Bästa ställningen

Lustigt. Just idag (eller om det ev var igår, tiden rusar ju på som värsta expresståget och jag missade stationen igen) fick jag en liten aha-tanke när jag passerade ett antal bilar. Detta skedde pga att de som satt vid ratten på de bilarna körde alldeles för långsamt, inget annat.

Det var inte det jag egentligen skulle komma till. Det jag egentligen skulle komma till är detta; Jag litar inte på människor som kör tio-i-två. Eller kvart-i-tre. Kan ju iofs vara tio-över-två eller kvart-över-nio också.
Jag litar inte på dem. Inte i trafiken. Jag vill inte att den jag åker med har det där krampaktiga taget om ratten. Det ser osäkert ut.
Vita knogar som skvallrar om att tankarna är "måste vara beredd om det hoppar ut nåt framför motorhuven". Brukar samköras med blicken just framför den. Motorhuven, alltså.
Då känner jag mig rädd.

Inte ens när jag åker rally i flygande fläng i skogen brukar det greppet användas av den vänstersittande. Det är växlar som skiftas och handbromsar som dras i. Ibland är båda på ratten men det är en annan sak. Det är inte med kramp. Det är med känsla.

Sen är det de där som ligger ner när de kör. De ser inte över ratten, de kikar nånstans mellan ekrarna, antar jag. Världens längsta armar har de också. Annars når de inte fram till den runde styrgrejen, inte heller kan de hänga med hela armbågen utanför. Lyssnandes på hög musik.

Nu har jag fått lite fog för mina funderingar. Visste väl det.

En dryg timme kvar

För åtta år se'n missade käre maken speedwayen på TV pga en envis bebbe som minsann hade bestämt sig för att vänta. Bara lite till. Och så lite till. Hon skulle väl bara...
Trots att vi befann oss på rallytävling med klockande av värkar in i det sista och nästan lite panik på vägen till BB.  - Skulle den sista komma i bilen? - så bestämde bebben sig för att låta föräldrarna  vänta. Lite till.

Som de brukar - till slut - så kom den. En söt liten tjej anlände mitt i VM-deltävlingen. Det har hon fått höra, minsann. Jag kan avslöja att han skojar, barnafadern, han tittade mycket hellre på henne än fyra morrande speedwayåkare. De åkte ju bara runtrunt. Hon sprattlade åtminstone med sina lemmar och gnydde lite smått, bara.

Ikväll tar han igen det. Lejonen har hemmamatch och även om lillan fyller 8 nu så fick han tillåtelse att ge sig iväg. För hon har knappt varit hemma själv, hon har en massa som hon ska bara göra...

Grattis lilla solstrålen Nora!

Keep cool

Det gör jag. Inte så konstigt efter gårdagen.
Fast lite värme spred sig också. Det har fortsatt idag. Feber kallas det visst.
Återkommer när den har sjunkit och jag har stigit.
Upp behövs inte eftersom jag jobbar och står i, men ja...
I däremot nu. Badet väntar.
Höres!

Utfrysning pågår

Strax. Efter frukost. Då ska jag sätta igång stora utfrysningen. Det blir ingen nåd. Take no prisoners!
Det är så grymt i den kalla världen.
Återkommer med rapport.

Blev inte som planerat

Trevligheterna vi skulle ägnat åt oss efter det stora äventyret blev inställda pga sjukdom. Inte vår då.

I fredagseftermiddag bestämde vi därför lite snabbt och smidigt att åka ner och göra just det. Hämta husvagnen på dylikt vis. Snabbt och smidigt.
Oron kröp lite i kroppen. Hur skulle det se ut efter stormen? Vi har träffat på flera stycken som fått bud efter sig och fått hämta hem i veckan, tält som blåst sönder osv. Visserligen på granncampingen men ändå.
Vi anlände och det stod kvar.
Grannarna berättade att det blåst 27-28 sekundmeter och de hade varit inne och satt upp pinnar, spänt linor och annat flera gånger. Vi tackade och bockade och gick in. Sönder på flera ställen i sömmarna. Några böjda pinnar. Suck.
Kvar stod det i alla fall. Och vi plockade ner allt snabbt och smidigt.
Grannen - som legat på samma plats i 30 år (eller det vet ju inte jag, men husvagn har han haft där iaf) - var imponerad. Vi som inte var vana vid det här klarade det galant, tyckte han. I nästa andetag; Det syns när det är människor som är vana att ta tag i saker och få nåt att hända. Huvet på spiken, gubbe lilla!
Speciellt tillsammans, då är vi oslagbara.

