Sorgkantad solskensdag

Lördag, den tröttaste på länge. Vaknade med yrsel och en förlamande trötthet i kroppen. Kändes inte som jag. Det var väldigt längesen jag var så trött.
Kan bero på att jag bara sov ca 3 timmar igår natt. Vaknade vid 3-tiden av kissekatten som ville ha mat. Lugnast att tillfredsställa behovet direkt, han slutar inte skrika annars. Stapplade upp i mörkret och höftade mat i skålen. Trodde jag. Visade sig på morgonen att jag hade hällt den i vattenskålen.

Jaja. In i bingen. Då kom det. Allt som jag för tillfället oroar mig för. Varv efter varv snurrade det i huvet. Det gick inte att somna om. Snurrade lika mycket utanpå som ini till slut. Jag som hade en massa anledningar att vara extra skärpt igår hade behövt varenda ynka liten sekunds sömn.

Därför så är jag väl på efterdyningarna fortfarande, sjunde vågen eller nåt. Kom hem och somnade i soffan och har inte rört mig i expressfart idag heller.

Tröttheten spär på känsligheten som bor i mig för tillfället. Gråtmild och lipfärdig hela tiden.
Jag är ju inte den traditionstrogna typen men idag hade jag bestämt mig för att åka till pappas grav. Tänker det varenda dag när jag kör förbi men det blir aldrig av, Vill vara på "rätt" humör. Om det nu finns nåt sånt. Idag gick jag ut och plockade granris, kottar och lingonris. Hemgjord gravprydnad blev det av det. Mossa - grön och skön - fick följa med. Jag bäddade med det och försökte tränga tillbaka tårarna. Åkte dit för en planerad ensamstund men det blev inte så. Mina tårar får vänta.
Tände ett ljus och såg lågan flämta i vinden. Den tog sig till slut och förhoppningsvis värmer ljuset dig en stund ikväll, pappa.

Skrivet på årsdagen i maj:
"Denne man finns inte längre.
Ett år av förträngande och försök att förstå.
Fatta att han är borta. Varför går det inte?
Vill kunna gå vidare. Vill backa tiden.
Vet inte vad jag vill.

Hade kanske redan lämnat. Honom.
Borta för länge sen. Ur mitt sinne.
Såg honom men han fanns inte.
På väg sedan jag var elva.
Liten blev stor. För fort.

Stor är liten nu. Förstår inte.
Du finns kvar. I mitt hjärta.
Saknar dig, min älskade pappa."

Gravida kvinnor går säkra

Nu har WHO kommit fram till att det är ofarligt att vaccinera gravida kvinnor mot svininfluensa. Stackars alla gravida män.

Tre dagar utan ett ljud

Har ni överlevt? Utan mig i tre dagar försmäktade ni på denna öde öööö... Har varit lite orolig för er, men jag har bara inte kunnat. Förlåt!

Jobbet har stört mina bloggarrutiner, där är liksom lite mer än fullt upp så när jag till slut kommer hem så blir det inte ork över till annat än familjen. (Säg det inte till nån - vill ju inte förstöra mitt rykte som bloggaholic -men de har faktiskt förstatjing på min tid.) Egentligen är det min närvaro de får, så trött som jag varit denna veckan var det evigheter se'n jag var, så jag har bara funnits där. Fysiskt närvarande, åtminstone. Bättre än helt borta eller hur?
Nu är det helg och kanske, säger kanske, blir det nåt inlägg utöver detta viktiga jag skriver just nu.

Kan förresten meddela att kombinationen 3 timmars nattsömn och PMS inte är nå'n höjdare.

Dessa dagar som bildar livet

Det finns dagar…

Dagar som man önskar inte hade funnits
Dagar som är grå, rentav svarta
Dagar som börjar illa och fortsätter så

Dagar när den enklaste syssla känns övermäktig
Dagar som borde suddats ut från almanackan
Dessa dagar finns ändå
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som man önskar sig fler utav
Dagar som är varma och ljusa
Dagar då inget kan gå fel
Dagar då allt känns lekande lätt
Dagar som för alltid stannar kvar i minnet
Dessa dagar är för få
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som är en blandning
Dagar som bildar livet
De får en ände till slut

ãBitte, 2002-02-18

Höstpinnar och skodon

Nu är det kört! Ett säkert tecken på att sommaren är över är när de oranga (eller stavas det orangea???) snöpinnarna kommer upp utmed vägarna. Upptäckte dem igår när jag tog mig en runda i den närmaste terrängen, utmed småvägarna här hemma är de utsatta. Ja, det är bara att konstatera fakta och gilla läget.

Jag kan inte påstå att jag lider när hösten kommer, även om regn inte är det väder jag föredrar. Är det bara uppehåll så kan jag lätt stå ut med alla härliga färger och att mörkret infinner sig tidigare på eftermidda'n.

Kroppen (åtminstone min) ställer liksom in sig på årstidernas växlingar, var och en av dem har sin tid. Filosofiskt värre, va? Nä, men rätt vad det är så är det bara dags att dra gränsen. Sommarkläderna känns fel över en natt även om temperaturen ligger kvar på en bra bit rött. En vacker dag vill jag bara krypa in i härliga tröjor och dra på mig stövlar. Min käre make påstår att jag har en alldeles för stor förkärlek för stövlar, vet inte vad han fått det från??? Kan det ha något att göra med att de fyller några hyllor i vårt snålt tilltagna förråd? Se'n att de flesta är svarta, det har han också svårt att förstå, ser de inte likadana ut? Men hallååååå, det kan ju skilja hur mycket som helst! Någon centimeter på skaft eller klack, högre snörning, ett knäppe eller nå't...

Jag har en egen teori om varför jag ”samlar” – vilket jag inte gör, det är en solklar överdrift –på dessa skodon. När jag var yngre kände jag mig alltid så lång i förhållande till omgivningen så det var lågklackat (=ingen klack alls) som gällde. En lätt hukning på ryggen ingick i detta.

Inte sjutton blev jag kortare för det, däremot fick jag en hemsk hållning. Numera har jag släppt det. Jag är lika lång, men är numera inte rädd för att visa det. Vad gör väl några centimeter till på min för det kvinnliga könet redan ovanliga längd?

Nä, jag handlar klackar och sträcker på mig istället! Därför har jag en massa års sko-shoppande att ta igen – eller är det inte så det funkar?

I vilket fall som helst – nu är det höst och tillåtet att längta efter stövlar på fötterna, även om man får försöka hålla sig till dem man redan har!

