det inte går över. Har du hört den förut?

Nu är det alltså bara att vänta. Och käka piller. Som förhoppningsvis hjälper.

Jul, jul, strålande jul

Ljus förväntan?

Är det så? Är julen strålande? Varm och härlig. Gemenskap och glädje. Alla träffas och umgås och njuter av varandras sällskap. Bra och lagom fina julklappar. Ååååh, alla är så nöjda!

Eller är det faktiskt så att hos många skapar den mest ångest? Allt som ska klaffa. Pynt ska upp. Julgran in. Klappar handlas. Mat ska lagas. Alla ska må bra. Ååååh, det är stressigt!

Jag hade några tidiga jular i min barndom när jag faktiskt tyckte att det var rätt trevligt. Vi brukade turas om att vara hos farmor/farfar och mormor. Någon gång var vi alla på samma plats. Med morbröder och deras familjer. Kalle Anka, gröt och väntan på julklappar. Spännande och trevligt.

Sen gick tiden och av olika anledningar så var det inte lika mysigt längre. Barnaglädjen försvann. Julen blev ett nödvändigt ont, förknippat med sorg.

Det tog lång tid för mig att hitta tillbaka till något som ens påminde om den där förväntan som funnits när jag var riktigt liten. Inte ens när jag fick egna barn vände det. Jag ville bara att det skulle vara över. Trots det så fixade jag mat och pynt, köpte julklappar. Och stod ut. Barnen skulle inte behöva lida för att jag hatade hela fenomenet.

Numera så har jag taggat ner. Jag betraktar julen som vilken helg som helst. Försöker med andra ord ignorera alla andra som inte gör det och deras gnäll... Visst är det julmat (i lagom doser) och klappar (i ännu mer lagom doser) men nån stress finns inte. Efter att ha flängt runt med små bebisar på vägarna för att kunna tillfredsställa så många som möjligt (utom oss själva) så vägrar vi numera åka någonstans. Vi umgås med närmsta familjen. Hemma. I lugn och ro.

Julklappshysterin är just det, en hysteri. Mycket pengar och många paket. När man som jag har barn från tidigare förhållanden så blir det extra mycket till dem. Fler människor som ger. När de var mindre visste de knappt vad de fått från vem. Sjukt om ni frågar mig.

För många är det bara stress, stress, stress. Varför? Till vilken nytta? För att sitta där utmattad och sur på julaftons kväll? Om det nu dröjer så länge... Tänk efter. Vad är viktigast i längden? En familj som kan umgås och ha det bra eller varsin surfplatta till alla? Maten, hinns den ens med att njutas av innan alla ska kasta sig över prylarna?

Ta ett djupt andetag och dra ned axlarna. Måsten tillverkar vi oftast själva.
Hos oss är det barnen som pyntar och gör det fint. För att de VILL. Jag vill inte. Däremot njuter jag av deras glädje över det. Och av de levande ljusen. Det räcker.

Smärtsam insikt

Muskelvärk är jag van vid. På gott och ont. Jag tycker om att ha träningsvärk, att känna att jag använt kroppen på det sätt som jag hade tänkt. Ibland hittar man i och för sig muskler man inte anat att de fanns men fortfarande på ett positivt sätt.

De senaste veckorna har det varit på det onda hållet. Värk i vänstersidan, den stora ryggmuskeln har liksom krampat. Jag har tänkt att det beror på att jag sitter fel på jobbet eller så men sen började det komma när jag kör bil också. Rätt vad det var häromda'n så var det på båda sidorna.

Nej, inte som jag kör bil (har bara en ratt även om det hade varit skönt med två emellanåt) utan på sidorna av ryggraden. Och längre ner.

Nu trodde jag det berodde på efterdyningar av helgen, sovit på en ovan madrass o dyl. Igår var det lugnt när jag var hemma från jobbet och kurerade mig. Ända tills på kvällen när det var dags för hockey.

HV-Luleå, två matcher, det kan tydligen ta kål på vem som helst. Det kom som ett slagskott. Pang i kassen (ryggen)! Jag kom knappt upp ur soffan. Vred och vände för att hitta en godtagbar ställning men nääää... Jag gav upp. Kom ner i sängen till slut men det var inte lätt. När jag äntligen slumrat till så gick katterna till attack. Kvällsrusning rakt över våran säng. Tack för den då.

Natten har varit hemsk och att stänga av alarmet i morse tog sin rundliga tid. Tunga suckar och envishet gick åt för att komma runt och upp. Beslutet att jobba fick sig en törn så jag körde upp maken och försökte somna om. Det gick. En liten stund.

Google är ju fantastiskt bra. Speciellt för att skrämma upp folk. De möjliga diagnoser jag hittade där var inte så upplyftande så jag tänkte att det är bäst att ringa vårdcentralen. Japp, den tanken hade flera med mig. Upptaget, går inte att ställa sig på kö. Nä, det blev en varm dusch och tabletter istället. Avvaktar tills imorgon och använder en körkortsförsedd dotter till att köra mig dit jag ska i eftermiddag.

Vad  jag skulle komma fram till var att jag fattar inte hur man orkar/klarar att leva med ständig smärta! Jag vet att det ofta inte finns något val, att det bara är att gilla läget, men ändå. Efter att ha levt med nära anhöriga med diverse krämpor i snart 40 år så vet jag att det är för jäkligt emellanåt men ändå gnäller jag när det inte är som vanligt. Det onda förstör så mycket som man annars tar för givet.

Katt på tork och sleten matte

Helgen var jätteskön. Vi tog det lugnt dagtid och höll igång nattetid. Långt fram på morgonkvisten båda mornarna. Och vips så var den över.