Resan hem startade med ett mål mat (eller vad man ska kalla det) på Mackadonalds, i enlighet med önskemål från enda medvarande barnet. Jag fick köra det "lilla" ekipaget. 16 m, typ.

Igår kände jag mig därför som en lastbilschaffis och gick omkring i trätofflor mest hela da'n.

Husvagn av- och urtvättades (tack, barnen) så nu är den som ny igen.

Nu är den hemma och sommaren är över.
Punkt.

Heliga Bitte

Som i heliga Birgitta fast helt åt fanders åt ett annat håll. Jag är heligt förbannad. Så arg att mitt hjärta värker och lungorna flämtar efter luft. Över en skitsak. Fast det är det inte. Inte egentligen. Tycker inte jag. Det tycker säker dom som var föremålet för min spruttiga, skruttiga ilska. Men inte jag inte.

Det blev väldigt tyst efteråt. Inte en kotte inom syn- eller hörhåll just nu.

Å som de säger; vansinne är ärftligt... Say no more. Not from whom...

Två teskedar = ett tefat

Undrar
Fortfarande
Om...

...det verkligen är så lätt att lura hela världen? Jomenvisst, så är det. Vill man bara tro tillräckligt mycket så går det.

I över 50 år har Almiro Baruna skrattat gott åt sin lilla kupp. Med hjälp av diverse hushållsattiraljer skapade han en bild som visade på att det finns andra som flyger i vårt luftrum.

Hmmm, undrar vad jag kan få till med min flötiga spis och en stekspade? Får fundera på det.

Sopigt

Ni vet hur man kan reta sig på saker ibland? För visst är det så att det finns såna? Retliga saker.
I helgen har jag varit på skräphumör. Inte så att jag mått kass eller varit allmänt grinig. Nej, men vansinnigt sur på folks brist på hänsyn och tankeverksamhet.

Igår var vi på folkrace - jag satt i sekretariatet, Peter var ute på banan och bossade och Jocke körde (tyvärr med krånglande bil...) - och efteråt, när jag i godan ro väntar på att allt ska bli klart; Vad skådar mitt norra öga? Burkar. En massa tomburkar utspridda över området. Visst, det fanns lite annat skräp också men det var burkarna som störde mig. Anledningen? Ja, kanske att det stod minst 3 stora tunnor avsedda för pantburkar utställda inom slängavstånd. Varför gör man så? Bara släpper grejerna där man står. Eller drar sönder dem så att upplockarna skär sig fördärvade om det vill sig illa. Arg blev jag. Och plockade upp. Utan att skära mig.

Idag var vi i skogen och vad hitta' vi väl där? Blöjor och tvättlappar precis vid vägkanten. Jaja, det hade varit lika illa längre in i vegetationen, det var inte så jag menade. Fy f-n. Som blöjbarnsförälder brukar man väl vara mer förberedd än så? Nån slags påse skulle säkert kunna upp- eller frambringas. Knyt till och släng vid nästa tunna. För bövelen.

Annars har helgen varit väldans bra, lugn och skön. Avslutades med kantarelljakt och påföljande avsmakning. Nu är det full fart mot kommande vecka, bara att dyka i säng och samla krafter, sju kvart i timmen.

Streckskräck

Har ni tänkt på hur mycket ett skiljetecken kan påverka det vi läser? I mitt arbete träffar jag med jämna mellanrum på en person som skriver utropstecken efter varenda mening, det är nästan så det sitter ett efter frågor också. Jag irriterar mig vansinnigt på detta.
Hela mailet blir argt, även om det kanske inte är meningen. Nu tror jag iofs att det är det i just detta specifika fall, men visst är det lite kusligt? Ett enda streck över en punkt ställer till det.

Jag har aldrig sett på maken. (Snacka om att köpa grisen i säcken...)
Jag har aldrig sett på maken!

Skillnad?

Det är sånt som kan göra en smågrinig dag till en helt och håller GRRRRR-dag. Om man orkar bry sig.