Fototriss - Rosa

Fotograf Julia Blansch

Fotograf Jennie Blansch

Fotograf Julia Blansch

Veckans fototriss går i rosa för att extra uppmärksamma Rosa Bandet. Dessa bilder är tagna i somras av två av döttrarna, men de får åka med ändå.

Hyllning

Jag är en sån där bokmal, ni vet. En sån som inte nöjer sig med böcker lånade på biblioteket utan måste äga. Jag vill ha dem hos mig, ordnade i rader i bokhyllan. Det hörs ju på namnet vad som ska finnas i dessa hyllor. Inga skålar från Orrefors eller billiga tävlingspriser. OK, nåt foto eller annat enstaka föremål kan få plats. Så länge inte böckerna ökas på till den volym att också den hyllmetern behövs.

Billy finns även i vårt hem. Från golv till tak. Några gånger har han fått flytta, Billy. Varje gång ordnar jag i bokstavsordning och kronologisk ordning inom varje författare. De flesta gångerna har något barn - eller annan läsare (?) - ansett att den ordningen inte är så noga. Barnen har oftast hållt sig till de nedersta hyllplanen. Några böcker har slängts ut och även fungerat som smakprov för små bebismunnar med tänder på G. Eller bara skjutis in från kanten. Och jag vill att de ska stå längst ut. Snyggast och så låter det dammet samlas på insidan istället.

Så kommer det nya böcker till hemmet, från diverse bokklubbar eller reor. Jaha, då ställs de på ett ställe så att jag ska veta vilka som är olästa. Läser aldrig om, nämligen. Tror jag. Nån gång har jag känt igen mig lite väl bra i en handling och misstänkt att den kanske redan avklarats. Överlevde det också.
Det är sedan, när de är lästa, som det blir lite bökigt. Ska jag ställa tillbaka den bland de nyaste så att maken också kan läsa den? Eller ska jag våga in med den i rådande bokstavsordning och riskera att jag inte hittar den (eftersom jag kanske glömt vem som skrivit den) när jag ska rekommendera honom den?
Och vart fasiken tog förresten bokstavsordningen vägen? Hallååååå!!! Vem har stökat till det nu igen???

Går jag i sömnen och rumsterar om eller är det bara nån som jäklas med mig? Får nog sätta upp övervakningskamera. Några andra som också har speciella hyllningar hittas i DN.

Livet är en gåta som slutar på samma vis

Pengabrist, skoskav och ungar som gnäller. Vad är det? Skitsaker som man kommer över. Lönen kommer till slut, det finns plåster att sätta på onda hälen. Ungarna gnäller inte värre än vad jag gör.

Läser vad Anette och hennes familj går igenom. Tårarna rinner och hjärtat värker. Tänker mig in i hur det skulle kännas att vara i hennes kläder. Eller jag försöker. Tror inte att man kan tänka sig in i något så hemskt om man inte är mitt i det.

Vad skulle jag säga till barnen? Vad skulle jag vilja göra? Är ganska säker på att jag skulle bryta ihop, inte alls vara så stark som hon verkar vara. Ångesten river bara jag tänker på det. Döden så nära.

Även om jag levt nära döden i 3/4 av mitt liv så har det inte varit min egen. Tungt nog har det varit men knappast som att veta att man själv bara har några månader kvar. Tänk hur min egen far måste ha lidit. Vid 38 års ålder fick han domen att han bara skulle leva några få år till. Han blev 70. Läkarvetenskapen har fel ibland.

Arrangemang av dotera Jennie, fint, va?

Lånade pengar och skummande öl

Det mörknar tidigt nu och igår kväll blev jag nästan mörkrädd. Det som skrämde mig var yngsta dotterns fråga. "Mamma, hur gammal måste man va för att skaffa ett sånt där kort som man använder när man tycker det man ska köpa är för dyrt?"
På ungefär samma sätt som att det bara är att hämta nya pengar i väggen när de man har i plånboken är slut. "Bankens pengar kan väl inte ta slut?"
Tänk om det vore så enkelt! Då skulle verkligen Guldkort göra skäl för namnet.
En liten utläggning om hur krediter fungerar blev det medan dottern hämtade - mao lyssnade hon inte så noga - en patientbricka. "Men en sån här kan jag väl få?"

Detta utspelade sig i vårt uterum (nån som hört nåt om detta på länge? *s*). Kan tala om att det är ett perfekt extra kylskåp för diverse ädla drycker. Något som bidrog till att jag öppnade min andra öl, den stod så bra till. Den skummade lika mycket som den första. "Men va f-n, varför blir det så?" frågade jag min älskling som satt en stol bort. Den nyss omtalade, förtappade, sjuåringen svarade snabbt som ögat; "Det är för att den har stått här ute och varit för kall." Ömma modern tittade på henne och undrade lite försynt "Jaså, det vet du?" "Ja, jag vet allt om pilsner!"

Vad ska det bli av denna dam?

På tal om rättsfall

Advokaten: - Hur avslutades ert äktenskap?
Vittnet: - Genom döden.
Advokaten: - Och vems död var det som avslutade äktenskapet?
Vittnet: - Vems död tror DU avslutade äktenskapet?


Advokaten: - Minns ni vid vilken tidpunkt ni obducerade den döde?
Vittnet: - Obduktionen påbörjades kring klockan halv nio på kvällen.
Advokaten: - Var herr Danielsen död vid denna tidpunkt?
Vittnet: - Nej, han satt på bordet och undrade varför jag obducerade
honom...

Utspelat någonstans i väster...

Leda mötet igenom för ledamöter

Finnveden Nu berättar om att en ilsken Gislavedsbo - antar att han var ilsken av sig, dömd för misshandel och allt - JO-anmäler Sovrättens (oj, Hovrätten var det visst) ledamöter eftersom han anser att de sov sig igenom rättegången. Detta kan ha påverkat utgången av domen. Hmm, undrar det? Skillnaden skulle vara...? Att det bara var två som slumrade denna gången? Attans, resten var vakna!

Tidsskillnad

På mornarna är det väldig skillnad på hur snabbt jag tar mig till jobbet. Det kan skilja flera minuter i restid!
Detta beror då på vilken tid jag passerar genom Skillingaryd och Vaggeryd på min väg mot metropolen Hok. Är det före 7 slipper jag alla 30-sträckor. Jag tillhör nämligen de - få, verkar det som - som fattat att det är bara mellan 7-18 som det är 30, resten av tiden är det 50.

Det blir ett antal sneglande blickar mot klockan när jag passerar. "Är hon 7 än?" Nix, då kör vi. Apropå detta så kom jag att tänka på hur man nu skulle kontrollera detta vid en eventuell konfrontation med Lagens väktare.