Nu sitter jag uppkrupen i soffan med tända ljus och myser. Nä, det stämmer inte riktigt. Ljusen är tända men min kropp myser minsann inte. Sjuk återigen... Jag skyller det på vissa drycker som intogs i helgen och även ett visst mått av fast brödintag. Jag brukar ju aldrig vara förkyld på det här viset annars. På snart 4 år har jag klarat mig utan snorighet. Ont i halsen, javisst, men ingen nästäppa e dyl. Attans kolhydrater! Eller rättare sagt; attans mig som inte låter bli fast jag vet risken för efterräkningar.

Min man skyller det på stigande ålder i kombination med sena sänggångar. Misstänker att vi har rätt båda två.

Jaja, hemma är jag i alla fall. Kan nästan säga att jag har VAK också, vård av sjuk katt."Katt åt lampa, lös i magen"  Helga har racerbajs, nämligen. Hon är på torken så att säga. Pasta som ska torka upp inifrån, alltså. Hoppas bara att det hjälper snart så det blir samma pigga katt igen (och att "vi" slipper torka sprut runt kattlådan efter henne). Båda småttingarna tycker nämligen det är skönare att göra ifrån sig inne. De kan komma utifrån och rusa in på lådan och sätta sig. Kan iofs förstå dem :-)

Eftersom aktivitetsnivån känns relativt låg så lär det inte hjälpa att jag hämtade hem tapeter igår. Det får nog vänta till framåt helgen. Då SKA det bli färdigt - så långt som möjligt - på garberobsfronten.

Alltså, nu har ni fått så himla mycket viktig information så det får helt enkelt räcka för idag!

Glenn 2.0

Oj vad vi har längtat! En hel helg utan måsten. Bara vara och umgås. Till slut kom den, vår husmorssemester. Nu njuter de på hemmaplan, minsann. Tyst och lugnt säger de. Hmmm...

Vi hade det inte så tyst igår inte. Publiv och tystnad är ju inte synonymt som ni kanske vet. Speciellt inte i vissa sällskap...
Kul hade vi. Länge. Ojojoj idag :-) Det är det värt! Avslutade natten med att åka taxi efter spårvagnen som vi trodde hade slutat gå. Lite speciell känsla och upplevelse. Skrattbar, liksom.

Vi konstaterade en viktig sak vid frukostbordet idag också; Varenda karl i Göteborg heter Mikael nuförtiden. Glenn, släng dig i väggen!

Torsdagsbarn och bakvänt

Förra torsda'n var ju en struldag. Idag har jag legat hemma nedbäddad i soffan med en bok och varierande antal katter.
Anledningen? Febrigt uppvaknande med halsont. Torsdag.
OK, det är bara två tillfällen och man ska absolut inte dra några växlar på det men kanske är det nåt med mig och just denna veckodag?

Jag föddes ju på en sådan... Jaaaa, alla föds på en veckodag, jag veeeet. Men jag kom till världen just precis en torsdag.

"Torsdagsbarn får slita tungt. Den som är född på en torsdag, är gärna energisk och snabb i vändningarna, men kan ofta förivra sig och handla oöverlagt."

Hmmmm... Vissa delar stämmer. Ni kan klura på vilka om ni vill.

Boken är "De största vatten" av Arne Dahl och att jag läser den just nu känns inte riktigt bra. Såg nämligen första delen av just denna på TV i söndags och fy vad det känns avigt.



Slumpen, denna sköna företeelse, såg till att jag sträckte mig efter just denna bok när jag skulle ta en ny samma kväll. Va!?! Hur sannolikt är det?

Jag har ju flera gånger sett filmer baserade på böcker jag läst och visst, man blir besviken. Alla detaljer som är bortplockade. Ja, ni vet. Förnuftet förstår ju att det skulle inte funka på film, det skulle bli alldeles för långt.

Men detta... Först se det inspelat och efter det börja på boken. Galet! Finns hur mycket som helst som inte stämmer. Nu ser jag ju skådespelarna framför mig istället för att måla upp egna bilder därinne i hjärnans skrymslen. Mysko känsla.

Nu har jag i alla fall kommit längre än TV-delen och jag ska plöja den innan söndag kväll tänkte jag. Om folk bara kan vara tysta på bussen till och från Göteborg så ska det nog gå. Mellantiden ska jag inte ägna åt läsning utan åt att umgås med vännerna på vår lilla "Husmorssemester".

Soffhänget idag och en tidig sänggång ikväll ska förhoppningsvis driva sjukligheterna på flykten!

Musproblem

Av någon konstig anledning tycker mina barn (och flera andra) att det är JÄTTEroligt att snacka mus med mig. Eller visa upp. Eller kasta efter mig. Eller nåt annat "skojigt" med mus inblandat.

Senast idag fick jag ett MMS med en bild... Texten löd "Kolla din bästa vän i köket" Mitt svar var typ "Asssssssssjiutexnvudvubgkkäääää!!!!"

Mus som gjort sitt

Ser ni vad stor den är (vid senare nämre undersökning säkert ca 5 cm lång svansen inräknad...)? Gudskelov var det inte på golvet den befann sig, utan uppe på ett skåp. Hade den gjort det så hade det blivit kalabalik! Inte bara för att de fyra katterna skulle ha tävlat om hans gunst utan för att jag hade skrikit så det hörts till Bender. Lovar!

Redan när bilden anlände bestämde jag mig. Jag ska ta hand om den när jag kommer hem. Tufft, va? Ja, om man vet hur skraj jag är i det läget så. Skittufft.

Jag klampade in - extra hårt ifall det skulle finnas muskompisar i närheten - med dojorna på. Grabbade tag i en stol, klättrade upp och kikade över kanten. Rysningarna vandrade upp och ner för ryggraden.