Så här ska man inte göra

Inte om man vill ha en bra dag.
Man böjer sig inte ned för att plocka upp ett papper utan att kolla vad som kan stå ivägen när man reser sig igen. Typ en gassvets.
Man startar inte en maskin utan att kolla så att bitarna sitter på plats. Och att de sitter FAST. Fast det gjorde de inte, de fanns inte där, nämligen. Onödigt köra i tomme, liksom.
Man hämtar inte kaffe utan kopp. Där hejdade jag mig, faktiskt i sista sekund. Något kändes fel. Onödigt köra i tomme, liksom :-)
Man pratar inte högt om vissa saker som poppar upp i tankesfären innan man riktigt vaknat. Inte om man vill upprätthålla sin image av att vara bland byns smartaste.

Man går inte till kiropraktorn i tron att det är en kota som gör att ljumsken krånglar (se'n 1,5 år tillbaka) och får ett besked att det troligen är en höft som börjar bli utsliten.

Så gör man inte. Nu vet ni.

Det SKA gå!

Fast det är bakslag och berg- och dalbana tillsammans med magnervsvridande och huvudsnurr så ska det gå. För jag har nämligen bestämt mig. Jag är chef och herre (nåja, kvinna) över mitt humör.

Redan för några dagar sen så visade jag prov på det genom att inte låta den irriterade halsen få sista ordet. Kanske för att det gjorde så ont att den knappt kunde prata, vad vet jag?
Idag har det varit många prövningar. Saker (t ex stålbitar av kiloklass) som tappats på fingrar och tår (stålhätta, tack för det), grinigheter och smolk av andra slag. Jag hade en liten dipp men föste tillbaka näsan över kanten och klarade det.

Kom hem till ett kylskåp som nästan mötte mig i dörren av ren desperation. "Handla, fyll mig!" ropade det. Lusten till det fanns inte i närheten, skitig och dan som jag var. Matinspirationen försvann direkt. Lasagnen som utlovats kunde inte tillverkas. Ingen mjölk, ingen grädde, inget alls. Pannbiff utan sås? Nej, tack. Köttfärsröra? Känner inte för det. Nu var det dykläge igen.
Inte heller nu drunknade jag i självömkan, fast det var nära. En enda tanke räckte; Du ska klara det.

Stressen som lurar runt hörnet motas undan och spaltas upp i delmål istället. Överkomliga. Speciellt när målsträvandet utförs tillsammans. Nog fixar vi det. Allt från gympadojor och regnkläder till jobblösningar blir lätt (nej, det var ljug - enklare) när man sätter det i sitt rätta perspektiv. Skitsaker i det stora hela. Stordåd utförda.
Positivitetsministern har talat. Frågan är om jag får avgångsvederlag om jag hoppar av en (o)vacker dag?

Jag är en hemsk mamma

Idag börjar två av döttrarna i skolan. Resterande av den sorten startar inte förrän på måndag. Men jag längtar och tycker det är såååå skönt när alla äntligen försvinner hemifrån och ägnar sig åt annat/nåt. Någonstans går gränsen. Både min och deras. Det är bara det att de vill inte alls känna vid att de nog är inne i fasen "Dags att återgå till skolan inom det snaraste innan jag blir skogstokig"
Jag däremot påtalar det ofta; "Det ska bli skönt när ni börjar skolan igen!" Vad ska hända med dessa barn som hör detta av sin moder? Går det bättre för dem som har mödrar som bara tänker det och inte säger det högt?

Nu börjar 12-åringen sexan inne i stora samhället Skillingaryd. Detta innebär bussavgång 07.12 och betydligt tidigare uppstigning än när hon hade 3 minuters släntrande promenad till skolan. Gymnasiedebutanterna som ska ge sig iväg på måndag måste också upp i ottan. MIN otta. Bestämde idag att jag nog ska börja jobba tidigare i fortsättningen.

Fast jag älskar er, kära barn, så vill jag inte trängas på toa vid sextiden på morgonen. Jag lämnar fältet fritt.