Är det som i rally, den tid som gäller är funktionärens, eller är det förhandlingsbart? Bestämde mig för att  i så fall sätta på radion och hålla koll på nyheterna. De börjar väl exakt på timslaget? Åtminstone i P4, reklamarna är nog inte så noga. Viktiga saker det här! Lagom tungt att bry hjärnan med så dags på morronen.
Förresten, nån som kan förklara för mig hur en digital klocka kan forta sig? Måste ha nåt med motorvarvtalet att göra. Kanske kan backa ett tag så hoppar den tillbaka eller vad tror ni?

Bloggsurfande

Undrar om det snart är det nya porrsurfandet? Man läser ju om folk som blir beroende. Alltså, läser om dem. Har aldrig stött på nå'n själv. Inte IRL. Wonder why?

Har för övrigt inte gått hem än. Var tvungen att kolla över mina favvobloggar först. Nu går jag!

Tro't eller ej

Efter nästan en månads uppehåll - pga nytt arbete och sjukdom - så startade jag träningen igår igen. Flera mig närstående personer är tacksamma för detta. Efter att i över 25 års tid varit en latoxe av rang så blir jag numera abstinensobstinat när jag inte får tillräcklig träningsdos.

Det är inga stora, långa, jätteansträngande pass varje gång, men det är nå't. Med andra ord så börjar det krypa i kroppen när det gått så lång tid som denna gången. Det blev ett rygg-, axel - och armpass igår, avslutat med en mil på motionscykeln framför TV:n. Idag har jag och gubben varit ute och gått en sväng.
Kombinationen syre, dagsljus och trevligt sällskap gör att man orkar nästa arbetspass utan alltför djupa suckar. Även detta är nu avslutat och min kurrande mage talar om att det är dags för ett kvällsmål. Näsan styr hemåt och resten av kroppen följer med.

För övrigt så går dagarna på nya jobbet så fort så det känns som att det redan är torsdag.

Utmaning på G

Surmorsan har utmanat mig och det var lite lagom vad jag orkade med just nu så jag skickar det vidare till Inna, Mikkan, Suss, Maran och ehnangel.

Kopiera detta till din blogg,

Utmana 5 personer och berätta det för dem, samt personen som utmanat dig.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1).

1. Vad heter du: Bitte
2. Ett ord på fyra bokstäver: Blöt
3. Flicknamn: Bella
4. Pojknamn: Bosse
5. Yrke: Bilmekaniker
6. Färg: Blå
7. Klädesplagg: Bolero
8. Mat: Blomkålsgratäng
9. Sak i badrummet: Badsalt
10. Plats/stad: Borneo
11. En orsak att vara sen: Blåsväder
12. Något man skriker: Bläääää
13. Film: Batman
14. Något man dricker: B 52
15. Band: Beatles
16. Djur: Boaorm
17. Gatunamn: Bellmansgatan
18. Bil: BMW
19. Sång: Bente

OK, ta mina indianer!

Män som vill amma, män som är gravida och nu; män som "föder" barn. Är all jämlikhet av godo? Föralldel, är det någon som är beredd att ta min "Happy period" varje månad så vassego'! Var beredd på att veckan dessförinnan följer med på köpet. Erbjudandet innefattar alltså "PMS from the inside", oklippta versionen. Ångervecka? No way!

Trash day in Aker

Klädsel för en skräpröjare

Idag är en av de höjdpunkter vi har i vår by. Containrarna kommer! Vår och höst. Varenda gång så säger vi "Nästa gång har vi nog bara ett skottkärrelass". Än har detta inte inträffat. Tror nog att grannarna går ihop och säger till varandra att de måste skynda sig att slänga innan vi kommer. Det kan ju bli fullt :-)

Idag hade vi bl a detta att göra oss av med. Maken lastade släpet igår så det var bara att åka de få meterna till avstjälpningsplatsen Och "bara" lasta av... En av sopgubbarna skulle vara lite rolig; "Ojdå, ni har verkligen samlat på er!" Hallå, gubbe lilla, du är ny, va? Jepp, det var han.

Avlastat blev det, med hjälp av svärmor och svärfar. Mannen drog iväg till Älmhult i arla morronstund. Rallybesiktning. Konstigt att det inte är lika lätt att få upp honom på vardagarna.

Nu får han skylla sig själv. Jag har gjort nåt han inte alls vill. Nananananaaaanaaa... Tror iofs att han anade ugglor i mossen redan igår. Han är ju snälle, det har jag talat om. Räddar mig från farliga möss, lagar goe mat och en massa annat som jag inte tänker berätta.

Igår tände han en brasa eftersom jag var så rösen när jag kom hem från jobbet. Då - återigen - kom jag med nån kommentar i stil med "Tänk va mysigt det hade varit att sitta i soffan med varsitt glas vin och njuta av brasan. Istället för att hänga på varsin hård köksstol."

Det är nämligen så att vår braskamin är inte placerad - på ett enligt mig - strategiskt och maximalt utnyttjarvänligt ställe. Förutom detta så har jag länge velat byta plats på mat- och TV-rum. Då säger han att han blir inte förvånad om han kommer hem imorgon och jag har möblerat om. Va? Vad tror han om mig? Skulle jag göra det utan hans vetskap? Bara för att få det som jag vill? *pah*

Resultatet ser ni här:

Glömde ju före-bilder men jag orkar faktiskt inte dra tillbaka allt bara för att fota. Inte Julia och Nora heller. Vi tar och gör oss lite käk istället och sen ska vi ta en prommis.

Mus i mitt hus

Jag är en mycket modig kvinna. Största delen av min vakna tid i alla fall. Ibland händer det dock att Bitte beter sig som schablonbilden av en sjåpkvinna.

Släppte in kattskrället -kallar honom det med ömhet i rösten så dra inte in nån djurrättsorganisation är ni snälla - igår kväll. Han skrek så vackert ute på verandan och matte är snäll. Klart du ska in i värmen, bubben. (Där ser ni!)

Öppnade dörren och i släpper in honom med en mus i munnen! Inte jag, fattar ni väl, jag har ingen mus. Inte i munnen.

Med en rysning av värsta Stephen King-karaktär, och ett skrik av fasa, drar jag med mig dottern (den enda fortfarande uppevarande av de hemmavarande) in på toaletten. Och låser.

Man vet aldrig. Kattskrället är smart.

Maken är snäll. Han räddade sin fru från den livsfarliga, döda musen.