Jag tog tag i fällan och höll den på armlängds avstånd (tur jag har så långa armar). Småsprang ut med en nyfiken katt i hasorna. Skogen är ju bara 3 meter bort som tur är. Ville inte att katten skulle ta musen och bära in den igen så jag bestämde mig för att kasta iväg musakraken. Öppnade fällan och svingade iväg den mot skogen. "Aaaaaa...!!!"

Ja, jag skrek och sprang in med rasande fart... Livrädd. För en död liten mus som låg i skogen. Men jag gjorde det!

Och den fick en snabb död istället för att jagas och ätas. Så det så.

Hängteknik

Hemma hos oss så började ju barnen tidigt med att hjälpa till, de små liven. Det har vi t o m bevis på. En av drakarna var hemma och förevigade det för snart 8 år se'n :-)

Mycket har hänt se'n dess ser jag när jag läser artikeln. Ändrade civilstånd, utflyttningar m m. Det är bara mammans ålder som är den samma, tror jag.

Kom att tänka på detta igår igen. Ja, egentligen tänker jag på det varenda gång jag hör föräldrar som beklagar sig över hur mycket de städar/tvättar/plockar och allt vad det är. Blir trött på flera vis av att höra det.

Det är däremot sällan jag säger nåt för det känns som att "Jaja, vad himla duktiga ni och era barn är då..." är reaktionen man får.

Jag anser att som man bäddar får man ligga. Vill du inte uppfostra barnen till att hjälpa till med det bäddandet så skyll dig själv! Spela martyr om det är enklare. Eller ta diskussionen och kom överens om nåt som passar alla. Mer eller mindre och visst, med tjat emellanåt. Men; hjälp varandra!

Nu var det egentligen inte alls detta jag skulle ta upp. Nej, det var det här med hur olika man gör saker. T ex hänger upp tvätt.

Vissa drar och stryker ut så att det ska bli jämnt och fint. Andra nästan slänger upp det i högar. Små tros- och strumpknölar uppe på torkställningen. Kan ju funka inomhus.

Hemma kan jag med 98,5% säkerhet se vem som haft just denna uppgift och därmed förutspå hur lång torktiden blir. När de blivit lite äldre, knölhängarna, brukar jag påpeka att det kanske går att göra på annat vis :-)

Dessa intressanta tankar fick jag igår när JAG skulle hänga upp tvätten. Anledningen var att jag fick ett byxben i ögat. Jag är en sån där som snärtar till ordentligt så att det ska slätas ut (och tömmas på ev innehåll av kvarglömda strumpor/underkläder) och *pang*, där satt den. Otroligt nog slapp jag blåtira. Denna gången.

Vad jag ville säga med detta? Ja, vem vet? 

Vad tycker du?

Eftersom jag är på jakt efter tapeter att sätta upp på väggarna (ja, kan ni tänka er, på väggarna?) så surfar jag runt på lite olika byggsajter.

På flera ställen poppar det upp en web-undersökning som minsann täcker bättre än bredspackel;

"Vad tycker du om vår web-butik?"

Ja, hur i hela friden ska jag kunna veta det när jag knappt får chans att se den bakom detta flöke till undersökning?

Och INNAN jag ens börjat kolla runt?

Vägval

Det finns vägval som bara är vackra, inte svåra

Vissa gånger är det nödvändigt att ta beslut och bana nya vägar i livet. Orsakerna kan vara naturliga eller påtvingade. Valen måste göras i vilket fall.

Byta jobb eller bostad. Skiljas från vännen sin. Klippa band. Utan att fälla tårar.

Ofta är det nog en hel del både tårar och vånda inblandade. "Vad ska jag göra? Vad blir bäst?" O s v.

Senaste året har jag gjort en hel del såna här val och det är inte slut än. Inte på långa vägar. Ibland är det tungt men när jag vet att det kommer att lätta så måste det ändå göras. Alternativet finns inte ens på kartan.

När man kommit så tidsmässigt långt i livet - som jag ju faktiskt har - måste man få bestämma vad och vem man vill ha runt sig. Mitt i livet så finns det inte utrymme för strunt och negativa vibbar. Människor som drar ned både humöret och annat vill jag inte ha i mitt liv. Inte heller vill jag ägna mig åt saker som inte bidrar till välmående.

Nu finns det ju en massa sånt, som t ex diska grytor och tömma kattlådan, som inte precis är favoritsysselsättningar men som ändå måste göras. Fast det inte lyfter måendet till höga höjder så kan det ju bidra med att det blir trevligare dofter i hemmet :-)

Sånt kan vara svårt att få slippa, även om man kan dela det inom familjen. Andra saker kan jag välja bort lättare. Ett NEJ funkar. Förr hade jag svårt att använda det.

Numera tillåter jag mig att vara "egoistisk" och använda min tid till det jag (och familjen) mår bäst av. Nog vet jag att det inte alltid ses med blida ögon för då är det nån annan "stackare" som måste göra det istället. Jo, men den stackaren kan också välja att säga nej. Eller hur?

Lasta inte över dina NEJ på andra. Skaffa egna och använd när du vill.

Säg det till uppgifter du inte vill göra, men framförallt; till de människor som inte är värda varken din tid eller din vänskap.

Det är deras förlust!

Strultorsdag

Förmiddagen skred på i sakta mak, alldeles för lugnt på jobbet. Jag blir skitstressad av att ha för lite att göra, kör hellre full fart rätt in i kaklet.
När jag har massor att hålla reda på blir jag strukturerad och effektiv. När det är lite så blir jag seg och det lilla som finns att göra känns sååå tråkigt att utföra. Och stressen! Blä.
Leta, leta, leta saker att hitta på. När det inte går så blir det tungt.