Friskar i

Jag känner att min hals vill göra ont, den pockade på uppmärksamhet redan igår. Jag låter den hållas där i bakgrunden men känner att jag minsann inte ska låta den bestämma helt och hållet.
Idag är en sån där dag när det snurrar idéer och projekt i mitt lilla huvud. Eller, det är väl ett ganska normalstort om jag tänker efter. Och det gör jag ju idag. Känner inspirationen komma. Vill att den stannar, så halsont och kroppströtthet; go to hell!

Det måste till - minst - en  lista nu. Att göra-lista. Frågan är bara för vilka pengar materialet till allt ska införskaffas. Nån som har några liggandes? Även små bidrag är välkomna. Euro och dollar är helt OK också. Jag är inte så knusslig.

SOS Alarm - var god dröj

Ett stort flygplan flyger upp och ner över vårt hus. Runt runt med magen upp. Från höger kommer en helikopter inflygandes. Den, den... störtar. Redan innan den når marken är jag på gång. Rusar till telefonen, slår 112. Andas ryckigt men försöker klara rösten. Funderar på hur jag bäst beskriver vägen hem till vårt hus.
"Välkommen till SOS Alarm. Just nu är det många som ringer. Du har plats 42 i kön."
Va? Har jag ringt fel? Kollar displayen. Nej, det står rätt siffror. Av någon outgrundlig anledning tar jag en annan telefon och försöker igen. "SOS Alarm, med de senaste nyheterna..."

Och DÄR vaknade jag.

Bild från helikopterpiloten.se

Tydligen är drömmar om helikopter en föraning om spirituell tillväxt. Jisses vad spirituell jag kommer att bli, det är nog fjärde gången på 10 da'r som jag drömmer om just det fordonet.

Hit och dit

Fredagen avslutades i husvagnen med make och yngstan, vilken skillnad det var mot när vi var där sist. Nu var det tystare av nån anledning !?!
Tidig sänggång blev det efter allt natt- och kattvak, jag såg verkligen fram emot att få en hel natts sömn. Det gick så där men iaf bättre än de tidigare. Vaknade tidigt och njöt av lugnet och kaffet, beställde tågbiljett som skulle ta mig till Värnamo och gamla "vingänget".

Fem år se'n vi träffades senast och det skulle minsann bli spännande att se om/hur de hade ändrat sig. En annan är ju inte en dag äldre. Eller jo, men det syns ju inte...
Vi är ett gäng fd postkassörer i varierande åldrar som började med fester för så där 20 år sedan och fortsatte med det med ojämna mellanrum, trots barnafödande och annat som hände under tidens gång. Nu blev det en snabbt ihopdragen fest när nästan alla kunde närvara, helt otroligt! Jag var väl den som velade i det längsta (pga att jag inte var på hemmaplan) men till slut så tänkte jag; Äh, vad häcken!?! (What the heck... *s*)
Efter makens välvilliga skjuts till Halmstad (hade inte lust med de 3,5 timmarna det skulle ta från Falkenberg) satt jag på stationen och lyssnade på Roxette på avstånd innan tåget äntrades. "Swisch" sa det (inte) eftersom jag åkte Krösatåget och snart blev jag mött på Värnamo station och kvällen i glada vänners lag kunde ta sin början. Trevligt, trevligt. Det var inte alls som att det var så länge sedan vi hade träffats, efter diverse resuméer fortsatte vi där vi slutade.

Vissa saker kom inte alla ihåg men det skyller vi på att förr drack vi minsann inte vatten till vinet. Eller hur? Eller minns jag fel? Kul hade vi, både då och nu, så förhoppningsvis blir det kortare uppehåll denna gången.

Förresten, på tal om Posten... Jag testade mitt fingergrepp häromda'n. Viktmässigt, alltså. Det sitter rätt OK än. Första brevet hade jag rätt på grammet och det andra skiljde det bara 10 på. Vem behöver våg?

Någon eller nån? Kanske nå'n?

Jag är en ordpetimeter och stavningsfanatiker - för att inte tala om syftningspolis - av stora mått. Jag erkänner utan omsvep och tar mitt straff. Som bland annat är att läsa felstavade rubriker/ingresser i tidningar och på nätsidor. Huvva, vad hemskt det är för mig! Vet också att man inte ska börja meningar med "Att" eller "Som" om det ska vara riktigt bra. Nog om det, annars tar det upp hela inlägget.