Ålderstillägg

Jo, det var ju det där med åldern då. Den som jag ansågs ha enligt testet i förra inlägget. Jag är ganska säker på vilka frågor som påverkade resultatet negativt. Fanns t ex en som undrade hur ofta jag åt fibrer, typ grovt bröd. Inget alternativ kändes bra. Jag äter ju inte sånt, enda fibrerna jag får i mig kommer från grönsaker. Typ.

Sen var det det där med oljor, det är jag också dålig på.

Men - jag säger men; Jag äter nyttiga, mättade fetter. Dricker helfet mjölk och undviker kemikaliemargarin. Min mage mår kanon utan fibrer. Min kropp gillar den feta kosten till 100%. Jag är piggare än nånsin (när jag inte ligger sjuk i flunsan då...), orkar betydligt mer både hemma och på jobbet. Aldrig mera paltkoma!

Tränar mer nu än vad jag gjort senaste 25 åren. Kärlekshandtagen och bukaputan är borta. Överviktig? Fetma? Tror aldrig jag varit det, faktiskt. Påminn mig gärna om åsikterna går isär här.

Len och mjuk i huden och hårbotten, tack vare kosten, den fettrika. Tycker nog min hy är ungefär i samma färg som alltid, blek är jag bara på söndagarna ibland. Och det brukar inte ha med kosten att göra :-)

Visst har jag en och annan rynka förutom de charmiga skrattvecken, men hallååååå, jag är faktiskt snart 45!

Än en gång bevisat att man inte ska bry sig så mycket om såna däringa tester. Såna som liksom hemkunskapen i skolan fortfarande stirrar sig blinda på lättmjölk och Becel. Jag tror att jag snart ska ta tag i det. Traska in på skolan och be dem vidga sina vyer. Inte skrämma ungarna att äta riktigt fett. Nu pratar vi så mycket om det här hemma och de ser hur vi mår efter att ha bytt ut alla konstigheter så de är kritiska på egen hand. Men ändå.

En bild på två av mina barn. Ser de ut som de skulle behöva undvika fett? Skulle inte tro det. Snarare tvärtom.

Så gammal är jag - egentligen

Enligt AB:s test så är detta vad som gäller för min ålder (hamnade på +19):
"Plus 11 till 20 år mer än min kronologiska ålder
Din hälsa är sannolikt genomsnittlig för en västerlänning. Du löper en viss risk att drabbas av häsoproblem och sjukdom inom de närmaste 5 åren. Energin är troligen på nedgång och det blir värre med tiden. Förbättrade kostvanor och livsstil är nödvändigt och kommer att göra stor skillnad."

Varningstecken – du är äldre än din ålder
• För många rynkor (skrattrynkor okej)
• Slapp hy i ansiktet och på kroppen
• Mörka ringar under ögonen
• Påsar under ögonen
• Vita fläckar på naglarna och sköra naglar
• Torr hud och torra slemhinnor
• Övervikt och fetma
• Trötthet
• Glåmig hudfärg
• Gulaktiga ögonvitor
• Leverfläckar/bruna fläckar på händerna och i ansiktet
• Dubbelhaka
• Torrt, tunt hår och håravfall

Oj, måste nog stanna hemma imorgon också, trots allt. Stora tröttheten kom över mig. För det där är ju jag - på pricken. Eller hur?

Första gången för mig

Jaha, igår hände det. Det som alla pratar om men som jag aldrig upplevt. Har nu haft tonåringar i dryga 5 år och ännu inte varit med om detta. Förrän nu.

Oro. Fattar ni? Sonen är myndig och NU börjar jag oroa mig. Är jag kanske lite trög?

Är jag säkert, men det är inte därför jag klarat mig ifrån detta. Största anledningen är att mina barn aldrig gett mig anledning. (Vilken mening...)

Jag är ingen hönsmamma, har aldrig varit. Är av den coola, stentuffa typen. "Har du bränt dig på spisen? OK, kom hit ska jag blåsa. Så - ut och lek igen!" Nej, kanske inte riktigt så, men jag klemar inte. "Lille gubben, råkade du slå emot bordet? Kom till mamsen så jag hinner se såret innan det läker. Skynda dig, tänk om det slutar blöda innan vi fått på plåster...!!!" Allt medan det drabbade barnet blir mer hysteriskt ju högre falsettrösten stiger.

Låter som att jag inte har några emotionella resurser och kanske inte ens vet vad medkänsla betyder, va? Så är det inte. Men det var inte det jag skulle tjöta om nu.

Mina ungar håller sig oftast ganska nära hemmet. Vi bor på landet och det finns inte många faror som lurar i buskarna. En och annan skabbräv kikar fram emellanåt, men det var länge sen nu. Så har vi ju de däringa j-a fartdårarna som bränner genom byn som de stölet både bil och bensin, förstås. Farorna jag tänkte på nu var mer åt det alkoholhaltiga hållet och det som följer med detta. Ingen av mina tonåringar har varit ute på såna galejer - än. Tackom!

Det har hänt att de varit ute på kvällarna och om vi inte har varit de skjutsande just denna gång så har det hänt att jag glömt att de inte är hemma... Så lite orolig är jag och så mycket litar jag på dem.

Igår stannade sonen - som just nu praktiserar flera mil hemifrån - kvar och mekade på någon bil. Vid 22-tiden började jag undra om det inte var dags att han kom hem (åkte vid 6-tiden på morgonen). Då ringde han och undrade om han kunde låna nån bil för att ta sig dit imorgon (som nu är idag). "Kommer du hem snart?" var min motfråga. Om ett par timmar, kanske. Hmmm.

Jag, som alltid somnar ganska ovaggat, kunde inte ens komma i närheten av John Blund-dunsterna. Läste ut Robinsondeckaren - som får godkänt, bättre än den förra - och började på "Rött stoff" av Ann Cleeves. Inte tillstymmelse till blinkningar. Ringde honom - vad gjorde man när inte mobiltelefonen fanns? - och han svarade inte... Genast såg jag älgar, björnar (nja) och annat framför mig. De hade t o m varnat för kossor på vägen tidigare. Gick några minuter och sen var han hemma. Jag kunde däremot inte somna förrän långt fram på natten.

Fattar nu hur lyckligt lottad jag varit. Men visst är det svårt att förstå att den här lille gossen är ute och kör bil missinassa? Även om kortet är 11 år gammalt.

På tal om mobiltelefon... En av döttrarna - som var väldans sugen på en telefon - frågade mig hur gammal jag var när jag fick min första mobil. "30", svarade jag. Diskussionen dog där och då.

Ihopsvängt av Bitte Warg

Idag tyckte jag att jag skulle avlasta maken lite och fixa käk. Blir oftast han som får göra det nuförtiden annars eftersom jag kommer hem senare.