Solen sken och jag hade lite planer för resten av dagen så jag tänkte att det blir nog bra till slut i alla fall. Jo, tjena...

Mina planer/önskemål:
En lång runda i skogen för att lagra in ljus och luft.
Matplanering/Storhandling.
Röja resterande garderob.
Läsa.
Därutöver ville jag att det skulle komma ett positivt besked om något jag väntat svar på ett tag

Som det blev:
Åkte mot storhandlingsaffären.
Fick ett negativt svar på det jag väntat svar på ett tag. F-n.
Lyckades skuta upp ihopabrytningen.
Handlade och gick mot utgången.

Nu fortsatte det på den inslagna, negativa vägen.
Jag STORhandlade alltså. Vagnen var så där full så bakomvarande suckade och himlade med ögonen. Ja, ni vet.
Jag packade upp och funderade på att det kommer att ta en stund att packa ner och det blir andra som får vänta. Där tog varorna slut och jag stoppade in kortet. Vänta... vänta...
"Medges ej. Endast Online"

Antar att ni vet ungefär hur man känner sig då? Tankarna fladdrar."Men jag haaaar ju pengar på kontot (vill man nästan säga högt så alla hör), kan något ha dragits som jag inte var beredd på? Vad är det för datum?"
Börjar småsvettas lite. Känner färgen i ansiktet förändras och anta en ännu rödare nyans. Testar ett annat kort som jag råkar ha med mig. Samma sak. Va?

Nu tar jag till tunga artilleriet i form av det gyllene kortet. Vad som helst för att slippa stå här längre, jag får föra över när jag kommer hem. Samma sak - igen!

Nähädu, säger jag - med ett litet stråk av triumf i rösten - till kassörskan. Det här är ett kort med kredit så däääär finns det alldeles säkert tillgångar. Ni måste ha fel på terminalerna. Tjejen ringer till någon. Någon kan inte lösa det. Under tiden förbannar jag att jag inte har kontanter så det räcker. Men vem har det nuförtiden?

Jag småpackar lite medan hon ringer och ringer. Nä, jag måste skaffa fram kontanter blir beskedet. "Vår bankomat fungerar inte så det blir sta'n som är närmast..." Tack snälla. Nu har även de andra terminalerna börjat säga samma sak och jag tittar på mina bakomvarande suckande medshoppare med en "Vad var det jag sa?"-blick. Hah!

Tar bilen och beger mig mot centrum tillsammans med ett "litet" gäng som slutar jobba just vid den här tiden. Inga köer alls ju.
Svänger in till Willys och tänker att kanske... Nä. Kontanterna slut, kommer in v 48. Känner igen känslan...

Anländer till bankomaten. Där står en man som ser lite lätt förvirrad ut. "Funkar den inte?" frågar jag. "Vet inte. Den sa inte att det är nåt fel men jag fick inga pengar." Där stoppar INTE jag in nåt kort, beslutade jag. Vad äääär det här för dag???
Nu hade vi lite tur trots allt, lille farbrorn och jag. Torsdag och kvällsöppet på banken. Det löste sig! Fick pengar och kunde köa mig tillbaka till CG. Pust.

Det blev inte som jag hade tänkt, alltså. Solen hade försvunnit för länge se'n när jag kom hem. Det blev att plocka in mat och laga till käk istället. Kaffe och Åsa Larsson blev det en stund i alla fall.

Avslutade sedan kvällen med att städa diverse saker som råkat få sig några sprut av en katt som är lös i magen. Perfekt avrundning.

Full kontroll och bra tänkt!

Jag tror minsann min man är lite rädd om mig. För visst är det väl av ren och skär omtänksamhet han skickar länkar som dessa på mailen? Det kan väl inte vara så att han misstror min förmåga att köra MC?

Nä, i nästan samma veva frågar han (i och för sig säkert halvt på skämt) om vi inte ska ta motorcyklarna och dra till Skottland. Till sommaren?

Eeeeh, jag vet inte om jag känner mig så pass säker första sommaren jag kör, blev mitt svar.

"Äsch, det känner du snart att det är inte alls så farligt svårt som du tror..."

Hmmm... Jag är redan nervös...

Och jag ska läsa och få både full kontroll och tänka bra (bättre).

Smida medan järnet är varmt

Drömmar... Var kommer alla konstiga såna ifrån?

Inatt drömde jag att jag skulle söka sommarjobb. Som smed... Jag skulle jobba mellan kl 10-14 varje dag. Längre än så trodde de inte att man orkar stå och banka på en varm järnbit om man inte är van.

Jag var bombis på att få tjänsten eftersom jag är van vid både metaller och värme (???). Hann aldrig knacka på i smedjan för jag skulle helt plötsligt gå iväg och mjölka en häst(!?!)

Helt naturligt. Jag var bara tvungen att byta om först eftersom jag hade nån slags folkdräkt på mig. Såg ut som en zigenarbrutta med hatt och grejer. Vackert men opraktiskt vid lantbruksarbete. Hittade en klänning och ett par tights som skulle passa, de var nämligen försedda med hästmotiv båda två. Bebismotivaktigt.

Jag är rätt glad att jag vaknade innan mjölkningen genomfördes :-)

Utländsk skolmat

Det här är bara inte klokt!!!!
Jo, jag vet att det är mycket som fallerar vad gäller skolmaten men detta...

Satt i godan, morgontrött, ro och tittade på TV. Repriser från utvalda lokal-TV-stationer. I detta fallet Östnytt. Där berättar de att upp till 70-80% av skolmaten på vissa skolor har utländskt ursprung. Va???

Då menar jag inte att det är recepten som är från andra länder. Ånä, det hade jag gillat så ungarna får lite variation även i skolan. Näääää, det är MATEN!!!