Jag vill bara dela med mig av en reflektion jag gör dagligen när jag skriver. Jag har fått lära mig (någon gång i slutet av förra seklet) att när man skriver så ska det vara något, någon o dyl. Ska det förkortas så sätt streck; nå'n, nå't osv. Nu kommer det stora problemet... De flesta skriver inte längre så, kan jag också sluta med det? Kan jag - utan våndor och slag på fingrarna- skriva nåt och nån? Det blir stopp i flödet varenda gång när jag stannar upp och tvekar om hur jag ska göra. Jag gör nämligen olika numera och så kan man ju inte heller ha det! Konsekvens är också viktigt i min värld förstår ni.
Hur ska jag nu göra med detta stora problem? Ska jag släppa efter, bli lite "wild and crazy" och blunda för regelverket? Ska jag hoppa fram och tillbaka mellan versionerna som en annan guttaperkaboll?

Hjälp mig, snälla!!!!

Fredagen den 13:e

Hmmm, är ni vidskepliga? Inga nycklar på bordet, spotta efter katter och allt vad det är. Jag är det inte kan jag säga. Jag har lite andra saker för mig istället.

Häromda'n - när jag befriade jobbkontoret från mesta delen av dammlagret - kom jag helt plötsligt att tänka på en av mina f d arbetsplatser. Det har jag inte gjort på bra länge och det fanns ingen självklar association så orsaken är dold i dammridåer. På kvällen fick jag reda på att en av mina arbetskamrater från detta stället hade skadat sig allvarligt, just vid den tiden när min tanke dök upp.
Det är inte första gången nå't sånt händer och det är lika rysningsframkallande varenda gång. Inte så att jag blir rädd men det känns... konstigt... eller vad jag ska använda för ord. Ibland läser jag tidningen extra noga. Står det något om personen jag drömde om? Det är alltså människor som jag inte träffat på år och da'r, som plötsligt dyker upp i mina drömmar. Lite creepy.

Idag har jag i alla fall lyckats skada mig. Inte p g a dagens datum utan av ren och skär klumpighet, en egenskap som säkert skulle användas om någon ombads att beskriva mig. Tre hack i högerhanden än så länge. Hinner nog inte fota dem innan de läker. Synd, va?

Nu ska jag hämta skrikhalsen, slänga in honom i buren och bilen och dra iväg till rörutplockning. ha en bra dag allihop!

19 år 12 timmar och 42 minuter

Så länge sedan är det som jag blev mamma första gången. Min äldsting är så gammal just i detta nu. Har precis avnjutit en smarrig Tacogratäng som äldsta syrrorna grejat och nu är han ute och spelar fotboll med de yngsta två.
Jag är trött som en liten gnu men ändå pigg. Går det ihop sig?

Ska satsa på tidigt sänggående med bok ikväll (Djävulens fjäder av Minette Walters) och hoppas på att få sova. Kissekatten har väldig utlängtan och skriker/piper lääänge. Inatt orkade jag inte ens säga ttill honom och till slut gav han upp. Imorgon drar vi till tant djurdoktorn och plockar bort dränet, är väl risk att han måste ha kragen några dagar till, förstås.

Jag velar om en fest på lördag. Vill jättegärna träffa alla, det var evigheter sen, men jag är många mil bort. Kanske kan lösa det men det blir en aning bökigt så jag vet inte om det kommer att funka. Jetplanet är på reparation, nämligen.

Kvällens promenad blev en timme och sällskapet hängde med nästan hela tiden, vi bara delade oss sista biten när jag sprang lite. Skönt att få en stund när vi kan vara för oss själva, prata i lugn och ro eller låta bli om vi känner för det. Man behöver det.
Att vi träffas hela dagarna på jobbet räknas inte :-)

All vår början bliver svår?

Trots att jag känner mig lite småledsen, mest beroende på kattskrället som håller mig vaken när han skriker "Jag vill uuuuuut!!!" hela natten, så har jag en positiv känsla i kroppen. Tröttheten ska inte få slå mig till golvet innan jag ens tagit de första stapplande stegen in i ringen.