Jag kan ärligt säga att det kryper i kroppen på mig nu. Har längtat ut hela dan. Men svinet i mig - om det nu är det - vill att jag ligger relativt flack ett tag till.

Masade mig upp ur soffan och ut i köket.

Med kylskåpsdörren i höger näve - för att snurrandet inte skulle fälla mig - tog jag en snabb överblick av innehållet.

Hackade ett par röda lökar, rev en bit kålrot och några morötter, delade en paprika och zuchini. I med det i grytan och stekte det i rejält med smör. Kryddades med paprikapulver, salt och vitlök. Plockade upp det och slängde i köttfärsen istället. Även den kryddades med paprika och salt plus ajvar relish.

Grönsaksblandningen breddes sen ut i en form och toppades med en rejäl dos mozzarella. Köttfärslager efter det och sedan på med resten av grönsakerna. Häll på ett par dl vispgrädde av fetaste sort och strö över riven ost. In i ugnen på ca 175º tills det fått fin färg. Grönsallad till det blir lagom!

Generationsfråga

Jag och min älskling har en viss åldersskillnad. Det har väl de flesta iofs, är nog inte många som är födda exakt samtidigt som sin partner. Men ni vet hur jag menar.
Det som skiljer våra födelsedagar åt är ca 6 år. Och jag kom först. Barnarov? Njaupe.
Min man är av den där sorten som är mer mogen än vad födelsebeviset pekar på. För det mesta i alla fall *blink*.
Vi har aldrig gjort nån stor sak av det. Har aldrig behövts.

En sak ställer det dock till. I mitt huvud. Om jag börjar fundera. Svärfadern (min) är född 1951 och har växt upp i samma kvarter som jag (född -65). Han hade flyttat därifrån när jag flyttade dit 1974. Då hade nämligen min blivande make redan fötts flera år tidigare.
Men... eftersom det är samma kvarter så tror han att jag kommer ihåg allt och alla som fanns där då. Han tror på nåt konstigt vis att vi är jämngamla. Det är vi ju inte.
Men tillhör vi samma generation? Det kan vi ju inte göra. Väl? Det skiljer 14 år oss emellan. Han var 20 när Peter föddes.
Mina föräldrar är födda 1938, alltså 13 år äldre än min svärfar. Visst tillhör de samma generation? Nog är väl jag och gubben samma, inte skulle jag kunna bli mamma vid 6 års ålder? Samtidigt så har mina föräldrar mer gemensamt med svärföräldrarnas föräldrar.

Fattar ni vad snurrigt det kan bli? Om man tänker efter. Får nog låta bli det. Har för mycket tid att ligga still på. Kan inte sova hela tiden och då poppar livsviktiga frågor upp.

Motsägelsefullt

Varför säger man JÄTTElitet?

Visa mig så får du se

På tal om att putsa sina fönster så att man kan se människor som de är och även låta dem se in. Jag hittade en text som jag skrev för längese'n som anspelar på samma ämne:

Insikten
Den nakna glödlampan brände hål på mina näthinnor
Sved och pyrde i mitt inre
Plötsligt fanns det överallt – ljuset och insikten
Lampan svängde fram och tillbaka
Allt för att komma åt att lysa i varenda vrå
Den lockade fram alla skuggor och dammråttor
Ingenting var längre dolt för dess sken

Där i hörnet låg en gammal dammig filt
Den hade lagts där för att dölja en känsla
Denna känsla var skam
Skam över något som hade gjorts en gång
Det var länge sedan, men filten låg kvar
Sliten och full av hål
Den kunde inte längre täcka det där under
Lampan kastade iväg ett sken så starkt
Ett hål frättes upp och avslöjade det dolda

Bit för bit kröp känslan fram i ljuset
Den löstes upp och försvann
Vad var det som hade varit så hemskt
Glömskans filt hade bevarat hemligheten
Nu var filten borta och med den minnet
Minnet av det som en gång hade hänt
Vad det nu var för något…

I ett annat hörn satt en liten skugga
Den kämpade för att komma undan
Väggen och hörnet kändes så lockande
Tryggheten fanns där i dunklet
Låt mig slippa ljuset pep den svagt
Låt mig stanna i min lilla värld
En värld av förnekelse och lögner
Men ändå… min värld
Sanningen gör att jag krymper
Låt mig finnas kvar här i hörnet
Jag ska inte göra någon illa
Låt mig stanna i min lilla vrå

Lampan var obeveklig och framfusig
Kom ut därifrån, fram i ljuset
Du ska få ett nytt liv, lilla skugga
Ett sanningens liv med allt det goda
Ta ett litet steg mot detta sken
Ta dig ut ur mörkret och stig fram
Framtiden tillhör också dig

Skuggan kravlade sig bit för bit närmare
Modig men samtidigt rädd
Vad skulle ske därframme i ljuset
Det såg varmt och lockande ut nu
Närmare och närmare kom skuggan
Snart var den framme och då försvann den
Kvar fanns bara ljus och värme

Lampan kämpade vidare
Svängde fram och tillbaka för att nå överallt
Därinne under byrån, vad fanns det där
En dammråtta som ätit sig stor och stark
Med tiden hade den samlat på sig allsköns bråte
Det fanns elakheter och beska kommentarer
Gliringar och förtal
Nu krävdes list och klurighet

Inte alla vill komma fram i ljuset
Det finns tankar som passar bäst i det fördolda
Andra kan lockas fram och vädras ut
De tankarna ljusnar och ger ro
Mörkrets tankar är de som egentligen behöver luft
Friska vindar som blåser ut det unkna
Dessa behöver hjälp för att komma ut
Lampan klarar det inte ensam
Alla behöver hjälp med detta
Ta fram det mörka och dolda
Det onda kan bekämpas
Ge det ljus och luft så försvinner det
Bitte 2002-02-27

Ordlös onsdag - Höst

Fler ordlösa onsdagar hittar du här.

Putsa ditt fönster

Idag - de korta stunder jag orkat vara vaken - har jag surfat lite på sidor jag inte tidigare varit på. Bloggar, alltså. Hittade bland annat Malin Berghagen. Ett av hennes inlägg handlade om möten och hon berättade bland annat om en klok sak hennes yogalärare hade sagt;

"Föreställ dig ett fönster och genom det här fönstret ser du världen utanför. Dina vänner, dina kollergor, din familj och din älskade. Men på det fönsterglaset sitter det lite skit ivägen. Saker som har hänt i ditt liv och satt sina små spår i ditt liv, på ditt fönster. Händelser från ditt liv som gör att du inte alltid ser dom omkring dig som dom egentligen är. Pga allt skit som sitter i vägen. Men framför allt ser dom inte dig och den du egentligen är, längst in närmast hjärtat. Du kanske ger dom små ögonblick av det, på dom ställen där glaset fortfarande är rent. Men ofta är det inte den innesta kärnan av den du är som du visar. Utan dina föräldrars värderingar eller dina vänners. Allt som påverkat dig under livet, på gott och ont. ... forts..."