Potatisbullar från Belgien och pannkakor, fattar ni - pannkakor!?!? - från Tyskland/Holland eller nåt. Potatisen kom också från något annat europeiskt land och låg packade i små "söta" vacuumpåsar...

Som sagt - det är helt vansinnigt!!!
Jordbruksministerns svar på detta var att han är inte alls förvånad. Nähä? "Det beror troligen på att upphandlingarna görs centralt för många instanser, då blir det så..." Typ.
Men hallååååå! Så här kan det väl inte få fortsätta? Ska vi köpa från länder med skittaskig djurhållning (av den sort som är förbjuden här...) och köra den långväga med en massa utsläpp?

Kan inte komma över det här, när man t o m köper FÄRDIGA PANNKAKOR från andra länder... Vart är vi på väg?

Nä, nu måste vi reagera! Gå till exempel in och skriv på listan om Naturlig mat i skolan, det finns andra också, naturligtvis.

Ryker lite om mig fortfarande...

Räkna med mig

Lite dåligt med ork till att skriva just nu men en kort dagsrapport kan jag kanske mäkta med.

Började dagen som vanligt strax innan sex och sen gick det. Vidare. Klockan tickade på och jag utförde en del sysslor. Alldeles för få för att jag ska vara nöjd men vem sjutton har sagt att man ska vara så himla nöjd hela tiden???

Bland annat räknade jag lite. Som ni kanske ser så var bitarna uppmärkta så jag inte skulle tappa räkningen mitt i alltihop.

Matematik på högsta nivå

Döttrarna ville se till att hålla räkningen på sina bakverk så att det fanns kvar till alla i klassen vid fikat. Tur att man inte lider av sötsug och behöver känna sig träffad av lappens budskap. Det är snarare de fyrbenta som behöver upplysas om detta men de har inte kommit riktigt så långt i sin utveckling än.

Kattlapp?

Nu ikväll så blev det matlagning och fortsatt röjning i garderobsträsket så nu känner jag mig litegrann som Frasse...

Kattslapp

Ögonrelaterat

I fredags var jag med kära mor till optikern, något som har varit välbehövligt länge men som skjutits upp och upp och upp. Nu blev det av så nu kanske hon slipper en liten bit av huvudvärken, den som är synrelaterad i alla fall.

Jag kunde ju inte låta bli att prova lite bågar, heller. Det är ju rätt kul när man inte måste välja just då :-)

Hittade direkt ett par skithäftiga som skulle passa mig perfekt! Olika, starka, färger på ett par bågar som är ungefär likadana i formen som dem jag har. Nu kanske jag ska slå till och fixa mig ett par gammelögon? Progressiva linser har jag ju haft ett tag och det funkar rätt OK men ibland är det skönt att ta ur dem och låta ögona vila litta.

Liknande fast mycket starkare färger var det

Svalde djupt och frågade vad det skulle kosta. OK, jag får fundera lite till... Men de var snygga! Och om jag slår ut kostnaden på den tid jag (förhoppningsvis) kommer att kunna använda dem så... Ja, ni hör resonemanget, jag vill verkligen ha dem. Fast det finns ju billigare alternativ, förstås. Suck.

Ett tecken på att jag inte har mina glasögon så ofta; Igår när jag skulle tvätta bort sminket så glömde jag ta av dem. Blev inte alls bra kan jag meddela. Mascaran satt kvar där under glasen.

Hur får man dem att stanna?

Tonåringar... Det finns så många olika sorter så man kan/ska absolut inte dra alla över en kam. Ånä. Jag har haft en del olika varianter. Och har...

Just nu är det en "ränna-ute-på-kvällarna"-period. Den ena värre än den andra. Igår var det nästan hopplöst att få hem dem. När den ena hade bärgats skulle den andra ut. Däremellan smet nån annan, äldre kille, in i hallen och kastade sig ut i köket och vräkte i sig mat vi hade ståendes.

Den lyckades jag kasta ut men då smet en av våra iväg också. Så där höll det på. Till slut var hela familjen samlad och jag kunde få min välbehövliga skönhetssömn.

Ikväll kändes det som att scenariot skulle upprepas. Jag tjatade och tjatade om att det var dags att komma hem, in i värmen. Nädå, vem brydde sig? Den ena svarade inte ens.
Till slut skickade jag ut Lillan för att leta. Hon kom in gråtande och naturligtvis blev jag skraj. "Vad har hänt?"

Hon sitter där uppe och kan inte komma ner. Hon gråter.

Och visst. Långt däruppe i granen satt hon, den lilla rackaren. Helga. Svart som kvällen runt omkring. Bara två lysande ögon och ett ynkligt pipande läte. Kattskrället hade väl antagligen blivit uppjagad dit av snyltgästen. Killar!
Jag ville inte klättra i mörkret och sa till den samlade barnaskaran att vi fick låta henne vara så länge. Vi gick in och avvaktade. Det kändes inte bra men de brukar ju klättra ner till slut.

Så kommer mannen i huset hem. Frågar vad som står på. Hämtar stegen och klättrar upp. Det fattas två meter för att han ska nå henne. Granens grenar är nog inte riktigt i den dimensionen att de kan bära honom men efter lockande och pockande fick han med sig henne ner. Hjälten riven i ansiktet och lika darrande som katten. Hon stack iväg när hon tog mark och syrran hennes drog också till skogs. Suck.

Nu är de båda fyrbenta tonåringarna inne. De tvåbenta är lite utspridda däremot. Hoppas det blir lugnt resten av kvällen :-)

Den stora flytten

Nu är det påbörjat. Fyyy, vad det satt långt inne! Ni vet den där känslan när man ska ta tag i något och inte vet var man ska börja? 