Igår blev det promenad som utlovat, en halvtimme med maken, som vek av när jag fortsatte i mitt - lite snabbare - tempo och se'n en halvtimme ytterligare. Träning avklarad. Tyvärr har jag ont i en axel så jag vågar inte riktigt ge mig på styrketräningen än, men det kommer. Städning och annan fixning (ställning till hantlar o dyl) ska grejas så att jag kan gymma utan att slå ihjäl mig. Eller få ömma tår.

Maten blev ugnsstekt fisk med tomat- och löksallad (potatis till barnen), smidigt och gott. Kycklingen till dagens gryta stektes i ugnen så det är bara att fixa grönsaker och tillbehör när vi kommer hem. Hmmm, här klickar det till nåt om att det var länge sedan jag uppdaterade Matbiten. Det kommer när jag strukturerat upp mathållningen igen, jag lovar.

Arbetet känns också bra, jag är ifatt med all bokföring på båda firmorna och den stämmer!!! Bokslut sista augusti och redan så pass färdig. Man kan nästan fälla en glädjetår. Eller varför inte två?
Jag har städat lite på kontoret och nu behöver inte dammallergiker riskera livet om de tittar in. Skulle inte göra så mycket om det vore en försäljare med välsmord trut iofs...
Imorgon blir det blåställ på, maskinerna väntar på att få skita ned mig så mycket som möjligt. Illvilliga tungor skulle nog försynt påpeka att jag inte behöver nån större hjälp med det, men sånt lyssnar jag inte på idag.

Ikväll har jag återigen tagit mig en runda i skogen, efter att ha hittat en födelsedagspresent till den älskade äldste, han blir hela 19 imorgon! Efter det skulle jag gjort en ritning till hantelstället så gubben kan svetsa ihop nåt bra, men det blev färgförbättring istället. Det går lite fortare om han svetsar. Och så är det mindre brandfarligt. Man ska inte leka med elden.

En sak som däremot känns avlägsen och just nu ouppnåbar, är mitt skrivande. Känner mig stressad och pressad när jag sätter mig och ska börja. Jag tror jag ska ta upp Skrivpuffandet igen och utgå från det, det funkade bra ett tag.

Säger bara två saker; Schema och Listor
Förresten, säger en sak till; Karaktär

Är det lösningen på allt?

Tar mig i kragen och slimmar förhoppningsvis magen

Japp, det måste jag göra nu. Det ska minsann tränas, skötas kost och få in rutiner igen. Semestern kan vara ordentligt nedbrytande eller hur? Hur trevlig och härlig den än är så blir det lite ovanor som byggs upp.
Sena kvällar/nätter, oordning på mattider, kanske lite för mycket av vissa drycker, motionen uteblir helt (förutom ett snabbt simtag när man doppar sig).

Nu Gerda min mamma ska det bli ändring på det! Planering, planering, planering. Vilka dagar ska jag träna? Vad? Hur? Vet ju att jag kan om jag bara ger mig den på det. Se'n får det bli matsedelsplanering också, det underlättar massor att veta vad som ska tillagas när man kommer hem. För att inte tala om när det ska handlas. Ikväll startar vi! Igen :-)

En annan som tagit sig i kragen - eller egentligen fastnat i den - är Siggekatten. Stackarn stöter i överallt. Vad jag vet så känner katter av omgivningen med morrhåren när de ska ta sig fram i mörkret. Ni kan tänka er hur det funkar med krage. Inte alls. Två gånger har jag varit uppe och tänt åt honom så han kunde äta inatt. Det är inte heller så smidigt. Det krävs en viss teknik för att få kragen runt matskålen och nå ner till den åtråvärda maten. Plutten.

Djur i bur

Tittar precis på Rapport, ett inslag om minkar som biter ihjäl varandra och t o m äter upp sina syskon... *ryser*

Vår Siggepigge har också varit i bur idag, en resa T o R till Djursjukhuset. Han har troligtvis varit i slagsmål under tiden vi varit borta. Han hade stora bölder som spruckit och det blev flera dränageslangar på hans rygg för att det ska kunna läka.
Nu ligger han under soffan och sover med en krage som till slut kom på. Lite jaktöverfall och osttrugande så gick det. På fredag ska det bort igen, tills dess ska han hållas inne. Om nu barnen kan hålla koll på dörrarna...

Annars då? Ja, vi började jobba idag och det gick väl sådääär. Fast nu känns det som att man skulle behöva en veckas semester.