Det var en hel del som var tankeväckande där och jag kommer säkert att titta in där fler gånger.

Katastrofen nära!

Älskade sonen handlade igår och idag när jag skulle ta ett mellanmål så skrek jag (inte alls eftersom det gör ont att ens prata) när jag såg att han köpt Turkisk yoghurt av den lätta sorten!!! Hjälp! Hur kan jag ha besudlat min kropp med diverse lightprodukter innan? Blä, vilket blask. Sonen är förlåten, däremot.

Till sängs med Robinson

Sedan igår delar jag säng med Peter Robinson och hans "Mörkrets alla färger". Känner hur bädden kallar nu så jag får ta en runda dit och kolla vad kommissarie Banks hittar på.

Grymt, jag tror jag är pig, inte alls pigg

Jaha, efter att ha varit halvdan sen förra veckan och heldan i lördags så blev jag tvungen att åka hem från jobbet igår. Kämpade som en blå för att få transporter klara t o m onsdag innan jag lämnade bygget. Tänkte positivt, jag är nog tillbaka på onsdag. Skulle inte tro det. Är till åtminstone 96,2 % övertygad om att jag har fått influensa à la svin.

Kroppen värker mer och mer, halsen är mördande medveten om varenda sväljning (finns det ordet?) och jag har feber. För att inte tala om illamåendet som kommer och går. Måste nog ge mig och inse fakta - jag är sjuk. Sover mest hela tiden och det är inte vanligt i mitt fall. Inte dagtid och knappt på nätterna numera. Idag vaknade jag till vid 10-tiden när det vankades frukost. Nu tar jag en liten sväng vid datorn innan jag kryper ner mellan de svettfuktiga lakanen igen.

Men hur gör man nu? Jag har hela tiden varit bestämt övertygad om att jag inte ska vaccinera mig. Tycker allt känns upphaussat och hysteriskt. Eftersom jag inte tillhör nån riskgrupp så varför ska jag? Men vad själviskt, får man höra då. Tänk på alla du kan undvika att smitta.

Javisst, i och för sig. Men nu då? Ska jag ta mig till sjukstugan för att kolla om det är grisflunsan jag har? För om det är det så är det ju redan försent. Då har jag antagligen redan smittat mina nära och kära (plus några till). Fast de vill ju att man stannar hemma om man har symptomen, dumt att utsätta andra för smittorisken. Kvittar väl om jag får veta egentligen, jag skulle ju ändå inte ta nån spruta. Men om det nu är det och mina ungar inte smittas, ska jag ändå vaccinera dem? Mig själv kan jag ju bestämma över utan problem, men även om jag är kaxig och tror att det låter värre än vad det är, så skulle jag aldrig förlåta mig om det hände ungarna nåt för att jag varit enveten som en gammal get.

Fast är det inte värre än så här så är det som vilken flunsa som helst. Svin, get eller åsna. Kvittar lika. Men jag känner mig kluven.

Jag vill bli som Sven Wollter

Idag när vi kom hem från den lite snöpliga utflykten till Västerland hamnade jag i TV-soffan en stund. "Här är ditt liv" med Sven Wollter. Reprisen. På programmet, inte hans liv.

Blev några tårar fällda. Tänk att få all den kärleken! När hans barn pratade om sin pappa så strålade det kärlek om dom och till honom. På andra hållet också. De hade roligt tillsammans. Det är lycka.

Saknaden efter min egen pappa blev plötsligt väldigt påtaglig.

Släkten växer

Igår utökades familjen med en liten Siri. Annah och Goffe blev föräldrar! Vad var det jag sa om kön och födelsedatum? ;-)
Grattis lilla familjen!

Förnödenheter

Som vanligt i Göteborg blev det några extra varv runt kvarteret innan vi hittade rätt. Fattar inte att det ska va så knepigt att köra där. Har inga som helst problem till fots eller med spårvagn, då hittar jag, minsann.

När vi väl hittat hotellet så väntade detta lilla kit på oss. Tänk va' bra! Lite smått och gott som man kan behöva. Eller man, kanske mer kvinna i det här fallet. Fast hyveln känns ganska könslös :-)
På lilla lappen står det att man är välkommen att hämta tandborste och tandkräm i receptionen. Om man nu skulle sakna sådant. Tandkräm önskades. Den hade tydligen varit slut ett tag i repan också. Sånt retar mig. Erbjud inte det då.

Rummet var litet men hade en skön säng och ett badrum som funkade. Mitt på Avenyn är inte fy skam. Fredagskvällen ägnades åt god mat på Brasserie Lipp och sen blev det inte mycket mer. Min friskhet har inte anlänt och krafterna tröt.
Vaknade tidigt - vad annars? - och såg fram emot hotellfrukosten. Möttes av en matsal där det mesta saknades. Tallrikar, bestick och det värsta av allt; baconen!!!
Verktygen plockades fram så småningom och jag tröstade mig med korv tills nya bacon dök upp. Fy, vad sur jag var innan dess. Det ska fungera, bara. Noll koll är inte OK.

Stadsrunda och lite shopping (tandkräm *s*) följdes av några timmar på puben. Sen blev det mera gott käk och efter det tillbaka till hotellet. Nu var jag inte pigg alls. Kroppen värkte och var alldeles matt. En stunds väntad vila blev sömn för natten. Skitkul. Mådde verkligen pyton. Svettningar och frossa tog mig igenom nattens timmar. Tur att det fanns bacon idag!

Mammas pojkar

Hjäääälp! Vad är detta? Trodde Hollywoodfruar hade visat var bottennivån nås men nu undrar jag. Nu har man samlat ett antal mer eller mindre hispiga tjejer, tillsammans med tre killar och deras mammor, i en lyxvilla i Marbella. Klockan är 20.07 och det började 20.00. Det räckte!

Jag kan också visa att min lille plutt är mammas gosse. Har man bara en så är inte konkurrensen så stor. Mammas döttrar är desto fler.

Men detta. Vojne!

Magen knyter sig. Bara att vara tvungen att bo med allt detta tjejgrejs, alla "ooooh" och "aaaah" och blickar som kan mörda om nu nån av gullepluttarna skulle råka visa intresse för någon enstaka. *ryser*

Åsså gossar som inte släppt kjolfållen och aldrig lär göra det. Saft och bullar på sängen bygger inte rediga karlar.