Så har det varit (och är lite fortfarande). Mycket för att det finns liksom ingenstans att göra av allt som ska flyttas/rensas ut. Det höll på att bli likadant idag när jag stod där med händerna i sidorna och tittade på eländet... Se'n bestämde jag mig för att ta en promenad och ladda batterierna. Det hjälpte!

Nu är jag dammig och trött men hälften av all skit utrustning är undanröjd från kontoret. Meeeen, jag kommer nog inte kunna gymma på ett tag eller vad tror ni? Är det någon som vill ha en TV eller skrivare eller kanske en bildskärm? Bara hör av er, vissa saker kan hämtas och kostar gratis :-)

Men oj, vad blandat med saker man hittar. Mödravårdsjournaler, betyg från grundskolan (rätt kul läsning) och gamla foton. Allt i en enda salig röra.

Se'n hittade jag den här juvelen från 1995:

Glömmer aldrig hur glad jag blev för den hälsningen på min födelsedag. Tyvärr missade jag Jönköpingskonserten men man får leva på minnen från fornstora da'r istället :-)

Telefonsvarare

Imorse hade jag två stycken upplevelser. Inget stort, bara telefonsamtal som skulle ringas, men det blev ändå lite av aha-upplevelser.

Den första var till den nya tjänsten för att anmäla frånvaro i skolan. Ena dottern ringde från sängen (!) till mig i soffan och kraxade att hon hade ont i halsen och kände sig febrig. OK, stanna hemma och kurera dig så ringer jag och sjukanmäler dig.

Tänk, jag hade varit förutseende nog att lägga in det numret i mobilen! Ringde och samtalet besvarades av en sån där härligt metallburksekande digital röst.

"Knappa in personens tiosiffriga personnummer, avsluta med fyrkant."

Jahapp, då gjorde jag det. Jag är faktiskt en sån som kommer ihåg ALLA mina familjemedlemmars personnummer, även utanför den allra närmaste kretsen, så det var inga problem. Trodde jag... "Personnumret är ogiltigt" tjötade metallrösten om flera gånger. Jag kollade och hittade inget fel, frågade t o m pappan som satt bredvid och han höll med (jag tror han var vaken...). Det var alltså hennes pappa, inte nån jag hittade på bänken på stationen, jag var fortfarande kvar i soffan. Knappade in exakt samma siffror och plötsligt var frånvaron anmäld. Jaja.

Nästa telefonsamtal var för att avboka en transport som jag vimsade med igår. Tittade på klockan. 06:57. Ja, jag testar.

Välkommen till DHL... For information in English, please press 9 (eller nåt)... Man skulle trycka nåt för att komma dit jag skulle och sen skulle man trycka ytterligare nåt. Gjorde så och EFTER det talar de om att deras öppettider är kl 07.00 till vad det nu var. Va? Hur smart är det? Ta upp mina dyrbara morgonminuter med att rabbla en massa knapptryckningar som leder mig fram till vadå? Intet. Välkommen tillbaka. Om typ 1,5 minut.

Utveckling på en kvart

Undrar hur många utvecklingssamtal jag har suttit på. Inte egna utan såna som gäller barnen. Det har nog blivit runt 90 st!!! Om man räknar från de är 4 och framåt, ett varje termin grundskolan ut. Minns inte om det bara var ett om året på dagis? 18 st i grundskolan + 3 lågt räknat då, det blir 21 st/barn. Än så länge är det 3 st som kommit så långt, det blir 63. Den fjärde har hunnit med 3+14 än så länge och den femte 3+9. Hmmm... 61+17+12, det är alltså 90 st... Oj...

Jag har inte ensam grejat detta, de har ju papp-figurer också som avlastat där, men tänk... Inte är det som när en annan gick i skolan och det kallades kvartssamtal, heller. Det är väl tre kvart snarare. Alltså, mer än en arbetsvecka som tillbringats med dessa samtal. Hittills. Det kommer mera.

Igår kom båda de aktuella barnen hem med varsin lapp där det ska kryssas i tider man kan komma dit på. Nämen, samma dagar och tider? Ojdå, vilken överraskning. Varför ska nåt vara smidigt? Men äsch, det löser sig! Det är ju inte som när det var dags för tvillingsamtalen. Nå'n gång tyckte lärarna att vi kunde ta det ihop, för att spara tid. "De är ju ändå så lika i skolarbetet och allt..."

Dagens skola ska se alla som individer. Eller är det bara ett av de fina uttryck som är pappersprodukter? Finns ju några såna, tyvärr. Dem tar vi en annan gång.

Innan det började, tror jag :-)

Kommande generationer

Jag gillar att rensa. Hatar att ha en massa grejer liggande oanvänt. Kanske kan bero på att det inte finns tillstymmelse till förråd hos oss. OK, kanske yttepytte då men inte tillräckligt.
Jag vill slänga/sälja/ge bort istället.

Just nu är det bildskärmar, skrivare, tjock-TV o dyl som kommer att få flytta härifrån. Sen finns det ju barnböcker, lego, gosedjur, leksaker m m. Sånt som våra absolut inte använder längre.
Meeeen... nu börjar man ju fundera innan det ryker iväg... Tänk, om några år kanske det kommer barnbarn! Då är det ju bra att det finns lite grejer för dem att leka med när de kommer på besök.

Jag vet inte... är det bra att tänka så här?
Lite skrämmande är det allt.

Samtidigt så har jag saknat en del sånt från min barndom när mina växt upp. Mina Barbiedockor saknade jag bara för att de var dyra att köpa nya. Men Lotta-böckerna! Oj, vad såna jag läste! Det och Kitty. Tvillingdeckarna var nån annan liknande också, va? Och Vi Fem... Är det nån mer än jag som minns??? Jag bodde på biblioteket emellanåt den perioden, 12-15 böcker av varierande sort brukade få följa med hem varje vecka. Plus det jag önskade mig när jag fyllde år. Många böcker blev det.