Ute på farligt stråk

Idag har jag varit vågad värre. Inte i håret då, även om jag hade flätor i luggen och nu är lite småkrusig där.
Nej, när det var lunchdags och solen strålade så kunde jag inte låta bli att ta en runda utanför byggnaden. Jag sa till tjejerna som skulle ha sen lunch att jag skulle gå en sväng. Genast började en av dem rita en karta. På en postit-lapp. Fattar ni hur lite Hok är? *s*

Jag stampade iväg med kartan och telefonen i högsta hugg. Mest för att lugna mina kära arbetskamrater, för egen del så vet jag att mitt lokalsinne fungerar utmärkt. Även i metropoler av denna dignitet vi pratar nu.

Däremot fungerar min kropp inte riktigt som den ska. Jag fick ganska snart släppa av på farten och faktiskt göra avsteg från kartan (tror jag, tittade inte på den...) för att ta mig tillbaka. Kände mig svimfärdig och hur skulle det sett ut? Ligga där mitt på gatan. Tänk om nån trott jag gått vilse och svimmat av utmattning???? Tänk på att jag är ny och måste göra gott intryck.

Nu har jag använt mina sista (lätt överdrift men det känns så) krafter till att packa inför Götetresan. Fyra döttrar har förpassats till västkusten med svärföräldrarna. En son städar (!!!) rummet. Kan väl inte ha nåt att göra med besöket som anländer imorgon? ;-)
Eller är det jag som ser syner? Feber kan ju bidra till sånt.

Jaba..typ...liksom

Ja, ni fattar, va? Har inget speciellt att berätta.

Vaknade med ont mellan hakan och axlarna. Halsen brände. Detta var igår och på kvällen frös jag och svettades om vartannat. Kanske kan vara klimakteriet, tänkte jag? Inte. Nja, inte just denna gången.

Feber, troligen. Slocknade vid 21-tiden och sov - med korta avbrott för frossbrytningar -tills mobilen började spela tidigt imorse. Upp till soffan och en kort omsomning tills sonen tyckte jag skulle öppna ögonen. Jajaja...tjöta...

Har faktiskt klarat att jobba, men nu längtar jag till den gosiga sängen. Om jag paltar på mig raggsockar och ylletröja kan jag nog klara att läsa en stund. Drömma ljuva drömmar om pelletspallar och stallströ på vift.

Tycker förresten inte att älgaflugor passar i hårbotten på sjuåriga småflickor. Ser ju ut som en förvuxen fästing. *burr*

Som bortblåst

Idag blev jag presenterad för en kvinna som var på besök hos oss. Hon frågade mig vad jag sysslat med innan och jag kom inte ihåg var jag hade varit och jobbat senast. Jo, efter ett tag, men inte på rak arm.
Är det skrämmande eller bara ett tecken på att det aldrig var meningen? Att jag skulle vara där, menar jag. Jag tar det som en fortsättning på känslan av att jag redan varit på nya jobbet ett längre tag, inte bara en vecka :-)

För inte 17 kan det vara jag som är senil?

Nu ska jag hem från mitt andra arbete. Har inte hunnit allt jag hade tänkt men hjärnan hänger inte med längre. Behöver maaaaaaaaaaaaaat. Nya, friska tag imorgon kväll får det bli.

Dags för matteläxa med niondeklassarna, också. Mat först. Please.

10 om Bitte

Fatou har skickat en utmaning; berätta 10 saker om dig själv, samtidigt som jag fick den här utmärkelsen. Tackar för den! Svårt att komma på saker, men här kommer mina fakta:

1. Jag är en bra vän. Även om jag är dålig på att höra av mig till de vänner jag har så finns jag där om/när det stormar.
2. Älskar att organisera och administrera. Ordning och reda på papper är lugn och själsro för mig.
3. Vill gärna skriva en bok som jag kan testa att få utgiven.
4. Letar efter en tatuering jag kan pryda mig med. Nå't som är jag men inte för uppenbart.
5. Jag är bokstavstroende, alltså en stavningsfanatiker. Det är skillnad på dem och de, ni vet :-)
6. Har svårt att låta bli att visa om det är någon/något jag inte tycker om. Min kropp avslöjar mig.
7. Tar tag i saker och ting så att det blir gjort, klarar inte att bara se på när inget händer.
8. Äter inte lingonsylt.
9. Har varit vuxen se'n jag var 11. Eller åtminstone fått ta ansvar som en sådan.
10. Lärde mig läsa och skriva när jag var 4, med hjälp av min idol, farfar.

Jaha, då var det grejat. Nu ska jag skicka detta vidare, egentligen, men tror jag väntar en stund med det. Andas inte ut än! ;-)

Tvättläxa

Tänk vad olika det är. Julia har som sagt hemkunskapsläxa, laga en måltid på egen hand med planering och allt. Inget konstigt med det. När hon hade gjort det, inkl undanplockning o dyl så skulle jag skriva en kommentar. Har du 2 papper? undrade jag. Men det andra är att jag ska tvätta, blev svaret.
Ja, jisses. Det är ju faktiskt inte alla i hennes ålder som gör sånt. Jag skrev i att hon har tvättat sedan hon var 8-9 år och gör det regelbundet. Så var den läxan klar också.

Maten var förresten jättegod!

Kom att tänka på artikeln som skrevs om oss för några år se'n. Hittade den och drog på munnen litegrann, himla rediga vi låter *fniss*

Pappserat klart

Dotera med tapetrummet fick order om att börja slipa de våder som hade gått galet så att det inte sklle släppa - igen... Hörde suckarna över slipmaskinsdånet. "Det går ju inte..." Mamman skred in och genomförde operation "Rädda 11-åring från att slipa sig igenom söndagen". Slet maskinen ur nävarna på henne och fortsatte på den inslagna, dammiga vägen mot ett färdigt rum.

Mannen tog tjejerna med sig och handlade mer tapeter. Jag dammade och nös, blinkade och dammade vidare. Familjen återvände i sällskap med svärmor - som var den som skulle tapetsera - och sen var det bara att göra resten. Blanda till tapetklister (eftersom det var det som gick fel senast) tog jag på mig. Skära våder.

Däremellan blev det lunch, flundra. Kaffe och på't igen.
Svärmor klistrade och jag satte upp. Så nu är det klart. Blev så fint så.

Julia har börjat plocka iordning, putsat fönster o dyl. Nu gör hon läxa. Lagar mat enligt recept på uppdrag av hemkunskapsläraren. Kycklingfilé med wokade grönsaker står på menyn. Ingen pasta till päronen, förstås.

Vad gör du klockan åtta?

Jagar katt... Nä, inte just då. Herreguuuud, jag gick inte upp förrän åtta idag!!! OK, jag har inte sovit i ett sträck, men ändå. Siggeskrället - katten - skulle in vid 4-snåret. Strök sin genomblöta, kalla päls mot benen och tiggde mat. Ner i bingen efter det och sen somnade jag om tills han skrek och skulle ut igen. Vet inte vad klockan var då men nästa gång jag kollade var den 8.00. Lagom att hoppa upp.

In i duschen, ladda bryggarn och så på med datorn, förstås :-)

En liten stund för mig själv innan dagen drar igång.

Måste dra till Rusta, det har inte funkat så bra med tapeterna. Senast hade de tagit fel klister så det blev jättebubblor, fick riva ner igen. Nu kommer det inte att räcka. Antingen blir det till att köpa till eller så fixar jag några dyrare som kan sättas upp direkt på väggen. Om det finns som passar, vill säga. Kan vara värt de extra kronorna att slippa klabba. Måste bli klart nu, jag pallar inte att se röran längre. De öppnar inte förrän 11 så kanske det blir lite annat gjort innan. Får räcka med en slappedag.

Soffpotatis av rang

Idag sitter jag långt ner i soffkuddarnas omhuldande famn. Känner att jag nog behöver en mellandag. Hämta mig efter alla nya intryck. Bara vara.

Samtidigt vet jag att runt hörnet väntar städning av vissa faciliteter (har tagit spisen och fläkten ju...) i vårt stora hus, sluttapetsering av rum, skattedeklaration, bokslutsarbete och mycket mer.
Det kryper i kroppen när jag tänker på det. Får trycka ner rumpan igen. Inte så att den svävar iväg precis, men den vill dra mig till det där tråkiga. Som tur är kämpar resten av kroppen emot.
När jag tänkte soffa så kom jag att tänka på vår lilla (!) Dinah. Stor i kroppen men liten i knoppen. Hon var fullt och fast övertygad om att hon var en liten papillon eller nåt och ville alltid sitta i knät. Saknar henne. Det är 5 år sedan hon gick till hundhimlen.
Soffan är också hädangången, till de sälla möbelmarkerna eller nåt, tillsammans med den gräsliga färgen på tapeten. Och det sörjer jag inte.

Nackdel med LCHF

Jag måste erkänna att det finns en nackdel med LCHF-kosten. Spisen och fläkten är flöööötigare (flottigare, alltså). Fast annars är det bara bra! *s*
Finns motmedel ju. Typ städning. Med flööötborttagare.

På tal om mat. På travet var det läckert värre, nån Norrlandsinspirerad meny. Renskav o grejer, lax och annat smarrigt. Tyvärr var det en del pajskal och brödbottnar på det kalla och jag var hungrig. Känner av det än i form av att jag blir hungrig fortare och att det småbubblar i maggen.
Hur stod jag ut med att ha det så hela tiden innan?

Det är 8 månader sedan jag la om kosten och nu är det vardagsmat för mig. Synd bara att inte resten av världen hänger på lite mer. Restauranger med inriktning mot Lowcarb vore inte fel. Även om vissa har hajat att vi finns så har inte jag träffat på speciella rätter för LCHF:are. Förutom nån burgare på BK där brödet bytts ut mot ett stort salladsblad. Hade jag haft rätta drivet och utbildningen hade jag satsat på en sån restaurang, är övertygad om att det vore en bra affärsidé.

Hur ska jag överleva detta?

Jag stannade hemma! Min familj är i diverse olika konstellationer på "marken" i Skillingaryd. Ja, höstmarknaden går av stapeln idag. Trots ösregn och allmänt rusk lockades jag inte av att följa med. Hur ska det gå nu? Hur ska resten av mitt liv gestalta sig efter detta?

Det är hemskt att sitta här i mjuka, varma soffan med en nybryggd kopp kaffe. Blogga i min ensamhet. Fattar ni hur synd det är om mig?

Jag får försöka klara det på nåt vis. Började med att boka hotell till nästa helg. En Göteborgstripp kan man väl stå ut med? Mornington på Avenyn ska få äran att hysa oss ett par nätter. Grämer mig lite över att jag missar en besökare som kommer hit till sonen, bara. Förhoppningsvis blir det fler besök :-)

Så var det lördag igen

Och då kan ju inte jag ligga i sängen och sooova. Ånä, då måste jag vakna tidigt och absolut låta bli att somna om. Slösa bort tid på skön sömn? Inte jag, inte.
Jag går upp och sätter på kaffe och kollar runt i världen. Datorn har inte varit på sedan i onsdags så den måste ju värmas upp. Tror den saknat mig. Alldeles ensam i flera da'r.
Men nu är jag här!

Jag har alltså klarat av första veckan på nya jobbet. Otroligt, va? Det som är otroligt med det är att det känns som jag varit där flera veckor redan. Kan inte fatta att det bara är 5 dagar. Sa det i fikarummet igår och det var flera som höll med. Jag är en i gänget, alltså. Allt känns så positivt. Det brukar det iofs göra i början, men inte på detta viset. Jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

I torsdags fick jag äran att följa med på trav. Min enda erfarenhet från en travbana är när vi åkte rally i somras, då körde vi en sväng på Färjestadstravet. Så många hästar i samma lopp är ovanligt.

Visst har jag spelat på hästar nån gång, en é ju inte sämre än att en kan sy ihop nån slags sömmersketips, men det var skillnad att va på plats. En i vår kvartett hade 4 rätt på V5:an inför sista löpet, snacka om spännande... Tyvärr sket det sig. Annars hade hon fått bjuda på champagne igår :-) Vår gemensamma rad sprack redan i första så där var spänningen inte lika ooolidlig.

Fredagskvällen blev en kväll på tu man hand med maken, helt oförhappandes. Ungarna spreds för vinden och så var det bara vi kvar. God mat, vin och samtal med hela meningar blev resultatet. Inte fel alls.

Sonen som är hos tjejjan meddelade att han sett första snön. Trodde han skojade men det var tydligen så. Nånstans utanför Ullared. Om det nu inte var nån som hade handlat för mycket och rivit sina kvitton i ren desperation, förstås. Bildbevis fick jag inget, han ville inte stanna och ta kort för det var redan så många som stod där och fotade redan.
Lite väl tidigt för snövaran enligt mig. Kan vänta 1,5 månad eller nåt.