Lånad från merrivik.se

Tror minsann det får sorteras ut en del som INTE ska byta hemvist utan istället ska få en egen plats i väntan på små barnafötter. Kära barn, ta nu inte detta som en uppmaning, jag kan vänta :-)

Riskfritt vid graviditet

Vet ni att man kan använda det vaxlösande medlet Revaxör utan att oroa sig, trots eventuell graviditet? Jo, det är sant.

Jag vet inte riktigt sambandet mellan öronen och de delar där bebisen befinner sig men om man skulle råka ta fel insprutningsställe, är det då risk för att slemproppen går?

Blivande mästerkock?

Minstingen har sålt jultidningar och fick en surfplatta i premie till mamma sig själv. Inte illa kämpat! Och tack till er som köpt och gjort det möjligt, naturligtvis. När man bor som vi gör, på landet, så är kundkretsen begränsad så insatsen får allt anses vara med beröm godkänd.

En av böckerna hennes far/vi beställde var "Per Morberg lagar husmanskost". Han är en härlig kock/människa tycker jag. Vad jag kan se på TV, alltså, har ingen IRL-erfarenhet. Jag gillar hans avslappade inställning till matlagning (och kanske även till livet i stort, vad vet jag).

Boken hamnade i jultidningsförsäljerskans händer först av allt, vi har knappt kikat i den. Där satt hon i soffan och smackade och gillade recept på löpande band. Husmanskost. Det var sparrissoppa och blomkålssoppa, potatisbullar och jag vet inte vad. "Kan vi inte göra blomkålssoppa nå'n dag?" Eeeh, joo, visst...

Se'n gjorde hon ett förslag på en trerätters hon ska traktera oss med vid första bästa, passande tillfälle.

Förrätt: Sparrissoppa med stekt, knaprig bacon och Västerbottenost

Varmrätt: Honungsmarinerade revbensspjäll med rotfrukter

Efterrätt: Blåbärssoppa med glass

Visst låter det som en helt OK trerättersmiddag? *slurp*

Tror minsann hon har det i blodet, lillan :-)

Måndagssudd

En del människor är ute och suddar då och då. Oftast helgkvällar. Jag kör en annan variant. Jag stoppar in mina linser i fel ögon. Oftast vardagsmornar.

Ja, det är ju fortfarande i mina ögon men vänster hamnar av nån anledning i höger och den naturliga följden blir då att även den kvarvarande hamnar fel. Just idag märkte jag inget förrän jag satte mig vid datorn på jobbet så ni kan lätt räkna ut att jag var rätt trött och seg...

Med trötta, torra, ögon försökte jag jobba så gott det gick, trots suddigt seende. Såg fram emot frukostrasten extra mycket så att jag skulle få byta tillrätta igen. Ibland är det extra bra att man är nära hemmet. Då kan man göra en massa saker som annars skulle blivit kvällssysslor.


Hem kom jag och skyndade in till spegeln med linsvätskan i högsta hugg. Men... vad nu? Det fanns inte ens nån lins i vänsterögat! Halvblind letade jag runt och minsann, där låg den. I det ena handfatet. Hur den hade klarat sig utan att spolas ned av döttrarna (eller torka ut för den delen) är för mig en gåta. Till saken hör att det är just det ögat som är minst seende på mig så NU ser jag igen!

Så här kan arbetsfördelningen se ut en vanlig frukostrast hos oss:

Jag:
Bäddar sängen
Plockar undan ev tvätt från vårt rum
Rullar upp persienner/släcker bortglömda lampor runtom i huset
Rullar ihop avsvalnade plattänger/andra hårverktyg
Sätter på tvättmaskinen/hänger upp tvätt beroende på status
Plockar ur diskmaskinen (om jag ids)

Maken:
Steker ägg och bacon

Helt OK för min del att slippa stå vid spisen och bara sätta sig och sleva in :-)

Kattsvart

Jag har stött på ett problem vi måste lösa här hemma. Vi måste byta badrumsmattor. Färgen gör sig alldeles för bra mot våra småkissar. De liksom bara försvinner mot det svarta. Detta i sin tur åstadkommer diverse svordomar från oss tvåbenta och skrikande från de fyrbenta, när vi råkar trampa till på dem. Ni vet hur en katt kan låta, va? Det går genom märg och ben. Ja, svordomarna är inget att njuta av heller, i och för sig.

Njutit har jag däremot gjort av att vara omgiven av hela härliga familjen, både idag och igår kväll. Utökad sådan, till och med. Gillar vi!

Nåt av detta istället för ena änden av gråskalan, kanske?

Såg (delar av) reprisen av "Så mycket bättre" bara för att det var så många som nämnde Magnus Ugglas tolkning av "Min far och jag". Det var verkligen ingen överdrift. Tårarna strilade nedför kinderna. Mycket beroende på att det var så jäkla vackert men också för att jag naturligtvis inte kan låta bli att tänka på min egen saknade pappa.
Darin vände tillbaka stämningarna lite med "Apan som liknar dig", helt klart en låt som kommer att spelas om och om igen på radion. Party, party! Hur i hela friden har jag kunnat missa Olle Ljungström? Det har bara varit ett namn jag hört då och då, jag har inte haft några egna kopplingar till hans musik och därför inte lagt nån vikt vid att ta in mer info. Det blir nog ändring där, tror jag.

Nu börjar den här långa söndagen lida mot sitt slut och det är bara att hänga med in i kommande vecka. Vi kör väl måndag som vanligt till att börja med?

Lady Lazy

Åååååånä, knappast. Här var man minsann uppe långt innan varken tuppen eller nån annan gav ett ljud ifrån sig. Hönan hade redan släppt och stekt äggen igår så det var bara att väcka lillkycklingen så hon kunde ta sig upp och iväg på rally med storebrorsan och Frida. 
-Är du vaken? frågade jag lite försynt (klockan var strax efter sex...).
-Jaaadå, jag har legat vaken en stund, blev svaret. Bra, tyckte jag och gick därifrån. Då kom pappas gener fram. Det vill säga; hon låg kvar.

Uppvaket framskred och de gav sig iväg mot Nässjö. Det började rumla lite varstans i huset och en timme senare hade jag blivit av med fyra stycken till. Bara en sussande tonåring kvar i huset.
Jag visste att det skulle dröja några timmar till innan den sussningen avslutades så jag kunde ägna mig åt en del av det jag hade planerat alldeles på egen hand. Rallyt fick klara sig utan mig den här gången, även om det hade varit kul att vara på plats för att se svärdottern spöa killarna. Det kommer fler gånger :-)

Till slut väcktes även den tröttaste (när jag ansåg det var dags) och vi åkte en runda. Kyrkogården var första anhalten. Pappas och mina farföräldrars gravar. Vi kämpade tillsammans för att tända ljusen, till slut lyckades det. Jag hoppas de kommer att fortsätta brinna för de älskade. Lika svårt att gå därifrån varenda gång. Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Bilfärden utfördes dagen till ära i tjejernas Ajra, 850:n. Det är lite speciellt. Varenda gång spelas det dansmusik eller "raggarrock" när man vrider om startnyckeln. Idag blev det även en lite annorlunda premiär för mig. Trots min ålder har jag aldrig tidigare kört bil med rattmuff!

Efter ett mamma-besök och en liten matshopping köpte vi med oss Kinamat hem. Ännu en premiär! Jag tog en thailändskt kryddad rätt - en stark upplevelse kan jag lova... Och god.

Nu är det bara att invänta fartdårarna. Fetaostfyllda pannbiffar tror jag att jag ska traktera dem med ikväll.

Ha en bra dag!

Säger du det ofta? Eller avslutar ett mail med det, kanske? Hur ofta menar du det? Varje gång? Oj, det var inte illa. Eller är det så att du gör som jag, kör Backspace ibland?

Vissa gånger så kommer jag på mig själv med att vara på väg att skriva det. Så tvekar jag. Visst låter det lite hurtbulligt? Vill jag verkligen framstå som en så'n? Det där kan man ju slänga ur sig hur som helst, till vem som helst.

Jag har slutat drälla frasen omkring mig. Överhuvudtaget har jag blivit mer sparsam med ord. Inte här då, det kan bli lite väl många emellanåt men det bjuder jag på. Vill man inte läsa så låter man bli. Plättlätt!

När jag säger sparsam så menar jag att jag använder dem bättre. Försöker lämna ifrån mig sådant jag verkligen menar.

Det kan t ex vara att jag ser någon som har en skitfrän frisyr, någon jag inte alls känner. Oftast stannar det vid tanken men numera händer det faktiskt att jag går fram och talar om det. "Vilken häftig frissa, du passar verkligen jättebra i den!"  Personen ifråga brukar bli förvånad (konstigt, en vilt främmande människa kommer fram på det viset...) men glad. Jag blir också glad då. Visst är det härligt att göra människor glada?

Ett leende, ett vänligt hej eller tack. En förstående kommentar om t ex "Körigt idag?" till någon som ser sönderstressad och trött ut. Det behövs så lite.

Nä, minsann. Några fler hurtiga tillrop bara för att det "ska vara" blir det inte. Frågar jag någon "Hur är det nuförtiden?" så gör jag det för att jag undrar och bryr mig, inte för att ha nåt att säga.

Får jag själv samma fråga från någon som jag vet inte bryr sig ett skit om hur jag har det så finns det några alternativ att ta till:

Låtsas att du inte hör och prata om nåt annat och/eller se till att komma därifrån snarast möjligt.
Fråga om personen vill ha ett ärligt svar på det. Då brukar reträtten komma ganska omgående.

Jag slänger också ur mig negativa saker (oftast på hemmaplan) men jag jobbar på att bli bättre. Med hjälp av andra och förbättrad självkännedom som kommer med ålderns och erfarenhetens rätt.

Så - lite mer värmande, ärliga ord istället för plattityder. Vad säger ni om det?

De här tankarna späddes på av det här inlägget.

Potatisbullar och blodpudding

Jajamen, Ingela, du hade alldeles rätt i din gissning på detta. Huuur kunde du gissa det? Tycker jag gjorde det svårt genom att slänga in en bild på mig där på slutet (visste inte riktigt hur jag skulle rita en pudding i Paint...).

Eftersom du var den första/nästan enda som gissade och det blev så rätt så skänker jag dig härmed ÄRAN. Eller så kan du få välja en bok från mina välfyllda hyllor :-) Bara att fråga efter nåt, kan ju hända att det finns.

Vad jag ville få fram med det där inlägget om vad barn önskar sig är att mina ungar känns lite annorlunda mot många andra jag stött på. Åtminstone i just detta. Hur många väljer potatisbullar och blodpudding när de får önska käk? Inte jag, det kan jag lova! Det sistnämnda försökte jag mig på nån graviditet när jag hade taskigt blodvärde, det fyllde på spyfrekvensen kan jag lova... blä. Aldrig mer.

Nä, det där får de gå till andra och "njuta" av, något de brukar få chans till några gånger om året. Vi får tacka för den möjligheten så jag slipper stå till tjänst med just detta.